April
Saturday 29 May 2010 photo 21/30
|
20 december
"Vem vill smaka kalkonen först?"
"Jag tar gärna den första biten." Ginny skämtade och försökte stjäla fatet från alla barnen som nästan kastade sig över maten. Harry skrattade och ställde ner fatet, och lät dem alla ta för sig av det.
Draco kände hur hans mage kurrade, han försökte dölja det. Snape log roande.
"Det är ganska trevligt med jul Draco, det ser du väl? De har det ganska mysigt, trots att de fått stressa och kämpa för att få ihop det här. Potter jobbar tydligen över väldigt mycket nuförtiden och jag har förstått att det har att göra med att han utreder vilka det var som sprängde dina föräldrars herrgård…"
Draco såg från Snape och sen in på Harry.
"Undersöker han det? Det tror jag inte på, nu ljuger du i alla fall. Jag vet att det var någon av hans aurorer som gjorde det, de har aldrig förstått att mina föräldrar inte har gjort någonting fel nu den senaste tiden. De ska alltid…"
"Draco. Jag är död. Jag är en ande. Jag är hitsänd för att hjälpa dig att se framtiden och kanske, någonstans på vägen förstå vad det är som gått så fruktansvärt fel. Skulle jag då, efter allt jag gått igenom för att ens få komma hit, stå och ljuga för dig? Vad skulle det tjäna till?"
Draco såg på sin gamla professor och såg hur sammanbiten Snape såg ut.
"Inte vet jag… Jag förstår ju inte vad du håller på med! Men jag vet att Harry inte skulle lägga någon tid på det. Han bryr sig inte ens längre!"
Snape skakade uppgivet på huvudet och för ett ögonblick såg hans hållning nästan sorgsen ut.
"Det är sorgligt Draco, det är sorgligt att du har så fel. Titta nu…"
Han pekade in mot bordet, och Dracos blick vändes motvilligt dit igen.
"Jag undrar hur Draco har det. Man borde inte vara ensam på julen." Ginny tuggade fundersamt på en bit av sin kalkonskiva.
"Jag vet." Harry lutade sig bakåt i stolen och såg lite sorgsen ut för ett ögonblick. "Det är synd att han blivit som han är. Och att han inte förstår… I alla fall." han skakade på sig som om han ville skaka av sig något obehagligt. "Han hade ju varit välkommen här, eller hur? Om han bara inte var så fruktansvärt envis…"
"Såklart han hade varit." Ginny såg ut genom fönstret och verkade för ett ögonblick möta Dracos blick. "Han borde inte vara ensam…"
Draco backade förskräckt några steg bakåt och huset som de nyss stått bredvid tycktes försvinna framför honom, som om det suddades ut.
"Det där är inte sant." stammade han fram och backade ännu mer, tills han föll omkull i snön. Han försökte ta sig upp men snön var kall och marken hal, och han snubblade igen på rygg. Snape ställde sig bredvid och såg ner på honom.
"Andar kan inte mixtra med den framtid de ser komma. Du ser sanningen Draco."
"De skulle aldrig vilja ha mig där, aldrig! Ginny som jag… och Harry… Nej det är inte sant, de skulle inte vilja ha mig där, aldrig! Jag har behandlat dem båda… Du vet hur jag behandlat dem, du har sett det! Och då skulle de… nej det är inte sant!"
Draco lyckades komma på fötter och borstade av sig snön som fastnat överallt i hans kläder. Snape log roat och tycktes nästan vilja hålla sig för skratt.
"Det är för att de inte är som du, Draco. de är inte bittra, de är inte långsynta, de låter inte små saker stå emellan det som skulle kunna bli riktig lycka. De bryr sig Draco. på ett helt annat sätt än vad du någonsin kommer att förstå, men du skulle kunna förstå, om du bara lät dem… Om du inte fortsatte att envisas. Du vet, Draco. Du vet vad du borde göra."
Draco tyckte att världen snurrade. Han såg tomtar och pepparkaksgubbar i form av riddare runt omkring sig, och han såg barn som ivrigt väntade på tomten och rev ner gardinstängerna i fönstret, han såg hur familjer klädde granen fint och hur den föll och allt som suttit i den gick i tusen bitar. Draco trodde att han skulle tuppa av i snön.
"Nej nej, du svimmar inte nu." Snape grep tag i hans arm. Vi har saker kvar att göra. Men det börjar närma sig…"
"Vem vill smaka kalkonen först?"
