April
Saturday 29 May 2010 photo 15/30
|
14 december
Lucian hade lämnat dem och kvar var Draco och Voldemort mitt ute i den mörka kylan. Snön låg knähög och Draco frös. Han ville bara hem till sin varma säng och få glömma alla de minnen Voldemort hade visat för honom i kväll. Men kvar stod han här nu, endast i en trådsliten pyjamas, med forna mörkrets herre vid sin sida tuggandes på en lussebulle.
“Om du nu ska äta den där lussebullen kan du väl ändå äta ordentligt istället för att proppa i dig den?" Draco var sur och han tänkte inte hålla inne med detta. Det var faktiskt Voldemorts fel att de var här, bara för att han skulle slippa att återvända till Narnia.
“Du ska inte tala om för mig vad jag får göra och inte göra! Jag har inte sett en lussebulle på… 30 år! Jag har trollstaven, jag bestämmer när vi lämnar det här stället. Fattat?!"
Draco fnös till. Voldemort hade rätt, Draco hade ingen trollstav med sig och utan trollstav var chansen mindre än en knuting att han på något magiskt vis skulle kunna komma hem.
Voldemorts tuggande hördes irriterande högt, och för en person som redan var irriterad så var det jättehögt, så Draco satte sina händer för sina öron för att slippa oväsendet.
Som ur ett trollslag så skymtade Draco en liten svart prick mot himlen som rörde sig, vilken han inte tog notis om förrän den närmade sig stället där de stod och pricken ännu inte hade blivit större. Plötsligt störtdök den och en liten uggla framträdde framför deras ögon, vilket fick Voldemort att spotta ur de tuggor av lussebullen som han hade i munnen av förvåning. Draco fnissade lågt åt detta och började studera den nya delen av sällskapet ute i Ingenstans.
Det var en uggla, lite mindre än en knuting, som bar på ett brev som säkert var tre gånger så stort som den själv. Den lilla ugglan började att knacka på Voldemort med sin näbb, vilket vanligtvis hade fått Voldemort att reagera, men nu stod han bara med öppen mun, till Dracos förvåning. Hans blick gick från Voldemort till brevet och han insåg varför. Det var ett illvrål med signum från Narnia.
“Jag har hört att Illvrål kan antända om man inte öppnar dem" sa Draco snabbt, med mening att reta Voldemort. Han vaknade till som ur en trans och tog tag i brevet och öppnade det. En röst harklade sig och Draco förstod att det var från Aslan, med tanke på att rösten var en twist mellan en människas röst och ett lejonvrål. Han förberedde sig genom att sätta händerna för öronen, då han tidigare upptäckt att det även värmde.
“Jag, Aslan av Narnia, befaller dig att återvända till Narnia. Ditt uppdrag har sedan länge löpt ut och i det ingick inte att äta prinskorvar från mugglares kylar. Vi har ögonen på dig och om du inte kommer tillbaka innan midnatt så byter jag ut din säng mot en fluffigare och du får endast äta rosa sockervadd. Hör vid mina ord. KOM TILLBAKA!"
Brevet flammade upp och ugglan flög iväg utan att utstöta ett endast uggleljud.
Draco såg att han var chockad efter hotet och tog chansen när han ändå hade den.
“Ska vi åka hem nu?"
Det var helt tyst förutom vinden. Det såg inte ens ut som om han hade hört vad Draco sagt.
“Ska vi åka hem nu?" Frågade Draco igen, nu med mer kraft i orden för att nå fram till sin åhörare.
“Visst."
Draco blev förvånad över svaret, men klagade inte. Han pulsade närmare Voldemort och tog tag i honom för att de skulle kunna ge sig av. Han hörde Voldemort muttra “… sockervadd… fluffigare…" innan han lyfte sin stav och det virvlade omkring dem.
Nästa gång Draco tog ett andetag var i hans lägenhet och det första han gjorde var att sätta sig på golvet, för att åtnjuta att han äntligen var hemma. Voldemort tittade ner på honom och sa “Jag måste dra, vill ju inte äta sockervadd tills man går i pension. Tänk på vad vi har sett i kväll och lär dig av det. Det straffar sig alltid för de onda. Se på mig, jag hamnade i Narnia." Voldemort fnös och med en sväng från hans trollstav så var han borta.
“Konstig typ" sa Draco lågt medan han traskade mot sin säng för att äntligen lägga sig igen.
