December
Wednesday 20 August 2008 photo 1/2
|
Bra jävla berättelse läs ffs kanske är mkt men den är bra ;)
Kriget har börjat <<<Del I>>>
Sir Qvintus har anordnat en stor fest för Daemons nobla krigsherrar i hans område. Festen pågår i flera dagar och allt verkar vara frid och fröjd. Plöstsligt ljuder hornen från vakterna vid stora porten. Sir Qvintus springer med raska steg till fönstret för att se vad som pågår vid porten. Där i horisonten får han se en strid ström med människor som tågar mot Jargien. Kvinnor, barn och gamlingar. Han springer ner till porten i följe med de andra ledarna för att tala med folkmassan.
"I Daemons namn! Vad är det som pågår?!" skriker Qvintus ut till folkmassan nedanför muren.
"Min herre, vi är vad som återstår av Soldarn. Krigsherren Moschakt tog oss med överraskning. Dina män som försvarade staden lyckades försvara den tillräckligt länge för att kvinnor och barn skulle kunna fly. Men vi såg sen på avstånd hur hela Soldarn brann, vi kunde höra skriken och stridslarmen. Ingen skonades i staden." sa en ung kvinna med tårar i ögonen.
Qvintus släppte genast in folkmassan in i Jargien och satte stadens försvar i högsta beredskap. Ledarna för de andra länen i området begav sig med all hast hem för att se till sitt försvar.
Det dröjde inte länge efter att ledarna hade gett sig av föränn en budbärare kom till staden. Det var en budbärare från stammen SWAT. De hade fräckheten att hota Qvintus att bryta från Daemons stammen för att gå med dem. De hotade med att deras planer var att erövra hela området inom några månader.
För första gången kände Qvintus svetten rinna ner från sin panna. Han tänkte på de tappra män som försvarade Soldarn. Han tänkte på de människor som fick fly från sina hem. Han tittade på budbäraren med en blick som bara visade rent hat. Han gav inget svar till budbäraren utan såg till att kasta ut honom från Staden.
Nu var det inte tid att sörja för soldarn, nu är det tid att se till att skaffa hjälp från andra Daemonsledare runt om i världen. Meddelanden skickades till de allra högsta ledarna för stammen. Hans närmsta män skickade han iväg på expeditioner till nya kontinenter för att säkra sitt folk och hans egna överlevnad. Han skickar ut spejare för att hålla koll på eventuella trupprörelser inom hans län.
En regning dag återvänder en spejare.
"Min herre, min herre Qvintus! Våra böner har blivit hörda min herre!" skrek spejaren.
"Vad är det soldat?!" sa Qvintus
"D..de..det är ett under! Jag har sett tusentals..tiotusentals! Trupper så långt ögat kan se! Det är våra...Det är Daemons trupper och våra ledare går i täten! De har hört vår bedjan för hjälp!" skrek spejaren med en ivrig och darrig röst.
Qvintus kunde inte längre hålla inne sina känslor. Han grät inför sina män. Sedan tog han till orda..
"Män! Skicka meddelande till de andra ledarna i området! Sprid de glädjande nyheterna till dem och se till att välkommna våra nyanlända bröder och systrar från fjärran! Länge leve Daemons!"
--------------------------------------------------------------------------------------------------
DEL II <<Traklor har fallit>>
Dagar har gått sen Sir Qvintus fick reda på att hans stam har mobiliserat sina trupper till hans län. Krigsherrarna Haunted, Xlent och Uffe från samma stam har rapporterat in till Qvintus att även de har inkommande försvar från stammen. Med dessa goda nyheter tänker Qvintus ta en skvadron av sina bästa riddare för att rida ut och besöka sina städer.
Qvintus och hans eskort rider i flera dagar och nätter genom den krigshärjade området. Han red förbi vad som för några dagar sen var Soldarn, hans Soldarn dessutom. Men nu fladdrar Krigsherren Moschakts fanor över staden. Denna stad med dess vita murar var nu täckta med blod och sot. Soldater verkade fortfarande rensa staden på lik. Qvintus kunde känna lukten av död och föruttnelse. Men vad kunde han göra nu? Han var tvungen att se till sitt försvar av sina kvarvarande byar och städer.
Efter vad som hade känt som en evighet av resande kom han fram till en av sina sydligaste städer nämligen Guldgruvan. Denna stad som Lady Mimmi hade skänkt honom efter att hon bestämt sig att flytta till ett annat land. Där hon skulle bedriva nya expeditioner. Guldgruvan var en stor stad. Med över 10000 invånare. Försvarstrupper från Daemons hade redan börjat anlända. De första trupperna som hade anlänt var "Supermormor". Det är ingen som vet vad hon egentligen heter, möjligtvis vet hennes närmsta krigare detta. Hon fick syn på Qvintus och hälsade på honom.
-"Var hälsad General Qvintus, det var i rättan tid att vi högt uppsatta i stammen bestämde oss för att komma till er undersättning. Det verkar som någon släppt lös helvetet rent ut sagt." sa supermormor.
