August
Friday 9 May 2008 photo 4/4
|
En cocktail för mycket
Bubblande glädje och bubblande glas kännetecknade den varma kvällen. Det var 88:ornas kväll och livet hade bara börjat. Inte bara de med vita mössor sjöng den välkända melodin. 89:or och 90:or skrålade den smått omgjorda versionen "För Ni har tagit studenten, fy fan vad Ni är bra!" i samma höga tonläge som kvällens egentliga VIP:s. Datumet gjorde att alla gränser sedan länge hade suddats ut. Bekännelser om lärarförälskelser, hånglande killkompisar, ostabila valser på landsvägen och gapskrattande 19:åringar i rosa tekoppar med mjukglass med tuttifruttiströssel i händerna – geléhallonen som en gång suttit på toppen låg sedan länge på karusellens botten - var bara sådant som gjorde firandet komplett. Alla älskade de timmarna som fick den lilla grå staden att framstå som Ibiza. Jennie och Linus var inga undantag.
Jag svepte det gröna innehållet samtidigt som jag höll hårt runt en väns smala midja och rättade till klacken. Jag var inte avundsjuk på hennes kropp som jag nu hade tillåtelse att röra. Jag hade inte heller svårigheter med de silvriga klackarna som jag hade klagat över lika många gånger som jag hade prövat dem. Cocktailglaset från Åhléns som hade piffats upp med en citronskiva på den rosa sockrade kanten, fylldes åter igen till bredden. Denna gång med somrig orange mirakeldryck. Glaset hann precis klinga i mina tänder när det mesta smet ner i urringningen. Tjejerna skrek av förtjusning. "Men torka upp det", fnittrade jag och tittade ner på mitt dekolletage. Skenet från den avlägsna solen frestade även mig. Vilket jag självklart delade med mig av. "Ahh! Jag är våt. Jag kan… inte. Inte slicka", konstaterade jag samtidigt som jag desperat försökte få min tunga att nå fram till den spillda mirakeldrycken.
Ett brunt hårsvall dök upp framför mig. Glittrande ögonfransar. Vem var så snygg som kom till min undsättning? Jess hade glittrande ögonfransar. Jag visste, jag hade själv limmat dit dem. Hennes piercade tunga torkade mitt dekolletage. Jag lutade huvudet bakåt, njöt. Himlen var blå och vacker. Hus. Någonstans ett fönster med musik. Musiken tog mitt intresse istället för vänsrösterna där nere. En snäll röst sa något. Varm och trygg. Linus var varm och trygg. Händer runt min midja och en viskande röst i allt underbart. Jag blundade. Jag ville inte se hustaken jag drömt hoppa från. Bara känna doften av champagnedränkta jordgubbar, alkohol, hårspray, syren, nytvättat hår, apelsinjuice och Marlboros röda cigarettrök. Det var så mycket; doften av underbar sommar.
Deras klackar mot asfalten där borta, någonstans vid gungorna. Eller kanske vid hopphagen i rosa krita? Jag nynnandes på en sommarlåt här. Här under sommarmiraklen, bredvid ett av dem. Jag var duktig. "Visst ska jag spela in en skiva?", frågade jag Linus som vinglade framför mig. Han nickade. Linus var så bra. Jag älskade honom för att han var Linus. Linus som vinglade och var liten bredvid hustaken. Mina händer på hans rygg, nedanför kompisgränsen. Mina fingrar lekte med hans byxhällor, önskade att fingrarna istället varit under. Förbjudna tankar.
Silverklackarna var bäst! De förde mig nära hans varma bröstkorg. Han såg på mig och började prata om imorgon. Jag ville inte. Jag kände ju den röda röken och Hugo Boss nu. Inte imorgon. Snuddade hans inbjudande läppar. Fick vad jag ville, tystnad. "Jag älskar dig", viskade jag och la mina blonda lockar mot hans bruna hals. Han tog tag i mina axlar, ville se mig i ansiktet. Hans händer var jobbiga. Jag ville ju bara vila ögonen, bara en liten stund. "Det menar du inte", sa han kort. Tror att han var sur. "Joo. Jag älskar dig. Dina lockar i nacken, din kropp och dina händer", sa jag trött. "Du är så fin, älskar ju det" Gatan hade bäddat omsorgsfullt åt mig.
