December
Saturday 19 September 2009 photo 2/2
|
Jag sitter och läserlite i Nordisk Familjebok, anda upplagan (Uggleupplagan)
"Syfilis (Lues venerea), med., en kronisk
infektionssjukdom, som framkallas af en mikrob,
Spirochaete pallida (Treponema pallidum;
se Spirochsete), som 1905 upptäcktes af tyske zoologen
F. R. Schaudinn (se denne). Om sjukdomens första
uppträdande i Europa äro meningarna delade. Enligt
mångas åsikt har syfilis funnits här i forntiden,
då den i så fall förväxlats med andra sjukdomar,
framför allt med spetälska, under det att andra hålla
före, att den hit införts från Amerika af Columbus'
följeslagare. Huru härmed än förhåller sig, säkert är,
att sjukdomen förekommit i Amerika före Columbus'
tid. Bevis härför har man fått dels genom afbildningar
i peruansk keramik från äldre tider, där man
funnit bilder af människor med typiskt syfilitiska
förändringar, dels har man i peruanska grafvar från
den prekolumbiska tiden upptäckt människoskallar
med säkra syfilitiska benförändringar. Huru med
syfilis' ursprung än må förhålla sig, säkert är, att
den i slutet af 1400-talet explosionsartadt spred
sig som en ohygglig pestsjukdom öfver Europa. Då
franske konungen Karl VIII 1495 belägrade Neapel,
flammade den plötsligt upp i hans krigshär, som
delvis bestod af spanska legosoldater, och spred
sig oerhördt snabbt. Den föreföll då vara en okänd
sjukdom och fick namn efter det land, hvarifrån
den ansågs komma. Så kallades den i Nord-Italien
"neapolitanska sjukan", i Frankrike "italienska
sjukan", i Tyskland "franska sjukan" 1. "fransosen"
(lat. morbus gallicus), på andra ställen morbus
hispanicus ("spanska sjukan") och morbus indicus
("indiska sjukan"). Enligt japanska uppgifter spreds
sjukdomen under 1500-talet af portugiser till Japan
och Kina, och den blef snart utbredd öfver hela den
bebodda världen, öfverallt visade den sig, när den kom
till ett nytt förut obesmittadt område, under mycket
häftiga och svåra symtom. Om härledningen af namnet
syfilis, som först användes af Fracastoro (d. 1553),
finnes icke full klarhet. Namnet blef då ej så allmänt
antaget som det af hans samtida Fernelius brukade,
Lues venerea.
Syfilis räknas med rätta som den svåraste af de
s. k. veneriska sjukdomarna, under hvilket namn
sammanförts dröppel (se Gonorré), mjuk schanker
(se Schanker) och syfilis, hvilka alla ha
det gemensamt, att de äro smittsamma och att de
vanligast öfverföras genom könsumgänge. Också
sammanblandades dessa tre åkommor och ansågos
länge vara en och samma sjukdom, ända tills på
1830-talet franske läkaren Ph. Ricord (se denne)
afskilde dröppel som en från de andra skild sjukdom,
men det dröjde ännu flera årtionden, innan det
blef allmänt erkändt, att äfven syfilis och mjuk
schanker framkallades af olika smittämnen. Syfilis
uppstår genom öfverföring af smittämnet från en af
sjukdomen angripen person till en annan. Antingen
öfverföres den till individen efter födelsen
(förvärfvad syfilis) eller till fostret eller ägget
i lifmodern (medfödd, intrauterin syfilis). Vid
förvärfvad syfilis öfverföras spirochaeterna
vanligast direkt från individ till individ,
oftast vid könsumgänge, men äfven genom en kyss,
digifning eller annan beröring. Så t. ex. smittas
icke sällan läkare eller barnmorskor vid behandling
af patienter med öppna syfilitiska sårnader. Mera