Lucian hade lämnat dem och kvar var Draco och Voldemort mitt ute i den mörka kylan. Snön låg knähög och Draco frös. Han ville bara hem till sin varma säng och få glömma alla de minnen Voldemort hade visat för honom i kväll. Men kvar stod han här nu, endast i en trådsliten pyjamas, med forna mörkrets herre vid sin sida tuggandes på en lussebulle.
“Om du nu ska äta den där lussebullen kan du väl ändå äta ordentligt istället för att proppa i dig den?" Draco var sur och han tänkte inte hålla inne med detta. Det var faktiskt Voldemorts fel att de var här, bara för att han skulle slippa att återvända till Narnia.
“Du ska inte tala om för mig vad jag får göra och inte göra! Jag har inte sett en lussebulle på… 30 år! Jag har trollstaven, jag bestämmer när vi lämnar det här stället. Fattat?!"
Draco fnös till. Voldemort hade rätt, Draco hade ingen trollstav med sig och utan trollstav var chansen mindre än en knuting att han på något magiskt vis skulle kunna komma hem.
Voldemorts tuggande hördes irriterande högt, och för en person som redan var irriterad så var det jättehögt, så Draco satte sina händer för sina öron för att slippa oväsendet.
Som ur ett trollslag så skymtade Draco en liten svart prick mot himlen som rörde sig, vilken han inte tog notis om förrän den närmade sig stället där de stod och pricken ännu inte hade blivit större. Plötsligt störtdök den och en liten uggla framträdde framför deras ögon, vilket fick Voldemort att spotta ur de tuggor av lussebullen som han hade i munnen av förvåning. Draco fnissade lågt åt detta och började studera den nya delen av sällskapet ute i Ingenstans.
Det var en uggla, lite mindre än en knuting, som bar på ett brev som säkert var tre gånger så stort som den själv. Den lilla ugglan började att knacka på Voldemort med sin näbb, vilket vanligtvis hade fått Voldemort att reagera, men nu stod han bara med öppen mun, till Dracos förvåning. Hans blick gick från Voldemort till brevet och han insåg varför. Det var ett illvrål med signum från Narnia.
“Jag har hört att Illvrål kan antända om man inte öppnar dem" sa Draco snabbt, med mening att reta Voldemort. Han vaknade till som ur en trans och tog tag i brevet och öppnade det. En röst harklade sig och Draco förstod att det var från Aslan, med tanke på att rösten var en twist mellan en människas röst och ett lejonvrål. Han förberedde sig genom att sätta händerna för öronen, då han tidigare upptäckt att det även värmde.
“Jag, Aslan av Narnia, befaller dig att återvända till Narnia. Ditt uppdrag har sedan länge löpt ut och i det ingick inte att äta prinskorvar från mugglares kylar. Vi har ögonen på dig och om du inte kommer tillbaka innan midnatt så byter jag ut din säng mot en fluffigare och du får endast äta rosa sockervadd. Hör vid mina ord. KOM TILLBAKA!"
Brevet flammade upp och ugglan flög iväg utan att utstöta ett endast uggleljud.
Draco såg att han var chockad efter hotet och tog chansen när han ändå hade den.
“Ska vi åka hem nu?"
Det var helt tyst förutom vinden. Det såg inte ens ut som om han hade hört vad Draco sagt.
“Ska vi åka hem nu?" Frågade Draco igen, nu med mer kraft i orden för att nå fram till sin åhörare.
“Visst."
Draco blev förvånad över svaret, men klagade inte. Han pulsade närmare Voldemort och tog tag i honom för att de skulle kunna ge sig av. Han hörde Voldemort muttra “… sockervadd… fluffigare…" innan han lyfte sin stav och det virvlade omkring dem.
Nästa gång Draco tog ett andetag var i hans lägenhet och det första han gjorde var att sätta sig på golvet, för att åtnjuta att han äntligen var hemma. Voldemort tittade ner på honom och sa “Jag måste dra, vill ju inte äta sockervadd tills man går i pension. Tänk på vad vi har sett i kväll och lär dig av det. Det straffar sig alltid för de onda. Se på mig, jag hamnade i Narnia." Voldemort fnös och med en sväng från hans trollstav så var han borta.
“Konstig typ" sa Draco lågt medan han traskade mot sin säng för att äntligen lägga sig igen.
Visa toppen
Show footer