Bilden har jag tagit, men dikten fick jag som en försenad födelsedagspresent av en av mina bästa vänner. Jag minns en flicka. Hon var allt jag önskade att jag själv var. Hon var min vän, hon var allas vän utom sin egen. Hon brydde sig om alla och var den mest osjälviska person jag nånsin mött. Tillsammans dödade vi många mörka vinternätter med monopolspel, tillsammans var vi oslagbara. Men allt har ett slut, också vi. När barndomen närmade sig sitt slut tog vi farväl. Jag känner en flicka. Hon är en av de starkaste personer jag mött. Hon är perfektion personifierad. Hon är en krigarkvinna. Hon är också min närmaste vän, den enda som stått ut med låtsaspoetens överdrivna utsagor om hur plågsamt det verkliga livet faktiskt är. Det är du och jag. Krigarkvinnan och låtsaspoeten. Jag dissikerar livet med ord, medan du faktiskt lever igenom det. Vi är två motsatser, men ändå likadana. Jag hoppas att du alltid kommer finnas vid min sida, även då jag vet att det förmodligen inte kommer bli så. Men låt oss ha denna tiden för oss själva, låt oss då och då fly till nostalgins land och se tillbaka på vår många år gamla vänskap. Låt oss då kunna säga, att detta var åren värda att minnas. Låt oss kunna säga att vi alltid haft varandra. (Du är den klaraste stjärna jag vet.) Tack! <3

Visst är den fin!!