Han stötte iväg mig. Jag stapplade till och snubblade över trottoarkanten. Händerna och knäna blev röda. Grus hade letat sig in i mig. Händer var framme vid mig innan jag själv förstod vad som hade hänt. Händerna tog på mig. Han strök mig över magen och kysste mig på halsen. Han var i vägen. Jag orkade inte vara teasern som började och sedan nekade. Så jag lät honom fortsätta. De röda såren skulle göra ont, det visste jag. Men det gjorde de inte. "Förlåt", viskade han mellan sina stön av njutning. Jag blev äcklad. Linus var ju varm och trygg. Han förtjänade inte ett nej. Förlåt var ett så dumt ord. Skrubbsåren skulle inte bli färre för att han sa förlåt. "Jag hatar dig!", skrek jag. Utan förvarning. Men så var det sagt. Det kändes inte bättre. Huvudet var tyngre än Globen och Linus vinglade mer än någonsin. Varför kunde han inte stå stilla?
Han ryggade tillbaka. Fick något sårat i blicken. Han trodde att det var synd om honom. Det var det inte. Det var mig det var synd om. Jag kunde inte rå för att han vinglade, tänkte på imorgon och brydde sig. Det var hans fel alltihop. Jag reste mig snabbt, huvudet snurrade. Jävla Linus som kunde blanda drinkar. Jävla Linus som mer än gärna bjöd på dem. Jävla naiva Linus som trodde att jag kunde bry mig om honom. Jag kunde inte bry mig om någon. Var rädd för dem allihop! Leenden var fobi. Kent stirrade på mig från tegelväggen. Underbart deprimerade. Jag förstörde de bubbelgumsrosa naglarna samtidigt som halva Kent försvann ner i skinnjackan. Men det gjorde inget. Publiken hade redan köat, gråtit och burit deras t-shirts på hemvägen. Jag tittade på mina blodiga fingrar och mina blodiga underarmar. Jag undrade var jag hade gömt rakbladet. Jag skrattade. Livet var så patetiskt. Tegelväggen visade inga spår efter min existens och jag framstod som självmordsbenägen. Förut hade alkoholen dolt sanningen bättre än långärmat. Inte nu längre.
Jag sjönk ner mot husväggen. Klänningen gled upp och jag visade mer än vad jag borde. Linus såg. Han tittade inte bort. Jag fick skylla mig själv. För visst var det jag som hade klunkat i mig den sista juicen sekunderna innan hans glas blivit tomt. Absolut Vodka hade varit det enda som skvalpat på bardisken pyntad med ballonger i blått och gult. Ett tomt glas var aldrig ett alternativ.
Mitt huvud hängde tungt vid axlarna. Omöjligt att plocka upp för ett par höga klackar i silver signerat Wedins. Jag hade lämnat fram Carl XI och Chr. Polhem i samma gest, till och med fått växel som hade räckt till en stor Caffe Latté to go. Den hade haft smak av vit choklad mindes jag. Jag försökte återskapa smaken men tanken på den vitblåa Waynesmuggen gav kväljningar och smak av spya. Jag grät nästan. Det gjorde så ont, jag ville ju inte ha det såhär. Fan! Kämpade för att behålla grillspetten och den grekiska salladen. Nu rann sminket för att sedan blandas med blodet. Hellre mascaran än fetaosten.
Vita stadiga Adidas 43:or för 699,-, 649,- om du orkade gå till Stadium längst ner på stan. De var så mycket bättre. Det sa sig självt vad de kunde göra, det var lika självklart som att Håkan Hellström sjöng om förlorare. Hans varma kropp närmade sig min. Åh, vad jag ville ha honom! Blanda ut spriten med hans tunga. Juicen var ju sedan länge slut. Omtöcknad, underbart svävande. Svävande ovan höghusen och musiken. Svävande i junihimlen.
För världen såg det ut som vilken fredagskväll som helst. Hon hade druckit för mycket och blottade både sitt undre och sitt inre. Han plåstrade om med kyssar och trevande händer. Samtidigt som han hoppades att hon skulle minnas kvällen imorgon. Fast att han visste att det var som att be en player att ta hem en tjej utan att röra henne. Jennie lutade huvudet mot hans axel. Han njöt. Äntligen skulle hon bli hans. Det var ju hon som hade velat röra honom, ha honom, ta honom bakom nyponbuskarna snett framför dem. Linus var i upplösningstillstånd och försökte fumligt hjälpa henne att resa sig, få henne att styra stegen över gatan och föra ett nypon mot läpparna. Hon glömde varför och sjönk tillbaka ner mot tegelväggen. Linus kunde inte gömma sin besvikna min. Det spelade ingen roll.
Det fanns ingen möjlighet att hon kunde se annat än de pastellfärgade höghusen och de rödvita paketen som skvallrade om att de ännu en gång hade tagit ett steg mot döden, frivilligt. Mer kunde hon inte se från junihimlen. "Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig", viskade hon tyst in i hans tröjärm. Linus hjärta stod på händer lätt som i vatten och såg klart i det grumliga vattnet utan att det sved i ögonen. Som ett barn på julafton, när han fortfarande trodde på jultomten. Han öppnade munnen för att säga att det inte alls var så, utan helt tvärtom. Jennies ögonlock tunga och bröstkorgen höjdes och sänktes sakta. Han hade missat det, men det var inget han inte kunde ta imorgon. Det Linus inte visste var att orden var Håkans och att nästa textrad "För jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid" nästan var Jennies egna ord. Tror man på något tillräckligt mycket så blir det till slut sant. Och Jennie trodde.
