August
Thursday 12 April 2012 photo 2/2
|
Snodde bilden av @Natsumisan och redigerade den lite. Använde till och med liquify bara för att försöka mig på det. Wah.
Nu kommer ett heavy rant. Eller, rant och rant... Funderingar. Rädslor. Sånt som jag är bra på, när jag inte intygar mig själv att jag är dum i huvudet för att allt ska kännas bra, så att jag slipper tänka så mycket mer på det.
Men, ja, nattfunderingar. Nibehöverinteläsa ah.
Jag är rädd.
Jag är jätterädd att någon gång gå till en kurator eller en psykolog och de ska säga:
"Nej, det är inget fel på dig".
Som att alla de konstiga saker jag sade och gjorde när jag var liten var för att jag var dum i huvudet, som att alla konstiga saker jag säger och gör nu är för att jag är dum i huvudet.
Att jag inte kan koncentrera mig (förutom när jag gör något jag gillar) och att jag inte kan prata med folk (förutom ibland när det går svinbra).
Missuppfatta mig rätt nu, jag kan prata med folk - jag älskar att prata med folk, särskilt främlingar. Men minsta antydan på att jag sagt något fel så kommer den där gripande, kvävande järn-känslan i bröstet.
Är det så ångest känns?
Är det verkligen vad ångest är?
Det är ju något jag känner så ofta, men jag har ingen anledning till att känna det. Jag är psykiskt frisk (tror jag), jag har haft en jättebra uppväxt i en medelklass-familj, jag har alltid haft vänner och folk som älskat mig, trots mobbingen på ungefär 10 år.
Sätter den verkligen så djupa spår, eller är det bara jag som är en mes? Är jag svag som inte kommit över den helt än? Jag menar, jag känner inte av den på samma sätt som för några år sedan, nu när Ben1 har hjälpt mig att se på mig själv i ett nytt ljus kan jag till och med gå så långt att jag gillar mig själv.
Jag är inte alls samma person nu som för bara några år sedan, jag har mognat så otroligt mycket i mig själv.
Så varför har jag då stunder, dagar, då jag är jätteglad i ena sekunden och biter av mig alla naglar och ligger på sängen under täcket i fosterställning och gråter i andra sekunden?
JAG ÄR SÅ JÄVLA HORMONELL! JAG ÄR INTE ENS TONÅRING LÄNGRE VAFAN! *snor på hela tangentbordet*
Så vad gör man liksom, för att det ska funka? Hur blir man stabil utan att ha varit labil? Hur blir man glad utan att vara ledsen?
Så fort en klasskamrat jag har pratat med går ut ur rummet tänker jag "Nu kommer de snacka skit om mig". Inte för att jag tror att personen skulle snacka skit om mig, det är bara något jag antar. Men så finns ju rädslan där för att de snackade skit om en annan person, för basically samma saker som jag gör.
Jag är rädd att folk ska störa sig på mig, till den grad att om en person börjat prata mindre med mig håller jag mig undan ännu mer, eftersom jag inte vill att personen ska behöva tvinga sig till nånting, åååååhhhh.
Jag är en jävla shôjo-karaktär ibland.
Jag måste bara väcka mina Yandere-powers så blir det bra sen.
Jag är jätterädd att någon gång gå till en kurator eller en psykolog och de ska säga:
"Nej, det är inget fel på dig".
Som att alla de konstiga saker jag sade och gjorde när jag var liten var för att jag var dum i huvudet, som att alla konstiga saker jag säger och gör nu är för att jag är dum i huvudet.
Att jag inte kan koncentrera mig (förutom när jag gör något jag gillar) och att jag inte kan prata med folk (förutom ibland när det går svinbra).
Missuppfatta mig rätt nu, jag kan prata med folk - jag älskar att prata med folk, särskilt främlingar. Men minsta antydan på att jag sagt något fel så kommer den där gripande, kvävande järn-känslan i bröstet.
Är det så ångest känns?
Är det verkligen vad ångest är?
Det är ju något jag känner så ofta, men jag har ingen anledning till att känna det. Jag är psykiskt frisk (tror jag), jag har haft en jättebra uppväxt i en medelklass-familj, jag har alltid haft vänner och folk som älskat mig, trots mobbingen på ungefär 10 år.
