January
Thursday 29 October 2009 photo 2/3
|
Läs nu detta bara om ni vill, för jag tvingar er inte...... jag bara skriver av mig nu för jag har inte haft tillfälle till att göra det innan.
När jag gick i 7:an så begav sig min mormor iväg till läkaren, för hon hade länge klagat på en massa småfel, mini-influensor, ont i ryggen, hängig, mindre ork m.m., vilket vi i övriga släkten bara himlat på ögonen mot och klassat som "pensionärssjukdomar" och "uppmärksamhetssökande".........men efter diverse prover så konstaterades det att hon hade leukemi.
Först så blev man rädd, och ledsen, men sedan lärde man sig liksom att "leva med det", för mormor lät ju aldrig oss barnbarn se hur rädd hon var, eller hur dåligt hon mådde, utan man åkte och hälsade på henne varje gång hon lades in för ny cellgiftsbehandling. På något sätt lyckades man se det som kul när hon tappade håret och satt där likt en rumpnisse från Ronja Rövardotter, vilket vi alla skrattade åt....även mormor när hon väl slutat sura. Jag slog genast bort alla tankar på att mormor skulle kunna dö, det kändes overkligt att min mormor, MIN mormor bara skulle upphöra att existera och inte längre vara en del av mitt liv, något som hon fram tills nu tagit en rätt så stor plats i. Min mormor kunde bara inte dö, fastän det var cancer hon hade så skulle hon klara av det.....
Så efter ca. 1,5 års fram-o-tillbaka vändor till sjukhuset för behandling så fick vi beskedet att cancer var borta, för tillfället, och jag var absolut säker på att nu var det över, värre än så här blir det inte, in your face God!
Så blev det en period av vila, allt verkade lugnt, och 8:an började lida mot sitt slut (vi hade även under allt detta hunnit flytta tvärs över hela Skåne = börja i ny klass) men en dag skedde det, och jag kommer inte riktigt ihåg om det var hennes benmärg som slutade att fungera p.g.a. behandlingen, eller om det var cancern som kom tillbaka (förlåt mig mitt luddiga minne) men hon blev sjuk.....RIKTIGT sjuk.
Och så började det om med alla sjukhusbesök, men nu var det en annan stämning över det hela, det kändes mer hopplöst på något sätt, man försökte med blodtransfusioner, och hon lades i karantän, eftersom hon nu inte längre hade något immunförsvar, och flyttades runt på en massa avdelningar, både i Lund och i Ystad.
Det är nu det värsta började........väntan.
Ungefär samtidigt som jag började 9:an så beslutade man sig för att nu fanns det inget mer, absolut ingenting mer att göra än att försöka se till att mormor mådde så bra som möjligt fram tills att hon dog. Inget annat för oss att göra än att stå bredvid och se på.
Så samtidigt som man pluggade på i skolan så pendlade man även ner till Ystad för att hälsa på mormor, hon låg nu på en speciell avdelning för människor som henne, människor som skulle dö.
Till en början var det svårt att se kära livskraftiga mormor förvandlas till det svaga lilla gråa paketet i sängen, att se de blå ögonen döljas i morfinets dimmor. Men så småningom glömde man bort det som en gång varit och började än en gång leva i nuet.
Man började glädjas åt patetiska saker, som när mormor fick ett alldeles eget stort rum, med egen soffa OCH badrum (fantastisk!), eller som när det började närma sig jul och hon fick en ensam liten julstjärna i fönstret (jättefint).......
Och det kvittade hur mycket jag intalat mig själv att jag var redo, hur många gånger jag sett det framför mig, spelat upp det som en film inne i huvudet, försökt att föreställa mig känslan, det var fortfarande fruktansvärt när det väl hände.
Första dagen i skolan efter jullovet fick jag ett samtal av mamma, varpå jag bara tog telefonen och svarade, fastän det ringde mitt under en lektion.
"det är över nu, hon har somnat in."
Och det kvittade hur mycket jag än önskade att tiden skulle stanna och snurra tilbaka, den lyssnade inte. Allt ramlade på, gå ut 9:an, börja gymnasiet, flytta till internat, ny klass, nya vänner.
allting fortsatte, men mormor var inte med längre.
