Jag fattar inte. Först försöker psykologen få i mig att jag är otroligt unik. När jag väl fått MVG i det och känner mig som ett jäkla ufo i den här stora familjen som befolkar jorden, blir man förvirrad och frågar desperat efter råd av den kommunala gurun. Då får man höra att man är unik igen, men den här gången precis som alla andra. Jaha, dum jag var som inte fattade det.

Men jippi, skitbra! då behöver jag bara höra den meningen några gånger och intala mig själv att det verkligen är så, utan någon pålitlig förklaring, så blir allt underbart. Precis som det ska vara. Men det är lite svårt att lära en gammal hund att sitta, speciellt om den gamla hunden nu råkar vara en "egensinnig" tonåring med fjun under armarna. Och inte blir det bättre om man försöker dansa efter sin egen pipa, då ser man bara vad man själv vill i sitt egentligen trångsynta lilla huvud och tror att man har starka, absolut vattentäta åsikter om allt och alla.

Men man kallar sig själv rebellisk och super bort åren medans man glädjer sig över att man inte fallit för grupptrycket. No brain no pain alltså. Nästan så man lobotomerar de obotligt deprimerade så dom kan njuta lite av att dom är lyckligt ovetande.

Ignorance is bliss.