sällan förekommer en indirekt öfverföring genom
något föremål, vanligen då dricksglas eller skedar,
tobakspipor, cigarrer, blåsinstrument, diflaskor eller
instrument af olika slag. För att öfverförandet
af sjukdomen skall ske, fordras, att på det ställe
af hud eller slemhinna, som kommer i beröring med
smittämnet, finnes en hudlöshet eller bristning i
den skyddande epitelialbeklädnaden. Vid förvärfvad
syfilis utvecklar sig efter en tid, som växlar mellan
10 dagar och 5 veckor (den s. k. 1:a inkubationen),
på det ställe, därspirochaeterna inträngt i kroppen, den s. k. syfilitiska
primäraffektionen 1. hårda schankern, och denna
åtföljes alltid af en hård, oöm ansvällning af en
eller flera närbelägna lymfkörtlar. Den syfilitiska
schankern är vanligen en rundad eller oval ytlig
hudlöshet på ett hårdt underlag och kan mången
gång vara obetydlig och hastigt läkas, så att den,
särskildt hos kvinnor, icke observeras. Schankern
med den åtföljande körtelsvullnaden betecknas ofta
som sjukdomens primärstadium. Efter en mellantid af
3--5 veckor (den s. k. 2:a inkubationen) uppträda
de första s. k. sekundära symtomen, vanligen visande
sig som mer eller mindre utbredda utslag å huden och
slemhinnorna, ledsagade af andra symtom af en kroppens
allmänna infektion, främst allmän körtelansvällning,
men äfven ofta feber, allmänt illamående, hufvudvärk,
ben- och ledsmärtor. Det s. k. sekundära stadiet
af sjukdomen kan bestå olika länge, i regel 2--4
år, och kännetecknas af olikartade utbrott af
sjukdomen, vanligast på hud och slemhinnor, men
äfven i de inre organen. Dessemellan ges perioder
af till synes fullständig hälsa, ja stundom kunna
under denna tid symtom af sjukdomen helt saknas
eller vara så obetydliga, att de förbises. När de
sekundära symtomen sitta på slemhinnor eller när
de på huden bli såriga och vätskande, äro de i hög
grad smittsamma, under det att torra och fjällande
syfilitiska hudutslag knappast bjuda någon större
smittfara. De s. k. tertiära symtomen äro i ännu
högre grad växlande både i afseende på tiden för
sitt uppträdande och sin art. De kunna stundom visa
sig redan några månader efter infektionen, vanligen
först efter några år, ja ibland först efter 20--30--50
år, ofta, i synnerhet i väl behandlade fall, helt
utebli. De tertiära symtomen visa sig dels som större
eller mindre nybildningar med tendens till sönderfall,
dels som affektioner på blodkärlen med åtföljande mer
eller mindre utbredda interstitiella (mellanrummet
fyllande) förändringar i nästan hvilket som helst af
kroppens organ. De tertiära symtomen, - någon bestämd
skillnad mellan dessa och de sekundära finnes ej -
äro i mycket ringa grad smittsamma och, praktiskt
taget, kan man därför anse, att en person, som i flera
år lidit af sjukdomen och sålunda öfvervunnit det
s. k. sekundära stadiet, icke vidare är smittfärlig
för sin omgifning. De tertiära utbrotten, särskildt
i de inre organen, äro med rätta att betrakta som
mycket allvarsamma. Visserligen kan sjukdomen äfven
nu botas, men på grund af sjukdomsprocessens art
sker detta icke utan substansförlust och ärrbildning,
som, när de träffa lifsviktiga delar af organismen,
åstadkomma obotliga förändringar eller föra till
döden, såsom t. ex. ofta är fallet med syfilitiska
förändringar i hjärtat och de stora blodkärlen,
i hjärnan och ryggmärgen, lefvern m. m.
