Jag vet inte vad som räknas som botten, men jag antar att jag är där. Jag klagar på andra fast jag själv har fem gånger större brister än dom. Men , vad vet jag. Antar att jag lärt mig att göra så efter all skit du gav mig, jag antar det är så jag försvarar mig. Såra eller såras.
Dö eller dödas.
Är det inte så det är?
Är det inte så det måste vara? jag menar, låter man sig falla till botten kommer man faktiskt inte upp igen. Det gör man inte.
Inte på den nivån jag är på,

och jag tror jag gillar att vara här, på botten. Hela livet,

på botten.
Många har erbjudit mig hjälp upp, ja. Det har dem.
Antingen så vågar jag inte ta deras händer och lita på dom..
Eller så är jag så nöjd med att förstöra mig själv,

inte riktigt mogen för att klättra upp.
Och ju längre ner man är, destå högre väggar har man runt sig.
Och ..

En dag kanske jag också får andas fräsch luft,

ny luft,

kall luft,

luft som lever.
Inte dött, dammigt, med en svettig stank av blod,
Luft.. Nej, riktig luft.
Men för tillfället är jag nöjd med stanken, med blodet, med botten, med sanden, med såren, med ärren, allt.

Du lärde mig, som många andra, att jag inte dög som jag var.
Men precis som alla andra vägrade du berätta vad det var för fel på mig.
Det bara var fel, inget sånt fel man säger.

Men det var du, INTE jag som tog farväl.
Som sa hejdå,

lämnade ett litet ärr,

och kom aldrig tillbaka.
Fast det är lögn.
Det är en stor lögn. Du kom tillbaka, bara för att berätta en sista gång,

att jag var misslyckad,

men det är okej.
Jag älskar dig fortfarande, jag bryr mig visst,

men jag antar att jag lärt mig att inte ta åt mig av dina lögner mer..

fast... jag orkar inte mer.......
...............................................................................

depptext varning xD

Bara skrev, det hör inte ihop typ..

men skitsamma..

Annons

Bilden saknar taggar

maj 2011