När jag gick i 7:an så begav sig min mormor iväg till läkaren, för hon hade länge klagat på en massa småfel, mini-influensor, ont i ryggen, hängig, mindre ork m.m., vilket vi i övriga släkten bara himlat på ögonen mot och klassat som "pensionärssjukdomar" och "uppmärksamhetssökande".........men efter diverse prover så konstaterades det att hon hade leukemi.
Först så blev man rädd, och ledsen, men sedan lärde man sig liksom att "leva med det", för mormor lät ju aldrig oss barnbarn se hur rädd hon var, eller hur dåligt hon mådde, utan man åkte och hälsade på henne varje gång hon lades in för ny cellgiftsbehandling. På något sätt lyckades man se det som kul när hon tappade håret och satt där likt en rumpnisse från Ronja Rövardotter, vilket vi alla skrattade åt....även mormor när hon väl slutat sura. Jag slog genast bort alla tankar på att mormor skulle kunna dö, det kändes overkligt att min mormor, MIN mormor bara skulle upphöra att existera och inte längre vara en del av mitt liv, något som hon fram tills nu tagit en rätt så stor plats i. Min mormor kunde bara inte dö, fastän det var cancer hon hade så skulle hon klara av det.....
Så efter ca. 1,5 års fram-o-tillbaka vändor till sjukhuset för behandling så fick vi beskedet att cancer var borta, för tillfället, och jag var absolut säker på att nu var det över, värre än så här blir det inte, in your face God!
Så blev det en period av vila, allt verkade lugnt, och 8:an började lida mot sitt slut (vi hade även under allt detta hunnit flytta tvärs över hela Skåne = börja i ny klass) men en dag skedde det, och jag kommer inte riktigt ihåg om det var hennes benmärg som slutade att fungera p.g.a. behandlingen, eller om det var cancern som kom tillbaka (förlåt mig mitt luddiga minne) men hon blev sjuk.....RIKTIGT sjuk.
Och så började det om med alla sjukhusbesök, men nu var det en annan stämning över det hela, det kändes mer hopplöst på något sätt, man försökte med blodtransfusioner, och hon lades i karantän, eftersom hon nu inte längre hade något immunförsvar, och flyttades runt på en massa avdelningar, både i Lund och i Ystad.
Det är nu det värsta började........väntan.
Ungefär samtidigt som jag började 9:an så beslutade man sig för att nu fanns det inget mer, absolut ingenting mer att göra än att försöka se till att mormor mådde så bra som möjligt fram tills att hon dog. Inget annat för oss att göra än att stå bredvid och se på.
Så samtidigt som man pluggade på i skolan så pendlade man även ner till Ystad för att hälsa på mormor, hon låg nu på en speciell avdelning för människor som henne, människor som skulle dö.
Till en början var det svårt att se kära livskraftiga mormor förvandlas till det svaga lilla gråa paketet i sängen, att se de blå ögonen döljas i morfinets dimmor. Men så småningom glömde man bort det som en gång varit och började än en gång leva i nuet.
Man började glädjas åt patetiska saker, som när mormor fick ett alldeles eget stort rum, med egen soffa OCH badrum (fantastisk!), eller som när det började närma sig jul och hon fick en ensam liten julstjärna i fönstret (jättefint).......
Och det kvittade hur mycket jag intalat mig själv att jag var redo, hur många gånger jag sett det framför mig, spelat upp det som en film inne i huvudet, försökt att föreställa mig känslan, det var fortfarande fruktansvärt när det väl hände.
Första dagen i skolan efter jullovet fick jag ett samtal av mamma, varpå jag bara tog telefonen och svarade, fastän det ringde mitt under en lektion.
"det är över nu, hon har somnat in."
Och det kvittade hur mycket jag än önskade att tiden skulle stanna och snurra tilbaka, den lyssnade inte. Allt ramlade på, gå ut 9:an, börja gymnasiet, flytta till internat, ny klass, nya vänner.
allting fortsatte, men mormor var inte med längre.
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/yaburetayume/420570361/
Visa toppen
Show footer