JA, jag är dryg >.<
Jag svepte det gröna innehållet samtidigt som jag höll hårt runt en väns smala midja och rättade till klacken. Jag var inte avundsjuk på hennes kropp som jag nu hade tillåtelse att röra. Jag hade inte heller svårigheter med de silvriga klackarna som jag hade klagat över lika många gånger som jag hade prövat dem. Cocktailglaset från Åhléns som hade piffats upp med en citronskiva på den rosa sockrade kanten, fylldes åter igen till bredden. Denna gång med somrig orange mirakeldryck. Glaset hann precis klinga i mina tänder när det mesta smet ner i urringningen. Tjejerna skrek av förtjusning. "Men torka upp det", fnittrade jag och tittade ner på mitt dekolletage. Skenet från den avlägsna solen frestade även mig. Vilket jag självklart delade med mig av. "Ahh! Jag är våt. Jag kan… inte. Inte slicka", konstaterade jag samtidigt som jag desperat försökte få min tunga att nå fram till den spillda mirakeldrycken.
Ett brunt hårsvall dök upp framför mig. Glittrande ögonfransar. Vem var så snygg som kom till min undsättning? Jess hade glittrande ögonfransar. Jag visste, jag hade själv limmat dit dem. Hennes piercade tunga torkade mitt dekolletage. Jag lutade huvudet bakåt, njöt. Himlen var blå och vacker. Hus. Någonstans ett fönster med musik. Musiken tog mitt intresse istället för vänsrösterna där nere. En snäll röst sa något. Varm och trygg. Linus var varm och trygg. Händer runt min midja och en viskande röst i allt underbart. Jag blundade. Jag ville inte se hustaken jag drömt hoppa från. Bara känna doften av champagnedränkta jordgubbar, alkohol, hårspray, syren, nytvättat hår, apelsinjuice och Marlboros röda cigarettrök. Det var så mycket; doften av underbar sommar.
Deras klackar mot asfalten där borta, någonstans vid gungorna. Eller kanske vid hopphagen i rosa krita? Jag nynnandes på en sommarlåt här. Här under sommarmiraklen, bredvid ett av dem. Jag var duktig. "Visst ska jag spela in en skiva?", frågade jag Linus som vinglade framför mig. Han nickade. Linus var så bra. Jag älskade honom för att han var Linus. Linus som vinglade och var liten bredvid hustaken. Mina händer på hans rygg, nedanför kompisgränsen. Mina fingrar lekte med hans byxhällor, önskade att fingrarna istället varit under. Förbjudna tankar.
Silverklackarna var bäst! De förde mig nära hans varma bröstkorg. Han såg på mig och började prata om imorgon. Jag ville inte. Jag kände ju den röda röken och Hugo Boss nu. Inte imorgon. Snuddade hans inbjudande läppar. Fick vad jag ville, tystnad. "Jag älskar dig", viskade jag och la mina blonda lockar mot hans bruna hals. Han tog tag i mina axlar, ville se mig i ansiktet. Hans händer var jobbiga. Jag ville ju bara vila ögonen, bara en liten stund. "Det menar du inte", sa han kort. Tror att han var sur. "Joo. Jag älskar dig. Dina lockar i nacken, din kropp och dina händer", sa jag trött. "Du är så fin, älskar ju det" Gatan hade bäddat omsorgsfullt åt mig.
Han stötte iväg mig. Jag stapplade till och snubblade över trottoarkanten. Händerna och knäna blev röda. Grus hade letat sig in i mig. Händer var framme vid mig innan jag själv förstod vad som hade hänt. Händerna tog på mig. Han strök mig över magen och kysste mig på halsen. Han var i vägen. Jag orkade inte vara teasern som började och sedan nekade. Så jag lät honom fortsätta. De röda såren skulle göra ont, det visste jag. Men det gjorde de inte. "Förlåt", viskade han mellan sina stön av njutning. Jag blev äcklad. Linus var ju varm och trygg. Han förtjänade inte ett nej. Förlåt var ett så dumt ord. Skrubbsåren skulle inte bli färre för att han sa förlåt. "Jag hatar dig!", skrek jag. Utan förvarning. Men så var det sagt. Det kändes inte bättre. Huvudet var tyngre än Globen och Linus vinglade mer än någonsin. Varför kunde han inte stå stilla?