Syfilis är en öfverallt mycket utbredd sjukdom, och
den räknas med skäl liksom tuberkulosen till en af de
svåraste sjukdomar, som hemsöka människosläktet. Den
är det icke blott genom sin frekvens och genom den
af sjukdomen framkallade ökade dödligheten, genom
sin långvarighet och svårbotlighet, utan också genom
sitt smygande, lömska förlopp. Under långa tider kan
den fortfara i organismen, utan att visa några påtagliga
symtom, så att den sjuke trott sig fullt frisk, då den
plötsligt blossar upp, visande svåra förändringar,
som det ej längre står i människomakt att bota. --
Genom sin stora smittsamhet och olycksdigra egenskap
att kunna öfvergå på fostret är syfilis af största
sociala betydelse och har också länge varit föremål
för lagstiftarnas uppmärksamhet. Då sjukdomen sprides
mest genom könsumgänge och prostitutionen varit att
anse som dess hufvudkälla, inskränkte sig länge
åtgärderna till en regelbunden tvångsbesiktning
och eventuell behandling af de prostituerade. Då
denna prostitutionens s. k. reglementering (se
d. o.) knappast i påvisbar grad lyckats minska
sjukdomens spridning och från humanitär synpunkt
vägande invändningar mot dess bibehållande gjorts,
har man mer och mer frångått den och söker
på andra vägar nå ett bättre resultat. Sådana
medel äro upplysningsarbete, särskildt bland
ungdomen, om sjukdomen, dess spridningssätt och
smittfara, kostnadsfri vård för de personer, som
lida af sjukdomen, äfven under vissa förhållanden
tvångsåtgärder mot personer, som icke vilja underkasta
sig nödig behandling, lagstadgadt straff för personer,
som, medvetna om sitt onda, öfverföra det på andra,
förbud mot ingående af äktenskap för personer,
som lida af syfilis i smittsamt stadium, m. m. I
Sverige har den nyaste äktenskapslagstiftningen tagit
hänsyn härtill, och vid innevarande riksdag (1918)
antogs ett omfattande k. lagförslag om åtgärder mot
de veneriska sjukdomarna, där hufvudsakligen dessa
synpunkter gjort sig gällande.
Som synes är syfilis i sitt förlopp ytterst
växlande hos olika individer. Hvarpå detta beror,
är icke kändt. Individuell mottaglighet såväl som
patienternas lefnadssätt och allmänna hygien äro
helt visst af betydelse, likasom behandlingens art
och intensitet. Ju tidigare behandlingen börjar,
desto större äro utsikterna till fullständig
hälsa, och desto mindre smittfarlig blir den
sjuke. Ärftlig syfilis bekämpas därför bäst genom
kraftig behandling af den syfilitiska modern
under hafvandeskapet och fullständigas på ett
lyckligt sätt genom de af den framstående läkaren
och människovännen E. Welander (se denne) införda
asylerna för hereditär(ärftligt)syfilitiska barn
(se t. ex. Lilla hemmet), i hvilka behandlingen under
de första lefnadsåren metodiskt fortsattes. Man kan
aldrig med absolut visshet säga, när en person,
som lidit af syfilis, är fri från sjukdomen, men
att den fullständigt botats, bevisas af de fall,
där samma person för andra gången smittats med
sjukdomen. De sedan gammalt bepröfvade medel, som
visat sig ha kraftig inverkan på sjukdomens symtom,
äro kvicksilfver och jodkalium. Ett ännu kraftigare
medel är det på senare tid af Nobelpristagaren
P. Ehrlich 1910 framställda arsenikpreparatet
salvarsan (se d. o.), resp. neosalvarsan. Tack vare
detta medel och andra viktiga resultat af senare årens
syfilisforskning, bland hvilka den af Wassermann
angifna serumdiagnostiska reaktionen på blodserum
(se Serumdiagnostik, sp. 191) gör det till
en viss grad möjligt att följa och kontrollera
behandlingens inverkan, ha storartade framsteg i
sjukdomens behandling gjorts. Men äfven med en
kombinerad behandling med kvicksilfver och salvarsan
torde i de flesta fall en flerårig, intermittent
behandling vara af nöden. L.Mbg."