- " Ers nåd, jag välkomnar dig till Guldgruvan och till mitt län, jag uppskattar verkligen denna hjälp som vi krigsherrar i området har fått. Är det något jag kan stå till er tjänst med?" frågade Qvintus
Supermormor skrattade till lite och sade.
-"hehe ja du kan ju ta och förhöra den där vimsiga gammla mannen vid tälten där borta. Han håller på att skrika 'Traklor är förlorat!' hela tiden. Mina fältskärare fick ta och slänga i honom lite lugnande örter."
Qvintus blev helt blek
-"Sa han traklor är förlorat? Må Daemons vara med oss, Traklor är ju en av mina städer några dagsmarscher här ifrån!"
Qvintus frågade ut mannen i tältet:
"Gammla man vad tusan säger du? Är Traklor förlorat?! Tala din dåre"
Den gammla mannen titta upp på Qvintus och sade:
"Min herre..*host* I dagar har strider brytit ut i Traklor. En efter en har adelsmän från SWAT marscherat in i vår stad, proklamerat att staden tillhör dem. bönder och soldater från vår sida drev dem ut gång på gång. Flera gånger kom det upp styrkor från SWAT men varje gång verkar det ha pågått någon form av inre stridighet, de visste inte vem som skulle anfalla först, de verkade vara otroligt oorganiserade *host*. Gång på gång intog de staden, men ack ditt folk ville icke gå över till deras sida. De stred till siste man. *host* Jag kapten Marius från femte stadsmiliskåren lyckades undkomma. De trodde att jag var död och slängde mig på en likhög. Under natten lyckades jag fly från Traklor. Jag är ledsen min herre att du förlorade staden. Jag vandrade dag och natt för att varna Guldgruvan och dig om vad som skett."
Qvintus tittade på mannen med tårar i ögonen men dock med en nöjt uttryck. Han sa:
" Traklor och dess folk kommer alltid att bli ihågkommna som folket som aldrig gav upp. Jag går ner på knä för dig kapten för du har visat mod inte ens en riddare har. Vila dig nu kapten och se till att få dina krafter tillbaka. Något säger mig nämligen att onda och giriga ögon börjar rikta in sig mot Guldgruvan."
--------------------------------------------------------------------------------------------------
DEL III
En tid av oroligheter.
Dagar,månader och år har gott i den krigshärjade landet kring Sir Qvintus län. Stammar förklarar krig mot varandra, plundringar härjar på gränsen till hans län. Men det var ett tag sen S.W.A.T stammen gjorde agressiva handlingar mot hans län. Qvintus står på balkongen och blickar ut mot den blodröda solen som går ner i öster och tänker tillbaka på den dagen för flera år sen. Hans ögon spärras upp och han får minnesbilder över belägringen av staden Guldgruvan. Tårar rinner ner för hans ögon. Aldrig förr hade han sett så mycket blod spillas i onödan. Han går in i borgen igen och sätter sig ner i fotöljen framför vedspisen. Han tar fram sin loggbok som han skrev de dagar då belägringen pågick utanför Guldgruvans murar.
.....................................
Loggbog över Försvaret av Guldgruvan
Dag 1
"I dagar har jag fått in rapporter från scouter i området att en storslagen här från Baron Sandviken i stammen S.W.A.T är på väg till Guldgruvan. I dagar har vi förberätt staden för en eventuell belägring. Trupper från nästan hela min stam är samlade i Guldgruvan samlade i staden. Jag uppskattar att försvaret i staden är uppe i över 30000 man. Utav dessa trupper uppskattar jag att 3000 av dem är tungt rustade riddare till häst vilket kommer väl till användning för att göra våra utfall från staden. Desecrator stammens överhuvud har tagit på sig ansvaret att leda riddarna i stadens försvar. Det var i morse då trupperna från Sandviken anlände till staden. Jag har aldrig sett en sådan stor offensiv armé tidigare. Jag kan ärligt säga att jag tvekar om försvaret är tillräcklig för att stå emot denna fiendestyrka.
Dag 10 av belägringen har grytt och det verkar som fienderna börjar ha problem med moralen i deras läger. Fienderna hade inte varit förberedda att Guldgruvan skulle ha en sådan stor riddarkår som den vi i Daemons har sammlat ihopa. Redan fjärde dagen gjorde Desecrator ett storslaget utfall mot fiendernas katapulter och belägringstorn. Det var en storslagen seger! Vi förlorade knappt 40 riddare och vi lämnade i stort sett alla katapulter och belägringstorn som aska. Fienderna var så överraskade över denna stora riddarstyrka att de flydde in i skogen i början av striden. Innan deras lätta kavalleri hade upptäckt att katapulterna var blottade så var det försent. Men trots det så verkar det som de kommer att fortsätta att belägra staden. De börjar snickra ihopa stormstegar och enkla murbräckor. Jag ber till gudarna att vi inte ska gå samma öde till mötes som Traklor och Soldarn.
Dag 40.
