April
Saturday 29 May 2010 photo 13/30
|
12 december
"Vet du vad Voldie?" frågade Draco och sparkade undan lite snö som låg på marken framför hans fötter och irriterade honom.
"Nej, vad då? Och kalla mig inte Voldie, för guds skull!" fräste Voldemort och hans röda ögon tycktes lysa ännu mer ilsket röda i mörkret, som om han hade ersatt dem med två lampor, tänkte Draco. Han skakade på huvudet för att få bort den roliga synen.
"Jag tror att du egentligen inte alls har någon plan med det här. Jag tror att du bara hittar på massa olika saker som jag ska göra nu för att du inte vill tillbaka till Narnia. Har jag inte rätt?"
Voldemort såg irriterad ut och höjde sedan trollstaven och daskade till Draco i huvudet med den.
"Var uppmärksam! Det är självklart att allt detta har en mening, vad tror du om mig egentligen?"
"Att du inte så ofta har en mening med de saker du gör." sa Draco och tog några steg bort från Voldemort medan han gned sitt ömma huvud. "Jag menar, jag vill minnas att då du var vid makten, som man kanske kan kalla det, så brukade det pratas om att du alltid…"
"Tyst med dig!" Voldemort såg ut som om han skulle slå till Draco igen men han lät bli, till Dracos lycka. Uppdragen ur sängen, ut i kylan och dessutom nu med en präktig bula i huvudet, var detta en bra kväll? Nej, det var det verkligen inte.
"Jaha, men låt oss säga då att du har en mening med det här och att vi faktiskt ska till fler platser som ska lära mig något…" sa Draco dröjande. "Kan du inte förklara för mig vart vi ska då? För nu har vi stått ute i kylan alldeles för länge och ärligt talat, jag lärde mig mer på Binns lektioner än vad jag gör nu. Vad gör vi här egentligen? Det är mitt ute i ingenstans!"
Draco såg sig omkring och det var verkligen mitt ute i ingenstans, överallt syntes inget annat än träd, alla grenar fulla med vit, glittrande snö som tyngde ner de gröna grenarna. Förutom det var allt Draco kunde se en parkbänk som stod ut med trottoaren som verkade helt öde. Kort sagt, så syntes det ingenting som kunde lära honom något om det som Voldemort hållit på att prata om hela natten. Om han nu inte skulle hålla en lektion i botanik, vilket Draco betvivlade.
"Åh var bara tyst!" fräste Voldemort irriterande och slängde med armarna så den svarta slängkappan fladdrade. "Jag måste få tänka!"
Han borstade undan de lager ut av snö som hade lagt sig på parkbänken och satte sig ner, med en blick som tycktes vara fylld ut av koncentration.
"Du måste… tänka?" Draco trodde inte sina öron. Han stod ute i kylan i pyjamas med en före detta mörkrets herre som nu skulle, mitt i eländet i ingenstans, börja tänka också?! Han ville skrika ut sin frustration i natten men tänkte att det nog inte skulle hjälpa någon. Dessutom, om han bara lät honom tänka så skulle kanske natten snart vara över och han fick återvända hem. Det var nog det bästa. Draco följde Voldemorts exempel, borstade undan snön från parkbänken och satte sig ner bredvid honom. Efter ett tag reste sig Voldemort upp.
"Nu, vet jag!" utropade han och höjde segervisst ena armen i luften som om han hade vunnit Världsmästerskapen i Quidditch, minst. Draco reste sig också upp och såg förväntansfullt på honom. han kunde nästan känna värmen från sitt sköna täcke och tystnaden som kom av att bara få sova, när Voldemort satte sig ner igen.
"Å andra sidan kanske det inte är det bästa trots allt…"
"Men lägg av!"
Draco kunde inte dölja sin besvikelse.
"Vad är du för guide, egentligen? Om du nu på riktigt, har en plan, och som du säger, inte bara drar in mig i det här för att få vara ifrån Narnia en längre tid, varför vet du då inte vad jag ska göra, vart vi ska? Är det meningen att jag ska frysa ihjäl medan vi…"
Voldemort höjde handen.
"Tyst, Malfoy."
"Nu tycker jag att du…"
"Tvinga mig inte att slå till dig igen. Nu är du tyst medan jag…"
Men det var Voldemort som plötsligt tystnade. Draco skulle just triumferande säga något om att han hade haft rätt, när han plötsligt märkte varför Voldemort hade blivit tyst. Han vände sig om. Ett starkt ljussken kom mot dem i natten. Och de kunde inte avgöra vad det var…
"Vet du vad Voldie?" frågade Draco och sparkade undan lite snö som låg på marken framför hans fötter och irriterade honom.