"Syfilis (Lues venerea), med., en kronisk
infektionssjukdom, som framkallas af en mikrob,
Spirochaete pallida (Treponema pallidum;
se Spirochsete), som 1905 upptäcktes af tyske zoologen
F. R. Schaudinn (se denne). Om sjukdomens första
uppträdande i Europa äro meningarna delade. Enligt
mångas åsikt har syfilis funnits här i forntiden,
då den i så fall förväxlats med andra sjukdomar,
framför allt med spetälska, under det att andra hålla
före, att den hit införts från Amerika af Columbus'
följeslagare. Huru härmed än förhåller sig, säkert är,
att sjukdomen förekommit i Amerika före Columbus'
tid. Bevis härför har man fått dels genom afbildningar
i peruansk keramik från äldre tider, där man
funnit bilder af människor med typiskt syfilitiska
förändringar, dels har man i peruanska grafvar från
den prekolumbiska tiden upptäckt människoskallar
med säkra syfilitiska benförändringar. Huru med
syfilis' ursprung än må förhålla sig, säkert är, att
den i slutet af 1400-talet explosionsartadt spred
sig som en ohygglig pestsjukdom öfver Europa. Då
franske konungen Karl VIII 1495 belägrade Neapel,
flammade den plötsligt upp i hans krigshär, som
delvis bestod af spanska legosoldater, och spred
sig oerhördt snabbt. Den föreföll då vara en okänd
sjukdom och fick namn efter det land, hvarifrån
den ansågs komma. Så kallades den i Nord-Italien
"neapolitanska sjukan", i Frankrike "italienska
sjukan", i Tyskland "franska sjukan" 1. "fransosen"
(lat. morbus gallicus), på andra ställen morbus
hispanicus ("spanska sjukan") och morbus indicus
("indiska sjukan"). Enligt japanska uppgifter spreds
sjukdomen under 1500-talet af portugiser till Japan
och Kina, och den blef snart utbredd öfver hela den
bebodda världen, öfverallt visade den sig, när den kom
till ett nytt förut obesmittadt område, under mycket
häftiga och svåra symtom. Om härledningen af namnet
syfilis, som först användes af Fracastoro (d. 1553),
finnes icke full klarhet. Namnet blef då ej så allmänt
antaget som det af hans samtida Fernelius brukade,
Lues venerea.
Syfilis räknas med rätta som den svåraste af de
s. k. veneriska sjukdomarna, under hvilket namn
sammanförts dröppel (se Gonorré), mjuk schanker
(se Schanker) och syfilis, hvilka alla ha
det gemensamt, att de äro smittsamma och att de
vanligast öfverföras genom könsumgänge. Också
sammanblandades dessa tre åkommor och ansågos
länge vara en och samma sjukdom, ända tills på
1830-talet franske läkaren Ph. Ricord (se denne)
afskilde dröppel som en från de andra skild sjukdom,
men det dröjde ännu flera årtionden, innan det
blef allmänt erkändt, att äfven syfilis och mjuk
schanker framkallades af olika smittämnen. Syfilis
uppstår genom öfverföring af smittämnet från en af
sjukdomen angripen person till en annan. Antingen
öfverföres den till individen efter födelsen
(förvärfvad syfilis) eller till fostret eller ägget
i lifmodern (medfödd, intrauterin syfilis). Vid
förvärfvad syfilis öfverföras spirochaeterna
vanligast direkt från individ till individ,
oftast vid könsumgänge, men äfven genom en kyss,
digifning eller annan beröring. Så t. ex. smittas
icke sällan läkare eller barnmorskor vid behandling
af patienter med öppna syfilitiska sårnader. Mera
sällan förekommer en indirekt öfverföring genom