Sätter den verkligen så djupa spår, eller är det bara jag som är en mes? Är jag svag som inte kommit över den helt än? Jag menar, jag känner inte av den på samma sätt som för några år sedan, nu när Ben1 har hjälpt mig att se på mig själv i ett nytt ljus kan jag till och med gå så långt att jag gillar mig själv.
Jag är inte alls samma person nu som för bara några år sedan, jag har mognat så otroligt mycket i mig själv.
Så varför har jag då stunder, dagar, då jag är jätteglad i ena sekunden och biter av mig alla naglar och ligger på sängen under täcket i fosterställning och gråter i andra sekunden?
JAG ÄR SÅ JÄVLA HORMONELL! JAG ÄR INTE ENS TONÅRING LÄNGRE VAFAN! *snor på hela tangentbordet*
Så vad gör man liksom, för att det ska funka? Hur blir man stabil utan att ha varit labil? Hur blir man glad utan att vara ledsen?
Så fort en klasskamrat jag har pratat med går ut ur rummet tänker jag "Nu kommer de snacka skit om mig". Inte för att jag tror att personen skulle snacka skit om mig, det är bara något jag antar. Men så finns ju rädslan där för att de snackade skit om en annan person, för basically samma saker som jag gör.
Jag är rädd att folk ska störa sig på mig, till den grad att om en person börjat prata mindre med mig håller jag mig undan ännu mer, eftersom jag inte vill att personen ska behöva tvinga sig till nånting, åååååhhhh.
Jag är en jävla shôjo-karaktär ibland.
Jag måste bara väcka mina Yandere-powers så blir det bra sen.
Annons
Comment the photo
Annanassan
Thu 12 Apr 2012 20:30
Förjäääävla söt är du ju också människa! När ska jag få sminka dig då? :)
Annanassan
Thu 12 Apr 2012 20:28
Ååh jag är precis likadan! Men det blev lättare för mig när jag förstod att jag inte är ensam med att tänka grejer. Att alltid hacka på sig själv och sin dumma mun och ord som ramlar ut ur den som borde stannat inne. Men så är man människa, och inte perfekt. Och människorna man vuxit upp med är trotts allt inte heller perfekta. Men trotts all ångest över ens egna osäkra jag, och alla antaganden om vad andra människor tycker och tänker om en, så är det trotts allt bara antaganden och känslor, det är inte verklighet :) även om man gör det till sin mörka verklighet. Jag är glad för min svärmor är världens varmaste ödmjukaste människa och terapeut och hon har fått mig att se så mycket :)
BeautifulBakura
Thu 12 Apr 2012 16:13
Jag är faktiskt likadan, tro det eller ej. Har bra familj, vänner, trots år av mobbning i lågstadiet.
Tror inte det är därför jag skär mig eller har kronisk ångest, tycker att normala smågrejer är skitjobbigt att ta itu med då alla andra klarar det problemfritt. Tror det handlar om dålig självbild/-känsla, att man inte vågar tro på sig själv fullt ut.
Man går igenom massa skitperioder för att sedan ha bra såna... I dunno rly...
Man är som man är och för vissa av oss tar det längre tid att klara grejer? .__.
KRAMAR PÅ DIG ZARKADI<3 Du är bäst.
Tror inte det är därför jag skär mig eller har kronisk ångest, tycker att normala smågrejer är skitjobbigt att ta itu med då alla andra klarar det problemfritt. Tror det handlar om dålig självbild/-känsla, att man inte vågar tro på sig själv fullt ut.
Man går igenom massa skitperioder för att sedan ha bra såna... I dunno rly...
Man är som man är och för vissa av oss tar det längre tid att klara grejer? .__.
KRAMAR PÅ DIG ZARKADI<3 Du är bäst.
OMFIGOSH
Thu 12 Apr 2012 14:27
Vad roligt att jag tänker PRECIS som du! Jag blir också orolig att folk pratar om mig, eller att jag är rädd att jag sagt fel. Jag får ofta känslan att folk tycker det är jobbigt att prata med mig, så jag håller mig undan så de inte ska bli besvärade. Känns som att jag inte hör in någonstans.