"Nej, vad då? Och kalla mig inte Voldie, för guds skull!" fräste Voldemort och hans röda ögon tycktes lysa ännu mer ilsket röda i mörkret, som om han hade ersatt dem med två lampor, tänkte Draco. Han skakade på huvudet för att få bort den roliga synen.
"Jag tror att du egentligen inte alls har någon plan med det här. Jag tror att du bara hittar på massa olika saker som jag ska göra nu för att du inte vill tillbaka till Narnia. Har jag inte rätt?"
Voldemort såg irriterad ut och höjde sedan trollstaven och daskade till Draco i huvudet med den.
"Var uppmärksam! Det är självklart att allt detta har en mening, vad tror du om mig egentligen?"
"Att du inte så ofta har en mening med de saker du gör." sa Draco och tog några steg bort från Voldemort medan han gned sitt ömma huvud. "Jag menar, jag vill minnas att då du var vid makten, som man kanske kan kalla det, så brukade det pratas om att du alltid…"
"Tyst med dig!" Voldemort såg ut som om han skulle slå till Draco igen men han lät bli, till Dracos lycka. Uppdragen ur sängen, ut i kylan och dessutom nu med en präktig bula i huvudet, var detta en bra kväll? Nej, det var det verkligen inte.
"Jaha, men låt oss säga då att du har en mening med det här och att vi faktiskt ska till fler platser som ska lära mig något…" sa Draco dröjande. "Kan du inte förklara för mig vart vi ska då? För nu har vi stått ute i kylan alldeles för länge och ärligt talat, jag lärde mig mer på Binns lektioner än vad jag gör nu. Vad gör vi här egentligen? Det är mitt ute i ingenstans!"
Draco såg sig omkring och det var verkligen mitt ute i ingenstans, överallt syntes inget annat än träd, alla grenar fulla med vit, glittrande snö som tyngde ner de gröna grenarna. Förutom det var allt Draco kunde se en parkbänk som stod ut med trottoaren som verkade helt öde. Kort sagt, så syntes det ingenting som kunde lära honom något om det som Voldemort hållit på att prata om hela natten. Om han nu inte skulle hålla en lektion i botanik, vilket Draco betvivlade.
"Åh var bara tyst!" fräste Voldemort irriterande och slängde med armarna så den svarta slängkappan fladdrade. "Jag måste få tänka!"
Han borstade undan de lager ut av snö som hade lagt sig på parkbänken och satte sig ner, med en blick som tycktes vara fylld ut av koncentration.
"Du måste… tänka?" Draco trodde inte sina öron. Han stod ute i kylan i pyjamas med en före detta mörkrets herre som nu skulle, mitt i eländet i ingenstans, börja tänka också?! Han ville skrika ut sin frustration i natten men tänkte att det nog inte skulle hjälpa någon. Dessutom, om han bara lät honom tänka så skulle kanske natten snart vara över och han fick återvända hem. Det var nog det bästa. Draco följde Voldemorts exempel, borstade undan snön från parkbänken och satte sig ner bredvid honom. Efter ett tag reste sig Voldemort upp.
"Nu, vet jag!" utropade han och höjde segervisst ena armen i luften som om han hade vunnit Världsmästerskapen i Quidditch, minst. Draco reste sig också upp och såg förväntansfullt på honom. han kunde nästan känna värmen från sitt sköna täcke och tystnaden som kom av att bara få sova, när Voldemort satte sig ner igen.
"Å andra sidan kanske det inte är det bästa trots allt…"
"Men lägg av!"
Draco kunde inte dölja sin besvikelse.
"Vad är du för guide, egentligen? Om du nu på riktigt, har en plan, och som du säger, inte bara drar in mig i det här för att få vara ifrån Narnia en längre tid, varför vet du då inte vad jag ska göra, vart vi ska? Är det meningen att jag ska frysa ihjäl medan vi…"
Voldemort höjde handen.
"Tyst, Malfoy."
"Nu tycker jag att du…"
"Tvinga mig inte att slå till dig igen. Nu är du tyst medan jag…"
Men det var Voldemort som plötsligt tystnade. Draco skulle just triumferande säga något om att han hade haft rätt, när han plötsligt märkte varför Voldemort hade blivit tyst. Han vände sig om. Ett starkt ljussken kom mot dem i natten. Och de kunde inte avgöra vad det var…
Visa toppen
Show footer