September
Monday 13 October 2008 photo 1/7
|
Idag såg jag de här tre genierna, Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten, live på Chinateatern, och en liten idé hade slagit rot i mitt huvud: Vore det inte skoj att ta med en skylt där jag bad om att få spela på en av deras basar?
Så på måndageftermiddagen drog jag iväg till Hannah, som var vänlig nog att låna mig sin digitalkamera (vilket visade sig vara en jävla tur) och papper till en skylt. Jag skriver "Can I play one of your bassguitars? ... Please" på skylten och pinnar iväg. Träffar Micke och hans farsa, som fixade min biljett, dvs längst fram, en meter från scenen.
Giget drar igång, jag håller upp min skylt då och då. De rockar järnet, och hade det inte vart för Jaco skulle jag hävdat att det här bevisar att svarta är tekniskt bäst på musik. Victor Wooten spelar Norweigan Wood, det liras låtar från deras gemensamma nysläppta platta och jag sitter och gapar.
Helt sjukt att se knasbollarna på riktigt, en meter ifrån sig. Och mellan en av låtarna börjar Victor snacka i micken.
"Man, look at that guy over there, he's been sitting with his sign up all during the show! What does you sign say, man?"
Jag säger vad det står, han hör utmärkt fast han redan vet. Marcus och Stanley håller på att garva läppen av sig.
"Allright, it says 'Can I play one of your bassguitars, please?'"
Hans ord möts av skratt och applåder, jag håller på att svimma rakt av och mumlar halvhögt 'You gotta be kidding me, man, you gotta be kidding me" om och om igen.
"Well now, maybe we can help him to put his sign down by answering his question, right? Allrigt, guys, Marcus, Stanley, CAN he play one of our bassguitars?"
Han låter road och lite chockad över att någon kan ta med en sån skylt på fullt allvar, Marcus rycker flinande på axlarna i stil med "Well, if a guy's crazy enough to bring a sign like that, I guess he can", och Stanley garvar ännu mer.
"Allright, man."
Stanley greppar Marcus femsträngade Fender Jazz-bas och går fram till scenkanten och räcker fram den mot mig. Jag greppar och tackar, han säger flinande, men allvarligt
"If you try to leave with it, I'll break your legs."
Jag flinar och försöker säga "I'd never dream of" och "I know" samtidigt, vilket blir ett pubertalt strupljud, men han fattar. Jag drar lite grejer i C-skala medan Victor säger "For those who can't see, he's holding Marcus' bass now.", sen lämnar jag, lätt darrande, tillbaka den.
"Thank you so much man, it was such an honor to play your bass. I love you guys, you're awesome" stammar jag fram.
"I love you too, man." Han flinar ännu mer. "Right, you never know 'til you try, huh?"
Marcus och Stanley garvar fortfarande.
"Well, NOW we can watch Marcus Miller play Marcus Miller bass! Everyone... Marcus Miller!"
Senare under kvällen fick jag autografer och foto med dem etc, skriver mer om det samtidigt som alla bilder kommer upp. Det var en grym spelning och upplevelse, kommer mer detaljer sen, fast ingen orkar läsa. Mest för min egen skull, så jag ska komma ihåg allt.
Så på måndageftermiddagen drog jag iväg till Hannah, som var vänlig nog att låna mig sin digitalkamera (vilket visade sig vara en jävla tur) och papper till en skylt. Jag skriver "Can I play one of your bassguitars? ... Please" på skylten och pinnar iväg. Träffar Micke och hans farsa, som fixade min biljett, dvs längst fram, en meter från scenen.
Giget drar igång, jag håller upp min skylt då och då. De rockar järnet, och hade det inte vart för Jaco skulle jag hävdat att det här bevisar att svarta är tekniskt bäst på musik. Victor Wooten spelar Norweigan Wood, det liras låtar från deras gemensamma nysläppta platta och jag sitter och gapar.
Helt sjukt att se knasbollarna på riktigt, en meter ifrån sig. Och mellan en av låtarna börjar Victor snacka i micken.
"Man, look at that guy over there, he's been sitting with his sign up all during the show! What does you sign say, man?"
Jag säger vad det står, han hör utmärkt fast han redan vet. Marcus och Stanley håller på att garva läppen av sig.
"Allright, it says 'Can I play one of your bassguitars, please?'"
Hans ord möts av skratt och applåder, jag håller på att svimma rakt av och mumlar halvhögt 'You gotta be kidding me, man, you gotta be kidding me" om och om igen.
"Well now, maybe we can help him to put his sign down by answering his question, right? Allrigt, guys, Marcus, Stanley, CAN he play one of our bassguitars?"
Han låter road och lite chockad över att någon kan ta med en sån skylt på fullt allvar, Marcus rycker flinande på axlarna i stil med "Well, if a guy's crazy enough to bring a sign like that, I guess he can", och Stanley garvar ännu mer.
"Allright, man."
Stanley greppar Marcus femsträngade Fender Jazz-bas och går fram till scenkanten och räcker fram den mot mig. Jag greppar och tackar, han säger flinande, men allvarligt
"If you try to leave with it, I'll break your legs."
Jag flinar och försöker säga "I'd never dream of" och "I know" samtidigt, vilket blir ett pubertalt strupljud, men han fattar. Jag drar lite grejer i C-skala medan Victor säger "For those who can't see, he's holding Marcus' bass now.", sen lämnar jag, lätt darrande, tillbaka den.
"Thank you so much man, it was such an honor to play your bass. I love you guys, you're awesome" stammar jag fram.
"I love you too, man." Han flinar ännu mer. "Right, you never know 'til you try, huh?"
Marcus och Stanley garvar fortfarande.
"Well, NOW we can watch Marcus Miller play Marcus Miller bass! Everyone... Marcus Miller!"
Senare under kvällen fick jag autografer och foto med dem etc, skriver mer om det samtidigt som alla bilder kommer upp. Det var en grym spelning och upplevelse, kommer mer detaljer sen, fast ingen orkar läsa. Mest för min egen skull, så jag ska komma ihåg allt.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/zackattack/281173818/
Visa toppen
Show footer