Ibland orkar jag verkligen inte med att försöka att vara positiv... Jag försöker säga till mig själv att saker är bra när de egentligen inte alls är det. Jag försöker ta mig igenom dagarna med ett bra humör och försöker mitt bästa i allt jag gör. Jag intalar mig själv att allt blir bättre och att jag kommer bli uppskattad en dag för det jag gör.

Men varför försöker jag ens..? Hur kommer saker någonsin att bli bättre när allt bara blir värre.. Precis som ett jenka torn så tas bitar av strukturen ur tornet jag konstant bygger upp, och tillslut kommer allt att rasa. Vad kommer vara kvar då?

Förlåt för att jag mår dåligt. Förlåt för att inget jag gör är bra nog för någon. Förlåt för att jag finns. Men sen när har någon nångonsin märkt mina känslor? Nej, jag är ju en människo-formad kudde som folk alltid har kunnat luta sig emot för råd och hjälp och omtanke. Jag brukade vara mycket positiv när jag var yngre, jag brukade hjälpa alla som behövde det och var uppskattad.

Nuförtiden? Nej, den vänligheten finns inte kvar. Under mitt depressiva år så var det i stort sett tre personer som fanns där för mig. (Min mamma, Kevin och Hanna.) Jag fick slita i månader för att få tala med en fjärde person och resten av alla mina vänner... Vad hände? Varför brydde sig ingen om mig när JAG mådde dålig för en gångs skull? Jag dismissade det som att folk var upptagna eller att jag kanske inte var i form att vara med andra. Men nu inser jag hur många som verkligen lämnade mig i sticket där...

Min mamma var med om samma sak när hon kom hem ifrån olyckan i Thailand. Jag började i skolan och hon försökte få hjälp av sina väninnor att komma tillbaks till livet. Ingen. Absolut ingen gjorde ett piss för henne. Tvärtom, de antog att hon skulle vara lika pigg och kry som innan hon bröt sin fucking rygg. HUR PIGG ÄR MAN OM MAN BRUTIT SIN RYGG OCH FÅTT HÖRA ATT MAN ALDRIG KAN SPRINGA IGEN!?

Jag frågade faktiskt mamma, hur hon lyckades ta sig igenom allt det där (jag var inte en sån stor hjälp själv då pga various things..) Men hon svarade att om inte jag hade funnits så hade det inte funkat. Hon sa en liknande grej häromdagen, att om inte jag hade funnits i hennes liv kunde hon lika gärna ha hoppat från balkongen vid det här laget.

Jag... Jag bara grät då. Hur kan man inte gråta när man hör att ens mamma, den enda familjen man har, säga att hon lika gärna kunde begått självmord om hon inte hade haft mig..? Jag gråter faktiskt just nu när jag skriver det här...

Ingen av oss mår bra. Inte alls. Mamma äter ju anti-depressiv medicin, men förra veckan fick hon veta att hon hade hjärtsvikt. Jag freakade ur totalt och jag kan inte sluta oroa mig. Precis som när mamma hade sin chock. Jag tittar till henne så ofta jag kan och ibland kan jag komma på mig själv med att lyssna ifall hon snarkar därför då vet jag att hon lever.. Mamma.. Mamma är allt jag har. Om något händer henne igen vet jag inte vart jag tar vägen... Jag har sett henne sitta i gråta ensam vid matbordet ett flertal gånger och såfort jag försöker komma i närheten så snörvlar hon att hon vill vara ifred.

Sen antas det att jag ska göra extremt bra ifrån mig i skolan. Jag har brutit ihop inför min mentor ett flertal gånger pga olika grejer. Jag orkar seriöst inte mer nu.

Under det här året har jag förlorat åtminstonde två av mina bästa vänner. Varav en ansåg jag vara min själsfrände.. Jag.. jag orkar inte med att folk ignorerar mig när jag har gjort så mycket för dem.. Jag har öppnat upp min famn för alla mina vänner och har alltid funnits där. Vad har jag fått av det? SKIT och ett brustet hjärta. Jag har gjort allt för att finnas där och vara en bra vän som man kan lita på. Varför lämnar alla mig? Varför skiter folk i mig? Varför kan ingen inse att jag faktiskt mår dåligt och behöver affection som vilken annan människa som helst!? Jag behöver bli uppskattad. Det blir jag inte.

Mina klasskompisar ville inte ha med mig i deras grupparbete, många av mina kompisar bryr sig knappt om mig, min mamma mår så dåligt att hon snart måste in på akuten... Vad finns det längre att jobba för i mitt liv när allt jag gör ändå resulterar i katastrof för min del!?

Ja, jag sitter fortfarande och gråter. Och inte heller kan jag skriva på Cores fanfic... Fuck everything. Chokladen hjälper inte, jag är inte trött och jag antar att inget av det jag gjort för någon någonsin betytt något. Jag är ju trots allt bara en känslokall kudde som ingen behöver bry sig om..

Jag är mig själv och jag kan inte vara någon annan. Jag önskar folk kunde börja tänka. Jag vet att jag ser hemsk ut fysiskt sett, att jag är en paranoid fegis, att jag inte är särskilt social, rolig eller smart av mig.. Men jag är bara en människa tyvärr. Jag behöver omtanke och respekt jag med. Jag försökte bygga upp mitt självförtroende, det hjälper inte att folk vänder ryggen till mig då och ignorerar mig. Tvärtom, jag är nere på minus.

Oh god. Jag vet inte ens om allt jag skrivit makes sense.. Stycke indelningarna är säkert hemska och jag har säkert skrivit fel eller whatnotch. Whatever. Jag behövde ranta lite om allt skit i mitt liv som jag annars inte skriver så mycket om. Nåja, mitt rant för halvåret I suppose? Tack till alla som läst och faktiskt bryr sig. Ni är underbara <3

Brb, nu ska jag bara försöka sluta gråta floder...

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

crispinhall Sun 13 May 2012 17:05

Heeeey, skulle kunna skriva en massa nu men, vi pratar om det här när vi ses, okay? ;__; <3 Nästa vecka. Jag vet att jag antagligen inte kan vara till mycket hjälp för någon, så som jag är nu, men vi kan i alla fall prata om det. Så får vi prata ut båda två. <3

July 2013

August 2013

Uploader

Taggad med

Geo tag

Photos from visitors

Part of an album

Camera info

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar