April
Saturday 29 May 2010 photo 9/30
|
8 december
Draco kände att det brände till i sin hals och han var glad över att han faktiskt hade hoppat över sin sedvanliga kvällsmacka innan han gick och lade sig. Han hade precis fått uppleva spöktransferens igen och då med betoning på spöke. Voldemort hade återvänt till världen från sagolandskapet Narnia, i form av ett spöke, för att ta sig an uppdraget som nuvarande julens ande. Efter ett kort samtal mellan de båda bistra gestalterna i Dracos lägenhet så hade Voldemort transfererat dem dit där de nu var.
Men vart var de någonstans? Dimman låg så tätt att de knappt kunde se sina egna händer och det var nästan helt tyst, förutom ljudet av några fåglar.
“Måste jag göra allt?" sa Voldemort surt, svingade trollstaven och dimman lättade magiskt snabbt. Draco blinkade till några gånger och sedan såg han det. Fåglarna var inte som de irriterande duvorna i Diagongränden, utan hans fars gamla påfåglar. Med sina stora plymer fyllda av damm struttade de runt bland ruinerna av den ärevördiga herrgården som en gång varit hans hem. Splitter av glas, flak av trägolv och stora stycken av finaste silke låg halvt förstört under ett lager av gamla löv och smuts.
Draco böjde sig ner och plockade upp ett illa medfaret fotografi som verkade ha flytt från sin ram eller sitt album då det bara låg där bland resterna.
Det var ett familjefoto och Draco kom ihåg precis när det hade tagits. Det var året innan hans far åkte in i Azkaban, en tid då familjen fortfarande levde i lyx och var lycklig, vilket syntes på Draco, hans mor och hans far då deras ansikten strålade där de stod uppradade framför brasan i matsalen. Men nu fanns varken brasan, hans föräldrar eller leendet på hans läppar. Allt var borta och det fanns ingen magi i hela världen som skulle kunna återställa det. Han tittade ännu en gång ner på sina föräldrar som log och vinkade tillbaka mot honom.
Det brände till i Dracos ögon och för första gången sedan hans tid på Hogwarts så rann de små silverfärgade tårar nerför hans bleka kinder. Hans kropp skakade och han knöt sina händer.
Han vek försiktigt ihop fotografiet, noga med att inte vika över någons ansikte och la sedan ner det i sin ficka på sina pyjamasbyxor. “Smutsskallar" sa han med en suckande röst.
Draco tog sakta några trevande steg som om han trodde att han hade förlorat förmågan att gå, för att sedan ströva runt bland ruinerna av hans barndom för att återuppleva alla hans barndomsminnen vilka han troligtvis glömt med tanke på det humör han visade upp i Apotekarboden. Ibland hördes ett litet skratt eller ett fnys från hans håll, men inget mer, han var djup försjunken i sina tankar.
Efter ett tag reste Draco på sitt huvud och vände sig emot Voldemort och om det inte hade varit för att Draco var en mycket allvarlig person eller för att han just återupplevt sina föräldrars död så hade han nog börjat gapskratta. Där satt han med sittunderlag, ett picknickbord, en termos med Honungsöl och ett par prickigkorvssmörgåsar medan han nynnade på Harry and the Potters låt “Song for the Death Eaters". Ja, nog hade Narnia allt gjort något med honom, för Draco skulle aldrig kunna gissa att han en dag skulle få se Mörkrets Herre sitta och äta prickigkorvssmörgåsar i ruinerna av familjen Malfoys herrgård.
Efter att ha tagit en stor tugga av smörgåsen tittade Voldemort upp och upptäckte att Draco var klar med sin sentimentala stund.
“Är du klar nu skitunge? Jaja, då måste vi väl dra vidare, annars skickar de väl tillbaka mig till Aslan och hans förbaskade djurkompisar."
Voldemort reste på sig och sa ett tyst “Evanesco" samtidigt som han viftade med sin trollstav vilket fick hela picknicken bortrollad, inklusive smulorna som tidigare varit runt hans mun.
Voldemort gick klumpigt fram till Draco, tog tag i hans pyjamas, höjde sin stav och svingade den. Draco kände att luften vibrerade smått. Han tittade på ruinerna och suckade innan flyttnyckel-light-känslan drog till i hans navel och han och Voldemort försvann med endast ett plopp. Kvar var bara påfåglarna som sorgset gav ifrån sig sina läten.
Draco kände att det brände till i sin hals och han var glad över att han faktiskt hade hoppat över sin sedvanliga kvällsmacka innan han gick och lade sig. Han hade precis fått uppleva spöktransferens igen och då med betoning på spöke. Voldemort hade återvänt till världen från sagolandskapet Narnia, i form av ett spöke, för att ta sig an uppdraget som nuvarande julens ande. Efter ett kort samtal mellan de båda bistra gestalterna i Dracos lägenhet så hade Voldemort transfererat dem dit där de nu var.
Men vart var de någonstans? Dimman låg så tätt att de knappt kunde se sina egna händer och det var nästan helt tyst, förutom ljudet av några fåglar.
“Måste jag göra allt?" sa Voldemort surt, svingade trollstaven och dimman lättade magiskt snabbt. Draco blinkade till några gånger och sedan såg han det. Fåglarna var inte som de irriterande duvorna i Diagongränden, utan hans fars gamla påfåglar. Med sina stora plymer fyllda av damm struttade de runt bland ruinerna av den ärevördiga herrgården som en gång varit hans hem. Splitter av glas, flak av trägolv och stora stycken av finaste silke låg halvt förstört under ett lager av gamla löv och smuts.
Draco böjde sig ner och plockade upp ett illa medfaret fotografi som verkade ha flytt från sin ram eller sitt album då det bara låg där bland resterna.
Det var ett familjefoto och Draco kom ihåg precis när det hade tagits. Det var året innan hans far åkte in i Azkaban, en tid då familjen fortfarande levde i lyx och var lycklig, vilket syntes på Draco, hans mor och hans far då deras ansikten strålade där de stod uppradade framför brasan i matsalen. Men nu fanns varken brasan, hans föräldrar eller leendet på hans läppar. Allt var borta och det fanns ingen magi i hela världen som skulle kunna återställa det. Han tittade ännu en gång ner på sina föräldrar som log och vinkade tillbaka mot honom.
Det brände till i Dracos ögon och för första gången sedan hans tid på Hogwarts så rann de små silverfärgade tårar nerför hans bleka kinder. Hans kropp skakade och han knöt sina händer.
Han vek försiktigt ihop fotografiet, noga med att inte vika över någons ansikte och la sedan ner det i sin ficka på sina pyjamasbyxor. “Smutsskallar" sa han med en suckande röst.
Draco tog sakta några trevande steg som om han trodde att han hade förlorat förmågan att gå, för att sedan ströva runt bland ruinerna av hans barndom för att återuppleva alla hans barndomsminnen vilka han troligtvis glömt med tanke på det humör han visade upp i Apotekarboden. Ibland hördes ett litet skratt eller ett fnys från hans håll, men inget mer, han var djup försjunken i sina tankar.
Efter ett tag reste Draco på sitt huvud och vände sig emot Voldemort och om det inte hade varit för att Draco var en mycket allvarlig person eller för att han just återupplevt sina föräldrars död så hade han nog börjat gapskratta. Där satt han med sittunderlag, ett picknickbord, en termos med Honungsöl och ett par prickigkorvssmörgåsar medan han nynnade på Harry and the Potters låt “Song for the Death Eaters". Ja, nog hade Narnia allt gjort något med honom, för Draco skulle aldrig kunna gissa att han en dag skulle få se Mörkrets Herre sitta och äta prickigkorvssmörgåsar i ruinerna av familjen Malfoys herrgård.
Efter att ha tagit en stor tugga av smörgåsen tittade Voldemort upp och upptäckte att Draco var klar med sin sentimentala stund.
“Är du klar nu skitunge? Jaja, då måste vi väl dra vidare, annars skickar de väl tillbaka mig till Aslan och hans förbaskade djurkompisar."
Voldemort reste på sig och sa ett tyst “Evanesco" samtidigt som han viftade med sin trollstav vilket fick hela picknicken bortrollad, inklusive smulorna som tidigare varit runt hans mun.
Voldemort gick klumpigt fram till Draco, tog tag i hans pyjamas, höjde sin stav och svingade den. Draco kände att luften vibrerade smått. Han tittade på ruinerna och suckade innan flyttnyckel-light-känslan drog till i hans navel och han och Voldemort försvann med endast ett plopp. Kvar var bara påfåglarna som sorgset gav ifrån sig sina läten.
Visa toppen
Show footer