något föremål, vanligen då dricksglas eller skedar,
tobakspipor, cigarrer, blåsinstrument, diflaskor eller
instrument af olika slag. För att öfverförandet
af sjukdomen skall ske, fordras, att på det ställe
af hud eller slemhinna, som kommer i beröring med
smittämnet, finnes en hudlöshet eller bristning i
den skyddande epitelialbeklädnaden. Vid förvärfvad
syfilis utvecklar sig efter en tid, som växlar mellan
10 dagar och 5 veckor (den s. k. 1:a inkubationen),
på det ställe, därspirochaeterna inträngt i kroppen, den s. k. syfilitiska
primäraffektionen 1. hårda schankern, och denna
åtföljes alltid af en hård, oöm ansvällning af en
eller flera närbelägna lymfkörtlar. Den syfilitiska
schankern är vanligen en rundad eller oval ytlig
hudlöshet på ett hårdt underlag och kan mången
gång vara obetydlig och hastigt läkas, så att den,
särskildt hos kvinnor, icke observeras. Schankern
med den åtföljande körtelsvullnaden betecknas ofta
som sjukdomens primärstadium. Efter en mellantid af
3--5 veckor (den s. k. 2:a inkubationen) uppträda
de första s. k. sekundära symtomen, vanligen visande
sig som mer eller mindre utbredda utslag å huden och
slemhinnorna, ledsagade af andra symtom af en kroppens
allmänna infektion, främst allmän körtelansvällning,
men äfven ofta feber, allmänt illamående, hufvudvärk,
ben- och ledsmärtor. Det s. k. sekundära stadiet
af sjukdomen kan bestå olika länge, i regel 2--4
år, och kännetecknas af olikartade utbrott af
sjukdomen, vanligast på hud och slemhinnor, men
äfven i de inre organen. Dessemellan ges perioder
af till synes fullständig hälsa, ja stundom kunna
under denna tid symtom af sjukdomen helt saknas
eller vara så obetydliga, att de förbises. När de
sekundära symtomen sitta på slemhinnor eller när
de på huden bli såriga och vätskande, äro de i hög
grad smittsamma, under det att torra och fjällande
syfilitiska hudutslag knappast bjuda någon större
smittfara. De s. k. tertiära symtomen äro i ännu
högre grad växlande både i afseende på tiden för
sitt uppträdande och sin art. De kunna stundom visa
sig redan några månader efter infektionen, vanligen
först efter några år, ja ibland först efter 20--30--50
år, ofta, i synnerhet i väl behandlade fall, helt
utebli. De tertiära symtomen visa sig dels som större
eller mindre nybildningar med tendens till sönderfall,
dels som affektioner på blodkärlen med åtföljande mer
eller mindre utbredda interstitiella (mellanrummet
fyllande) förändringar i nästan hvilket som helst af
kroppens organ. De tertiära symtomen, - någon bestämd
skillnad mellan dessa och de sekundära finnes ej -
äro i mycket ringa grad smittsamma och, praktiskt
taget, kan man därför anse, att en person, som i flera
år lidit af sjukdomen och sålunda öfvervunnit det
s. k. sekundära stadiet, icke vidare är smittfärlig
för sin omgifning. De tertiära utbrotten, särskildt
i de inre organen, äro med rätta att betrakta som
mycket allvarsamma. Visserligen kan sjukdomen äfven
nu botas, men på grund af sjukdomsprocessens art
sker detta icke utan substansförlust och ärrbildning,
som, när de träffa lifsviktiga delar af organismen,
åstadkomma obotliga förändringar eller föra till
döden, såsom t. ex. ofta är fallet med syfilitiska
förändringar i hjärtat och de stora blodkärlen,
i hjärnan och ryggmärgen, lefvern m. m.
