Previous photoSaturday 25 June 2011 photo 4/27
|
Jag somnade, antagligen av utmattningen. Och när jag vaknade var det för Molly skrek -
"Farmor ! Farmor! Har Erik utvecklas nu? Är han en Erik x 2?"
Jag hörde farmor sucka och säga.
"Lilla vännen, pokémon existerar inte."
"Jo, farmor. De kommer rädda oss när jorden går under och-"
Farmor upprepade:
"Pokémon finns inte."
Jag sprang ner. Kramade om min mintluktande farmor.
Hon log och gav mig lite pengar, jag skämdes. Det kändes som jag fick ett tack för jag varit en av de få ungdomar som går klart skolan med fina betyg.
Farmor frågar snällt och tyst när vi alla satt oss i vardagsrummet med en kopp irlänskt té;
"Kommer du få jobba som Psykolog nu då?"
"Det är mycket troligt att jag har kapacitet att göra det, ja.
Jag ska till och med läsa en extra kurs när sommarlovet - semestern, haha, är slut."
Alla log. Och skrattade.
Det kändes härligt att våran trasiga familj kan vara så sams, bara för en så liten sak som är så stor.
Plötsligt ringer min mobil och jag ursäktar mig och går och svarar.
När jag kommer tillbaka så är alla helt förbytta.
Farmor längtar hem och river sig på armen upprepande
"Jag tror det är spindlar här."
Och Molly springer in med huvudet före i vägen för hon tror hon använder rock smash.
Mamma gråter och skrattar samtidigt som hon försöker lugna farmor.
"Kunde ni inte låtit det vara för en dag?"
Jag gick ut.
Ut till luften, ut till det nu ölluktande vi kallar frihet.
Alla var fulla, precis alla människor - förutom nån enstaka hund och tant.
Det kändes trots allt lugnt.
Jag kunde sitta och gråta om jag så ville utan att någon skulle minnas det nästa dag.
Och staden var såpass liten att de enda skvallerbyttorna som fanns nu redan flyttat härifrån.
__
Sida 2 OwO
Jag somnade, antagligen av utmattningen. Och när jag vaknade var det för Molly skrek -
"Farmor ! Farmor! Har Erik utvecklas nu? Är han en Erik x 2?"
Jag hörde farmor sucka och säga.
"Lilla vännen, pokémon existerar inte."
"Jo, farmor. De kommer rädda oss när jorden går under och-"
Farmor upprepade:
"Pokémon finns inte."
Jag sprang ner. Kramade om min mintluktande farmor.
Hon log och gav mig lite pengar, jag skämdes. Det kändes som jag fick ett tack för jag varit en av de få ungdomar som går klart skolan med fina betyg.
Farmor frågar snällt och tyst när vi alla satt oss i vardagsrummet med en kopp irlänskt té;
"Kommer du få jobba som Psykolog nu då?"
"Det är mycket troligt att jag har kapacitet att göra det, ja.
Jag ska till och med läsa en extra kurs när sommarlovet - semestern, haha, är slut."
Alla log. Och skrattade.
Det kändes härligt att våran trasiga familj kan vara så sams, bara för en så liten sak som är så stor.
Plötsligt ringer min mobil och jag ursäktar mig och går och svarar.
När jag kommer tillbaka så är alla helt förbytta.
Farmor längtar hem och river sig på armen upprepande
"Jag tror det är spindlar här."
Och Molly springer in med huvudet före i vägen för hon tror hon använder rock smash.
Mamma gråter och skrattar samtidigt som hon försöker lugna farmor.
"Kunde ni inte låtit det vara för en dag?"
Jag gick ut.
Ut till luften, ut till det nu ölluktande vi kallar frihet.
Alla var fulla, precis alla människor - förutom nån enstaka hund och tant.
Det kändes trots allt lugnt.
Jag kunde sitta och gråta om jag så ville utan att någon skulle minnas det nästa dag.
Och staden var såpass liten att de enda skvallerbyttorna som fanns nu redan flyttat härifrån.
__
Sida 2 OwO
Visa toppen
Show footer