December
Monday 8 February 2010 photo 1/2
|
Okej, nu har det gått lite mer än en månad av det nya året.
Vad tycker vi än så länge?
Jo visst, det är helt okej, skolan är mega slapp och jag känner mig äntligen ganska lugn inför framtiden.
Men det finns en sak som skrämmer mig. Mina återkommande mardrömar.
Inte det att jag drömmer mardrömar, det vande jag mig vid för länge sen. Det som skrämmer mig är det faktum att de har förändrats. Jag sitter inte längre tyst och låter saker hända.
Istället har jag börjat skrika, slåss och kämpa emot. Jag tänker helt enkelt inte låta det fortsätta som det gör.
Det börjar med ett raseriutbrott. Men att slåss mot något som är starkare än du, som inte berörs av dina slag samtidigt som du försöker hålla uppe någon form av fasad för att jag ska orka fortsätta slåss, slippa försvara mig och stå ensam mot alla.
Mina fighter slutar alltid i hopplös förtvivlan och dröm-jag brukar alltid falla ihop utmattad och gråtandes.
Jag undrar vad det betyder?
Denna drastiska förändring. Från att stå tyst och se på till att slåss och bråka tills jag faller ihop.
Det är mitt livs mysterium. Men jag tänker ignorera det, inga dumma hjärnspöken ska få förstöra min sista termin på gymnasiet. De kan vrida och vända på min hjärna, köra den i en mixer och driva mig till den yttersta gränsen av vansinne men jag tänker inte ge mig denna gången. Jag tänker fortsätta slåss som i drömmarna. Jag tänker trilla ihop av utmattning när hopplösheten lägger sig över mig som en kall filt men jag tänker resa mig. Jag tänker resa mig igen och igen och igen.
You feel like a candle in a hurricane
Just like a picture with a broken frame
Alone and helpless like you've lost your fight
But you'll be alright
You'll be alright
Cause when push comes to shove
You taste what you're made of
You might bend, till you break
Cause it's all you can take
On your knees you look up
Decide you've had enough
You get mad you get strong
Wipe your hands shake it off
Then you stand
Then you stand
Vad tycker vi än så länge?
Jo visst, det är helt okej, skolan är mega slapp och jag känner mig äntligen ganska lugn inför framtiden.
Men det finns en sak som skrämmer mig. Mina återkommande mardrömar.
Inte det att jag drömmer mardrömar, det vande jag mig vid för länge sen. Det som skrämmer mig är det faktum att de har förändrats. Jag sitter inte längre tyst och låter saker hända.
Istället har jag börjat skrika, slåss och kämpa emot. Jag tänker helt enkelt inte låta det fortsätta som det gör.
Det börjar med ett raseriutbrott. Men att slåss mot något som är starkare än du, som inte berörs av dina slag samtidigt som du försöker hålla uppe någon form av fasad för att jag ska orka fortsätta slåss, slippa försvara mig och stå ensam mot alla.
Mina fighter slutar alltid i hopplös förtvivlan och dröm-jag brukar alltid falla ihop utmattad och gråtandes.
Jag undrar vad det betyder?
Denna drastiska förändring. Från att stå tyst och se på till att slåss och bråka tills jag faller ihop.
Det är mitt livs mysterium. Men jag tänker ignorera det, inga dumma hjärnspöken ska få förstöra min sista termin på gymnasiet. De kan vrida och vända på min hjärna, köra den i en mixer och driva mig till den yttersta gränsen av vansinne men jag tänker inte ge mig denna gången. Jag tänker fortsätta slåss som i drömmarna. Jag tänker trilla ihop av utmattning när hopplösheten lägger sig över mig som en kall filt men jag tänker resa mig. Jag tänker resa mig igen och igen och igen.
You feel like a candle in a hurricane
Just like a picture with a broken frame
Alone and helpless like you've lost your fight
But you'll be alright
You'll be alright
Cause when push comes to shove
You taste what you're made of
You might bend, till you break
Cause it's all you can take
On your knees you look up
Decide you've had enough
You get mad you get strong
Wipe your hands shake it off
Then you stand
Then you stand
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/zew/442032814/
Visa toppen
Show footer