Han ryggade tillbaka. Fick något sårat i blicken. Han trodde att det var synd om honom. Det var det inte. Det var mig det var synd om. Jag kunde inte rå för att han vinglade, tänkte på imorgon och brydde sig. Det var hans fel alltihop. Jag reste mig snabbt, huvudet snurrade. Jävla Linus som kunde blanda drinkar. Jävla Linus som mer än gärna bjöd på dem. Jävla naiva Linus som trodde att jag kunde bry mig om honom. Jag kunde inte bry mig om någon. Var rädd för dem allihop! Leenden var fobi. Kent stirrade på mig från tegelväggen. Underbart deprimerade. Jag förstörde de bubbelgumsrosa naglarna samtidigt som halva Kent försvann ner i skinnjackan. Men det gjorde inget. Publiken hade redan köat, gråtit och burit deras t-shirts på hemvägen. Jag tittade på mina blodiga fingrar och mina blodiga underarmar. Jag undrade var jag hade gömt rakbladet. Jag skrattade. Livet var så patetiskt. Tegelväggen visade inga spår efter min existens och jag framstod som självmordsbenägen. Förut hade alkoholen dolt sanningen bättre än långärmat. Inte nu längre.
Jag sjönk ner mot husväggen. Klänningen gled upp och jag visade mer än vad jag borde. Linus såg. Han tittade inte bort. Jag fick skylla mig själv. För visst var det jag som hade klunkat i mig den sista juicen sekunderna innan hans glas blivit tomt. Absolut Vodka hade varit det enda som skvalpat på bardisken pyntad med ballonger i blått och gult. Ett tomt glas var aldrig ett alternativ.
Mitt huvud hängde tungt vid axlarna. Omöjligt att plocka upp för ett par höga klackar i silver signerat Wedins. Jag hade lämnat fram Carl XI och Chr. Polhem i samma gest, till och med fått växel som hade räckt till en stor Caffe Latté to go. Den hade haft smak av vit choklad mindes jag. Jag försökte återskapa smaken men tanken på den vitblåa Waynesmuggen gav kväljningar och smak av spya. Jag grät nästan. Det gjorde så ont, jag ville ju inte ha det såhär. Fan! Kämpade för att behålla grillspetten och den grekiska salladen. Nu rann sminket för att sedan blandas med blodet. Hellre mascaran än fetaosten.
Vita stadiga Adidas 43:or för 699,-, 649,- om du orkade gå till Stadium längst ner på stan. De var så mycket bättre. Det sa sig självt vad de kunde göra, det var lika självklart som att Håkan Hellström sjöng om förlorare. Hans varma kropp närmade sig min. Åh, vad jag ville ha honom! Blanda ut spriten med hans tunga. Juicen var ju sedan länge slut. Omtöcknad, underbart svävande. Svävande ovan höghusen och musiken. Svävande i junihimlen.
För världen såg det ut som vilken fredagskväll som helst. Hon hade druckit för mycket och blottade både sitt undre och sitt inre. Han plåstrade om med kyssar och trevande händer. Samtidigt som han hoppades att hon skulle minnas kvällen imorgon. Fast att han visste att det var som att be en player att ta hem en tjej utan att röra henne. Jennie lutade huvudet mot hans axel. Han njöt. Äntligen skulle hon bli hans. Det var ju hon som hade velat röra honom, ha honom, ta honom bakom nyponbuskarna snett framför dem. Linus var i upplösningstillstånd och försökte fumligt hjälpa henne att resa sig, få henne att styra stegen över gatan och föra ett nypon mot läpparna. Hon glömde varför och sjönk tillbaka ner mot tegelväggen. Linus kunde inte gömma sin besvikna min. Det spelade ingen roll.
Det fanns ingen möjlighet att hon kunde se annat än de pastellfärgade höghusen och de rödvita paketen som skvallrade om att de ännu en gång hade tagit ett steg mot döden, frivilligt. Mer kunde hon inte se från junihimlen. "Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig", viskade hon tyst in i hans tröjärm. Linus hjärta stod på händer lätt som i vatten och såg klart i det grumliga vattnet utan att det sved i ögonen. Som ett barn på julafton, när han fortfarande trodde på jultomten. Han öppnade munnen för att säga att det inte alls var så, utan helt tvärtom. Jennies ögonlock tunga och bröstkorgen höjdes och sänktes sakta. Han hade missat det, men det var inget han inte kunde ta imorgon. Det Linus inte visste var att orden var Håkans och att nästa textrad "För jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid" nästan var Jennies egna ord. Tror man på något tillräckligt mycket så blir det till slut sant. Och Jennie trodde.
JA, jag är dryg >.<
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/younganddumb/204633410/
Visa toppen
Show footer