Jag sitter med tungt hjärta och skriver dessa meningar. Jag har sett otroligt mycket blod, så mycket död och förintelse har orsakats under denna belägring att jag önskar att jag bara kunde vakna i min säng och tänka att det bara var en ond mardröm. Men ack ty så är inte fallet. Fiender gav sig aldrig i belägringen. Våg efter våg strömmade de upp för sina stormstegar för att inta Guldgruvan. Våg efter våg slogs de tillbaka utan att vi som försvarare led så stora förluster. vi kunde se från muren hur liken staplades på hög nedanför våra murar. Jag räknade till 7 anfallsvåger skickades mot våra murar. Alla sju slogs tillbaka. Desecretor tog riddarna och red ut för att göra slut på de resterande soldaterna som flydde fältet. Segern var vår, men det var inget nobelt eller hederligt med den striden som pågick utanför Guldgruvans murar. Fienderna hann knappt komma fram för att möta oss i handgemäng utan överröstes istället med pilregn efter pilregn. Det kommer ta tid innan man försöker glömma den likstank som blev efter de hårda 40 dagars stridigheter. "
..........................
Qvintus stängde igen sin loggbok och satt och tittade in i elden när plötsligt en av hans kaptener kommer rusande in i rummet.
-" Min herre Qvintus! Du är kallad till krigsråd! Alla stammens vassaler är kallade. Ett krig kan vara nära min herre! Ett krig mot Southern Kingdom!"
Qvintus grymtade till och fick ännu en gång bilder i sitt huvud från belägringen av Guldgruvan. Han nickade med en sorgsen blick till sin kapten och sade:
-" Gör iordning min häst och se till att alla gardister gör sig redo för avfärd så snabbt som möjligt. Vi har en lång resa framför oss. Se även till att sätta armén på högsta beredskap, se till att smederna går på full effekt både natt och dag. Kalla in reserverna och utrusta dem till tänderna. Detta eventuella krig kommer att stå oss dyrt. Många av oss kommer kanske inte att se våra nära och kära igen. Men vi kommer aldrig att ge upp även om vi möter en övermäktig fiende som Southern Kingdom. Det är dags att fatta mod, det är dags att möta våra skapare."
I gryningen for Qvintus iväg med sitt garde i full fart mot Daemons centrala områden. Han rider med hopp och mod om att ännu en gång stå till Daemons försvar. Dock vet inte han eller ens gudarna hur denna framtid kommer att gå Daemons till mötes. Allt han vet är att han är beredd att möta slutet för Daemons.
Kriget har börjat <<<Del I>>>
--------------------------------------------------------------------------------------------------
DEL II <<Traklor har fallit>>
-"hehe ja du kan ju ta och förhöra den där vimsiga gammla mannen vid tälten där borta. Han håller på att skrika 'Traklor är förlorat!' hela tiden. Mina fältskärare fick ta och slänga i honom lite lugnande örter."
-"Sa han traklor är förlorat? Må Daemons vara med oss, Traklor är ju en av mina städer några dagsmarscher här ifrån!"
"Gammla man vad tusan säger du? Är Traklor förlorat?! Tala din dåre"
"Min herre..*host* I dagar har strider brytit ut i Traklor. En efter en har adelsmän från SWAT marscherat in i vår stad, proklamerat att staden tillhör dem. bönder och soldater från vår sida drev dem ut gång på gång. Flera gånger kom det upp styrkor från SWAT men varje gång verkar det ha pågått någon form av inre stridighet, de visste inte vem som skulle anfalla först, de verkade vara otroligt oorganiserade *host*. Gång på gång intog de staden, men ack ditt folk ville icke gå över till deras sida. De stred till siste man. *host* Jag kapten Marius från femte stadsmiliskåren lyckades undkomma. De trodde att jag var död och slängde mig på en likhög. Under natten lyckades jag fly från Traklor. Jag är ledsen min herre att du förlorade staden. Jag vandrade dag och natt för att varna Guldgruvan och dig om vad som skett."
" Traklor och dess folk kommer alltid att bli ihågkommna som folket som aldrig gav upp. Jag går ner på knä för dig kapten för du har visat mod inte ens en riddare har. Vila dig nu kapten och se till att få dina krafter tillbaka. Något säger mig nämligen att onda och giriga ögon börjar rikta in sig mot Guldgruvan."
--------------------------------------------------------------------------------------------------
DEL III
En tid av oroligheter.
.....................................
Loggbog över Försvaret av Guldgruvan
Dag 1
"I dagar har jag fått in rapporter från scouter i området att en storslagen här från Baron Sandviken i stammen S.W.A.T är på väg till Guldgruvan. I dagar har vi förberätt staden för en eventuell belägring. Trupper från nästan hela min stam är samlade i Guldgruvan samlade i staden. Jag uppskattar att försvaret i staden är uppe i över 30000 man. Utav dessa trupper uppskattar jag att 3000 av dem är tungt rustade riddare till häst vilket kommer väl till användning för att göra våra utfall från staden. Desecrator stammens överhuvud har tagit på sig ansvaret att leda riddarna i stadens försvar. Det var i morse då trupperna från Sandviken anlände till staden. Jag har aldrig sett en sådan stor offensiv armé tidigare. Jag kan ärligt säga att jag tvekar om försvaret är tillräcklig för att stå emot denna fiendestyrka.
..........................
Visa toppen
Show footer