April
Saturday 29 May 2010 photo 19/30
|
18 december
"Kom, vi ska vidare", sa Snape och drog i Dracos arm. Draco följde motvilligt med.
"Vart ska vi nu?" frågade han buttert.
"Du får se." De gick ut på gatan utanför. Snape greppade Dracos arm igen och sträckte på sig. "Håll i dig", sa han, och sen lyfte de. De transfererade sig inte den här gången, de flög. Draco tittade storögt ner på London, och sedan på Snape.
"Kan du flyga?"
"Draco, jag är död. Jag kan göra allt." De flög lägre, och Draco kände hur huvudet vreds så han tvingades titta in i ett vardagsrumsfönster där två små flickor stod och hade blickarna höjda mot skyn.
"De väntar på tomten", sa Snape föraktfullt och förekom Dracos fråga. Huvudet tvingades åt ett annat håll, och där stod en rödklädd figur på en byggnadsställning utanför ett annat hus.
"Vad är vitsen med det här?" frågade Draco. "De väntar på tomten, okej, so what?"
"Du ska få se, har jag ju sagt!" fräste Snape och fick Draco att göra en obekväm knyck med nacken. De flög vidare, i snabbare fart nu, och snart såg Draco en byggnad som han kände igen väldigt väl. Kråkboet, igen.
De landade inne i vardagsrummet den här gången istället för utanför. Draco såg sig omkring. Det såg ut nästan som förra gången, fast personerna var äldre och lite fler. En person fattades dock; Molly Weasley. Draco visste direkt att hon var död och inte bara i ett annat rum. Han visste inte hur han visste det, men han visste det.
"Vad…"
"Hjärtattack", svarade Snape, återigen innan Draco hunnit uttala frågan. "För gammal, för stressad. Det tog hårdast på Ginny." Han pekade på Ginny där hon satt bredvid Harry på soffan. "Hon hade lovat sin mor många gånger att komma och hjälpa henne så hon inte skulle behöva göra allting själv", fortsatte Snape. "Men du lät henne aldrig gå tidigare, så hon hann aldrig. Hon är övertygad om att hon bidragit till sin mors död."
"Men de ser ju glada ut ändå!" försökte Draco.
"Det, Draco, är för att de kan lägga det förflutna bakom sig och leva i nuet. Det är en fin egenskap som man måste träna upp. Alla i familjen Weasley har fått öva på det, med förlusten av Fred och flera andra i den sista striden som de såg som sin familj. Och nu Molly. De kan sörja utan att bli bittra. Det är inte alla som kan det, speciellt inte du och jag, men du har fortfarande en chans att lära dig. Gör det, Draco, annars kan det gå som för mig…"
"Kom, vi ska vidare", sa Snape och drog i Dracos arm. Draco följde motvilligt med.
"Vart ska vi nu?" frågade han buttert.
"Du får se." De gick ut på gatan utanför. Snape greppade Dracos arm igen och sträckte på sig. "Håll i dig", sa han, och sen lyfte de. De transfererade sig inte den här gången, de flög. Draco tittade storögt ner på London, och sedan på Snape.
"Kan du flyga?"
"Draco, jag är död. Jag kan göra allt." De flög lägre, och Draco kände hur huvudet vreds så han tvingades titta in i ett vardagsrumsfönster där två små flickor stod och hade blickarna höjda mot skyn.
"De väntar på tomten", sa Snape föraktfullt och förekom Dracos fråga. Huvudet tvingades åt ett annat håll, och där stod en rödklädd figur på en byggnadsställning utanför ett annat hus.
"Vad är vitsen med det här?" frågade Draco. "De väntar på tomten, okej, so what?"
"Du ska få se, har jag ju sagt!" fräste Snape och fick Draco att göra en obekväm knyck med nacken. De flög vidare, i snabbare fart nu, och snart såg Draco en byggnad som han kände igen väldigt väl. Kråkboet, igen.
De landade inne i vardagsrummet den här gången istället för utanför. Draco såg sig omkring. Det såg ut nästan som förra gången, fast personerna var äldre och lite fler. En person fattades dock; Molly Weasley. Draco visste direkt att hon var död och inte bara i ett annat rum. Han visste inte hur han visste det, men han visste det.
"Vad…"
"Hjärtattack", svarade Snape, återigen innan Draco hunnit uttala frågan. "För gammal, för stressad. Det tog hårdast på Ginny." Han pekade på Ginny där hon satt bredvid Harry på soffan. "Hon hade lovat sin mor många gånger att komma och hjälpa henne så hon inte skulle behöva göra allting själv", fortsatte Snape. "Men du lät henne aldrig gå tidigare, så hon hann aldrig. Hon är övertygad om att hon bidragit till sin mors död."
"Men de ser ju glada ut ändå!" försökte Draco.
"Det, Draco, är för att de kan lägga det förflutna bakom sig och leva i nuet. Det är en fin egenskap som man måste träna upp. Alla i familjen Weasley har fått öva på det, med förlusten av Fred och flera andra i den sista striden som de såg som sin familj. Och nu Molly. De kan sörja utan att bli bittra. Det är inte alla som kan det, speciellt inte du och jag, men du har fortfarande en chans att lära dig. Gör det, Draco, annars kan det gå som för mig…"
Visa toppen
Show footer