Den lilla flickan med svavelstickorna Det var så rysigt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också sista kvällen på året, nyårsafton. I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och bara fötter. Ja, hon hade ju haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte det! Det var mycket stora tofflor, hennes mor hade sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två vagnar körde förbi i väldig fart. Deb ena toffeln kunde hon inte hitta, och den andra sprang en pojke bort med, han sa, att han kunde använda den som vagga, när han själv fick barn. Där gick nu den lilla flickan på sina bara fötter, som var röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant, hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa, gula hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av gåsstek; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på. Borta i ett hörn mellan två hus, det ena sköt fram litet längre än det andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen hade hon dragit upp under sig, men hon frös ännu mera, och hon tordes inte gå hem, hon hade inte sålt några svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt var det också hemma, de hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in, fastän man hade stoppat halm och trasor i de största springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda av köld. Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! Vad den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingskulor och mässningsspjäll. Elden brann så härligt, värmde så skönt. Nej, vad var det! – Den lilla sträckte redan ut fötterna för att värma dem också – Då släktes lågan. Kakelugnen försvann – hon satt med en liten stump av den utbrända svavelstickan i handen. Hon strök eld på en ny, den brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev den genomskinlig som en slöja. Hon såg rakt in i rummet, där på bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen, och vad som var ändå bättre, gåsen hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget annat att se än den tjocka, kalla husväggen. Hon tände en ny. Då satt hon under en strålande julgran; den var ännu större och finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rika köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknade dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte upp båda händerna i luften – då slocknade svavelstickan, de många julljusen steg högre och högre, hon såg att nu var de klara stjärnorna, en av dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himlen. ”Nu är det någon som dör!” sa den lilla flickan, för gamla mormor, som var den enda som hade varit snäll mot henne, men nu var död, hade sagt: när en stjärna faller, stiger en själ upp till Gud. Ännu en gång strök hon en svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och i ljusskenet stod gamla mormor, så klart, så strålande, så välsignande mild. ”Mormor!” ropade den lilla högt ”o, tag mig med! Jag vet, att du är borta när svavelstickan har brunnit ur, borta liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den stora strålande granen!” – och i en hast strök hon eld på alla svavelstickorna som var kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och svavelstickorna lyste med en glans så stor; hon lyfte upp den lilla flickan på sin arm, och de flög i glans och glädje så högt, så högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest – de var hos gud. Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstund den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen – död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick upp över det lilla liket sin satt där med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon hade velat värma sig, sa sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen.

Annons

The photo has no tags

May 2008