Syfilis är en öfverallt mycket utbredd sjukdom, och
den räknas med skäl liksom tuberkulosen till en af de
svåraste sjukdomar, som hemsöka människosläktet. Den
är det icke blott genom sin frekvens och genom den
af sjukdomen framkallade ökade dödligheten, genom
sin långvarighet och svårbotlighet, utan också genom
sitt smygande, lömska förlopp. Under långa tider kan
den fortfara i organismen, utan att visa några påtagliga
symtom, så att den sjuke trott sig fullt frisk, då den
plötsligt blossar upp, visande svåra förändringar,
som det ej längre står i människomakt att bota. --
Genom sin stora smittsamhet och olycksdigra egenskap
att kunna öfvergå på fostret är syfilis af största
sociala betydelse och har också länge varit föremål
för lagstiftarnas uppmärksamhet. Då sjukdomen sprides
mest genom könsumgänge och prostitutionen varit att
anse som dess hufvudkälla, inskränkte sig länge
åtgärderna till en regelbunden tvångsbesiktning
och eventuell behandling af de prostituerade. Då
denna prostitutionens s. k. reglementering (se
d. o.) knappast i påvisbar grad lyckats minska
sjukdomens spridning och från humanitär synpunkt
vägande invändningar mot dess bibehållande gjorts,
har man mer och mer frångått den och söker
på andra vägar nå ett bättre resultat. Sådana
medel äro upplysningsarbete, särskildt bland
ungdomen, om sjukdomen, dess spridningssätt och
smittfara, kostnadsfri vård för de personer, som
lida af sjukdomen, äfven under vissa förhållanden
tvångsåtgärder mot personer, som icke vilja underkasta
sig nödig behandling, lagstadgadt straff för personer,
som, medvetna om sitt onda, öfverföra det på andra,
förbud mot ingående af äktenskap för personer,
som lida af syfilis i smittsamt stadium, m. m. I
Sverige har den nyaste äktenskapslagstiftningen tagit
hänsyn härtill, och vid innevarande riksdag (1918)
antogs ett omfattande k. lagförslag om åtgärder mot
de veneriska sjukdomarna, där hufvudsakligen dessa
synpunkter gjort sig gällande.
Som synes är syfilis i sitt förlopp ytterst
växlande hos olika individer. Hvarpå detta beror,
är icke kändt. Individuell mottaglighet såväl som
patienternas lefnadssätt och allmänna hygien äro
helt visst af betydelse, likasom behandlingens art
och intensitet. Ju tidigare behandlingen börjar,
desto större äro utsikterna till fullständig
hälsa, och desto mindre smittfarlig blir den
sjuke. Ärftlig syfilis bekämpas därför bäst genom
kraftig behandling af den syfilitiska modern
under hafvandeskapet och fullständigas på ett
lyckligt sätt genom de af den framstående läkaren
och människovännen E. Welander (se denne) införda
asylerna för hereditär(ärftligt)syfilitiska barn
(se t. ex. Lilla hemmet), i hvilka behandlingen under
de första lefnadsåren metodiskt fortsattes. Man kan
aldrig med absolut visshet säga, när en person,
som lidit af syfilis, är fri från sjukdomen, men
att den fullständigt botats, bevisas af de fall,
där samma person för andra gången smittats med
sjukdomen. De sedan gammalt bepröfvade medel, som
visat sig ha kraftig inverkan på sjukdomens symtom,
äro kvicksilfver och jodkalium. Ett ännu kraftigare
medel är det på senare tid af Nobelpristagaren
P. Ehrlich 1910 framställda arsenikpreparatet
salvarsan (se d. o.), resp. neosalvarsan. Tack vare
detta medel och andra viktiga resultat af senare årens
syfilisforskning, bland hvilka den af Wassermann
angifna serumdiagnostiska reaktionen på blodserum
(se Serumdiagnostik, sp. 191) gör det till
en viss grad möjligt att följa och kontrollera
behandlingens inverkan, ha storartade framsteg i
sjukdomens behandling gjorts. Men äfven med en
kombinerad behandling med kvicksilfver och salvarsan
torde i de flesta fall en flerårig, intermittent
behandling vara af nöden. L.Mbg."
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/znyggspetan/410655975/
Visa toppen
Show footer