december
tisdag 3 juni 2008 bild 4/9
|
En dag, gick en flicka till skolan. Hon gick med den musiken i öronen som tilltalade fåglarna i magens grenar.
Hon kände att hon var ute
på nya äventyr
och det var hon, ty hennes musik fick henne att bli pirrig i magen, som om där fanns fjädrar.
hennes tankar fanns utanpå det som folk brukat kalla hjärna och hon visste egentligen inte vart hon skulle.
När flickan kom till skolan mötte hon en pojke. Det var ingen vanlig pojke, men det visste inte flickan, i alla fall inte förens pojken kittlade henne under huden,
där ingen förut lyckats komma åt att
kittla
skratta
beröra
Folk utanför existerade inte. Allt flickans ögon såg etsade sig fast på insidan av ögonlocken, så varje gång flickan försökte blinka bort synen fanns den fortfarande där, på insidan av ögonlocken.
Det flickan fick känna innanför sin hud ville hon inte förlora, hon ville etsa fast även den innanför. Känslorna var
starka
kittlande
skrattande
berörande
egentligen lämnade pojken aldrig flickan, han fanns åtminstone alltid inne i hennes vad-folk-brukade-kalla-hjärna. Pojken fanns i drömmarna och på morgonen, han fanns på vägen till skolan, han fanns i hennes tilltalande musik och han fanns i
väggarna.
Han var omlindad av henne, och hon var omlindad av honom. De var inlindade av varandra. De var som en enda.
Flickan var aldrig rädd för sina känslor, trotts att hon läst att man kunde bli det, men flickan tyckte det verkade dumt att vara rädd för något man själv bär på. hon tyckte inte det verkade så farligt att vara
rädd
stark
kittlig
skrattande
berörd
En dag, var flickan hemma med en förkylning. Hon låg i sin säng och ville dö. Men hon dog inte. På riktigt. När flickan blivit frisk från sin förkylning var hon glad att hon levde. Enda tills hon inte var det. Flickan blev
rädd
svag
kall
gråtandes
berörd
en dag fanns inte kittlet under huden, den inlindade omlindad, hennes pojke kvar. Hon hade brutit benen och hon föll. För eller senare faller allt.
Hon kände att hon var ute
på nya äventyr
och det var hon, ty hennes musik fick henne att bli pirrig i magen, som om där fanns fjädrar.
hennes tankar fanns utanpå det som folk brukat kalla hjärna och hon visste egentligen inte vart hon skulle.
När flickan kom till skolan mötte hon en pojke. Det var ingen vanlig pojke, men det visste inte flickan, i alla fall inte förens pojken kittlade henne under huden,
där ingen förut lyckats komma åt att
kittla
skratta
beröra
Folk utanför existerade inte. Allt flickans ögon såg etsade sig fast på insidan av ögonlocken, så varje gång flickan försökte blinka bort synen fanns den fortfarande där, på insidan av ögonlocken.
Det flickan fick känna innanför sin hud ville hon inte förlora, hon ville etsa fast även den innanför. Känslorna var
starka
kittlande
skrattande
berörande
egentligen lämnade pojken aldrig flickan, han fanns åtminstone alltid inne i hennes vad-folk-brukade-kalla-hjärna. Pojken fanns i drömmarna och på morgonen, han fanns på vägen till skolan, han fanns i hennes tilltalande musik och han fanns i
väggarna.
Han var omlindad av henne, och hon var omlindad av honom. De var inlindade av varandra. De var som en enda.
Flickan var aldrig rädd för sina känslor, trotts att hon läst att man kunde bli det, men flickan tyckte det verkade dumt att vara rädd för något man själv bär på. hon tyckte inte det verkade så farligt att vara
rädd
stark
kittlig
skrattande
berörd
En dag, var flickan hemma med en förkylning. Hon låg i sin säng och ville dö. Men hon dog inte. På riktigt. När flickan blivit frisk från sin förkylning var hon glad att hon levde. Enda tills hon inte var det. Flickan blev
rädd
svag
kall
gråtandes
berörd
en dag fanns inte kittlet under huden, den inlindade omlindad, hennes pojke kvar. Hon hade brutit benen och hon föll. För eller senare faller allt.
Direktlänk:
http://dayviews.com/xxomfgxx/216280929/
Visa toppen
Visa sidfoten