Anonymous
Thu 12 Apr 2012 12:22
Mobbning sätter spår ja, det verkar som om du har många skamkänslor som dyker upp och sätter krokben för dig.
Och ingen professionell psykolog skulle säga "det är inget fel på dig", de finns inte till för att diagnosticera dig (såvida du inte begärt utredning för en diagnos såklart).
Jag kan verkligen rekommendera att du snackar med nån som är utbildad om hur människopsyket fungerar. Det gör jag och hon är ett jättebra bollplank som hjälper mig att förstå mig själv bättre.
Det bästa är nog att hon INTE dömer alls, hon vill bara förstå och utgå från hur jag känner som om mina känslor verkligen räknas. :)
do it! <3
Och ingen professionell psykolog skulle säga "det är inget fel på dig", de finns inte till för att diagnosticera dig (såvida du inte begärt utredning för en diagnos såklart).
Jag kan verkligen rekommendera att du snackar med nån som är utbildad om hur människopsyket fungerar. Det gör jag och hon är ett jättebra bollplank som hjälper mig att förstå mig själv bättre.
Det bästa är nog att hon INTE dömer alls, hon vill bara förstå och utgå från hur jag känner som om mina känslor verkligen räknas. :)
do it! <3
Ufon
Thu 12 Apr 2012 09:13
Jag blir blir grymt nyfiken.. Vill gärna höra mer om dina tankar, jag känner igen vissa från mig själv, skulle vara skönt att frå prata om.. Om du vill?
För övrigt.. Väldigt söt bild på dig, du passar grymt bra i ljust hår!
För övrigt.. Väldigt söt bild på dig, du passar grymt bra i ljust hår!
Zarkadi
Fri 13 Apr 2012 09:01
Det vore skönt att prata, ju mer man kan dela erfarenheter och åsikter med vänner desto bättre, är det inte? :)
Tack! Det blev fint när du style:ade mig igår, du är jättesöt själv!
Tack! Det blev fint när du style:ade mig igår, du är jättesöt själv!
InsolubleRiddle
Thu 12 Apr 2012 08:03
Kuratorer säger aldrig att det inte är något fel på en eller att man inte behöver gå dit :) Hos en kurator är det en själv som väljer allt, vad man ska prata om, vad man inte ska prata om, om man vill gå dit igen eller om det räcker. En kurator skriver inga journaler utan kan skriva anteckningar, mest för sitt egna minne (och rita kuber O_o Det gör Tim XD I know his secret)
Ibland kan det vara bra att prata med någon utomstående, man lär sig känna sig själv väldigt bra och man får ofta "aha-upplevelser", är det så jag tänker, funderar på detta?
Gräva lite i sig själv och det man tänker utan att riktigt tänka, det man känner utan att veta hur man kom dit.
Ibland kan det vara bra att prata med någon utomstående, man lär sig känna sig själv väldigt bra och man får ofta "aha-upplevelser", är det så jag tänker, funderar på detta?
Gräva lite i sig själv och det man tänker utan att riktigt tänka, det man känner utan att veta hur man kom dit.
Zarkadi
Fri 13 Apr 2012 08:22
Jo, jag har funderat på om jag skulle uppsöka en kurator, man kan ju intala sig att man "mår bra för det mesta", men det vore ändå skönt att få prata med någon :)
Sedan skulle jag vilja att någon sade "Det är något fel på dig", för har man ett problem så har man en åtgärd *__* Då skulle det vara lättare att kunna handskas med det, liksom.
Sedan skulle jag vilja att någon sade "Det är något fel på dig", för har man ett problem så har man en åtgärd *__* Då skulle det vara lättare att kunna handskas med det, liksom.
Anonymous
Sun 15 Apr 2012 03:29
Om du inte mår helt bra, om nåt känns lite fel hela tiden- då kan du utgå från att nåt inte är riktigt rätt.
Känns det som att du måste få en diagnos för att det ska "gillas" och bli taget på allvar eller?
För så kände jag förut, att det inte var "illa nog" på nåt sätt :/
Känns det som att du måste få en diagnos för att det ska "gillas" och bli taget på allvar eller?
För så kände jag förut, att det inte var "illa nog" på nåt sätt :/
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/zarkadi/504124085/
Visa toppen
Show footer