"Jag tar gärna den första biten." Ginny skämtade och försökte stjäla fatet från alla barnen som nästan kastade sig över maten. Harry skrattade och ställde ner fatet, och lät dem alla ta för sig av det.
Draco kände hur hans mage kurrade, han försökte dölja det. Snape log roande.
"Det är ganska trevligt med jul Draco, det ser du väl? De har det ganska mysigt, trots att de fått stressa och kämpa för att få ihop det här. Potter jobbar tydligen över väldigt mycket nuförtiden och jag har förstått att det har att göra med att han utreder vilka det var som sprängde dina föräldrars herrgård…"
Draco såg från Snape och sen in på Harry.
"Undersöker han det? Det tror jag inte på, nu ljuger du i alla fall. Jag vet att det var någon av hans aurorer som gjorde det, de har aldrig förstått att mina föräldrar inte har gjort någonting fel nu den senaste tiden. De ska alltid…"
"Draco. Jag är död. Jag är en ande. Jag är hitsänd för att hjälpa dig att se framtiden och kanske, någonstans på vägen förstå vad det är som gått så fruktansvärt fel. Skulle jag då, efter allt jag gått igenom för att ens få komma hit, stå och ljuga för dig? Vad skulle det tjäna till?"
Draco såg på sin gamla professor och såg hur sammanbiten Snape såg ut.
"Inte vet jag… Jag förstår ju inte vad du håller på med! Men jag vet att Harry inte skulle lägga någon tid på det. Han bryr sig inte ens längre!"
Snape skakade uppgivet på huvudet och för ett ögonblick såg hans hållning nästan sorgsen ut.
"Det är sorgligt Draco, det är sorgligt att du har så fel. Titta nu…"
Han pekade in mot bordet, och Dracos blick vändes motvilligt dit igen.
"Jag undrar hur Draco har det. Man borde inte vara ensam på julen." Ginny tuggade fundersamt på en bit av sin kalkonskiva.
"Jag vet." Harry lutade sig bakåt i stolen och såg lite sorgsen ut för ett ögonblick. "Det är synd att han blivit som han är. Och att han inte förstår… I alla fall." han skakade på sig som om han ville skaka av sig något obehagligt. "Han hade ju varit välkommen här, eller hur? Om han bara inte var så fruktansvärt envis…"
"Såklart han hade varit." Ginny såg ut genom fönstret och verkade för ett ögonblick möta Dracos blick. "Han borde inte vara ensam…"
Draco backade förskräckt några steg bakåt och huset som de nyss stått bredvid tycktes försvinna framför honom, som om det suddades ut.
"Det där är inte sant." stammade han fram och backade ännu mer, tills han föll omkull i snön. Han försökte ta sig upp men snön var kall och marken hal, och han snubblade igen på rygg. Snape ställde sig bredvid och såg ner på honom.
"Andar kan inte mixtra med den framtid de ser komma. Du ser sanningen Draco."
"De skulle aldrig vilja ha mig där, aldrig! Ginny som jag… och Harry… Nej det är inte sant, de skulle inte vilja ha mig där, aldrig! Jag har behandlat dem båda… Du vet hur jag behandlat dem, du har sett det! Och då skulle de… nej det är inte sant!"
Draco lyckades komma på fötter och borstade av sig snön som fastnat överallt i hans kläder. Snape log roat och tycktes nästan vilja hålla sig för skratt.
"Det är för att de inte är som du, Draco. de är inte bittra, de är inte långsynta, de låter inte små saker stå emellan det som skulle kunna bli riktig lycka. De bryr sig Draco. på ett helt annat sätt än vad du någonsin kommer att förstå, men du skulle kunna förstå, om du bara lät dem… Om du inte fortsatte att envisas. Du vet, Draco. Du vet vad du borde göra."
Draco tyckte att världen snurrade. Han såg tomtar och pepparkaksgubbar i form av riddare runt omkring sig, och han såg barn som ivrigt väntade på tomten och rev ner gardinstängerna i fönstret, han såg hur familjer klädde granen fint och hur den föll och allt som suttit i den gick i tusen bitar. Draco trodde att han skulle tuppa av i snön.
"Nej nej, du svimmar inte nu." Snape grep tag i hans arm. Vi har saker kvar att göra. Men det börjar närma sig…"
Visa toppen
Show footer