October
Saturday 8 November 2008 photo 3/4
![jag har tänkt på en sak. varför gör man vissa saker ibland
alltså, jag menar, jag är faktiskt ganska konstig ibland. jag menar inte typ out-freakin som vanligt folk vet om, utan jag menar sånt som typ bara jag själv vet om. typ, helt plötsligt kan jag bara komma på mig själv att jag lagt med jämte spisen för att titta på tv.
ibland när jag känner mig frisk, alltså inte friskfrisk, utan på ett annat sätt, så står jag helt plötsligt (ensam hemma) på en stol med ena benen runt halsen eller nåt och sjunger. kanske inte runt halsen, men jag svär på min undulat picco att jag verkligen gör sånt här när jag är ensam. det är liksom ingen impningsteknik jag har att lägga mig vid en spis, vilket en del kan försöka tro, utan att det bara blir så.
från och med har jag typ inga kompisar kan jag tänka mig. alla bara; oh shit vilken psyhco-woman, henne klarar jag mig utan.
okej, tänker jag då :] mahahaha.
jag har kommit på att jag liksom inte vill vara med vissa människor. jag menar, hur orkar man skratta åt ingenting? no offence att skratta, det är fantastiskt, och att skratta åt ingenting är asroligt. men liksom, typ ställa sig i någons öra och skrika "ha-ha-ha" och fortsätta för att ingen annan skrattar, liksom för att bevisa att det faktiskt var roligt, är bara extremt jobbigt.
tyvärr är nog dessa människor jag har minst medkänsla för. jag kan liksom inte riktigt tycka synd om dem, inte så mycket iaf. de verkar ju iaf ha roligt, fast de kanske bara skrattar så för att dölja dåliga barndomsminnen eller deras ångest över hunden de inte har.
jag vet inte riktigt, jag är ingen psykolog, trots att jag inte har något emot att vara en. många säger att det måste vara jobbigt att vara psykolog. tror ni det? jag tror inte att det är jobbigt, på det sättet. även fast jag alltid dras in i andras känslor, alldeles för mkt. tror ni inte att det skulle typ, heala en? liksom hjälpa en fatta allting?
den bästa känslan är verkligen när man helt bara inser att man bara fattar allting. inte allt i ordets riktiga bemärkelse, utan typ att man bara kan titta på sig själv när man ser ledsen ut och skratta åt en för att man ser så töntig ut när man gråter åt en sak som man egentligen inte behöver vara ledsen för.
har ni aldrig tänkt på hur ofta man börjar tänka på dåliga saker och blir ledsen och negativ, helt i onödan? typ, som att "ååh va dåligt allt är", istället tänka, "fan va dålig jag är som står och tycker synd om mig själv istället för att vara glad". och sen gå därifrån med ett leende och sen blir resten av dagen bra.
det kanske bara är jag som tänker så iofs.
en dag kom jag även på att man kan ha såna där spiktavlor. ni vet, spiktavlor som alla pillar på för att man kan trycka in sitt ansikte så att det avbildas där. om man är riktigt trött och aldrig lärt sig meditera, kan man lägga den på huvudet så blir man frisk.
funkar kanske inte på alla, men kanske på någon mer och då har jag gjort något glad, iaf.
det allra värsta kan faktiskt vara att jag sitter här vid datorn, 01:04, ensam, halvttrött och skriver om typ spisar, skratt, barndomsminnen, psykologi och spiktavlor.
ibland kan det behövas. kanske.](http://cdn07.dayviews.com/41/_u5/_u0/_u7/_u1/_u6/u507166/48006_1226102969/jag_har_tankt_pa_en_sak_varfor_gor_man_vissa_saker_ibland_alltsa_jag_menar_jag_ar_faktiskt_ganska.jpg)
|
jag har tänkt på en sak. varför gör man vissa saker ibland
alltså, jag menar, jag är faktiskt ganska konstig ibland. jag menar inte typ out-freakin som vanligt folk vet om, utan jag menar sånt som typ bara jag själv vet om. typ, helt plötsligt kan jag bara komma på mig själv att jag lagt med jämte spisen för att titta på tv.
ibland när jag känner mig frisk, alltså inte friskfrisk, utan på ett annat sätt, så står jag helt plötsligt (ensam hemma) på en stol med ena benen runt halsen eller nåt och sjunger. kanske inte runt halsen, men jag svär på min undulat picco att jag verkligen gör sånt här när jag är ensam. det är liksom ingen impningsteknik jag har att lägga mig vid en spis, vilket en del kan försöka tro, utan att det bara blir så.
från och med har jag typ inga kompisar kan jag tänka mig. alla bara; oh shit vilken psyhco-woman, henne klarar jag mig utan.
okej, tänker jag då :] mahahaha.
jag har kommit på att jag liksom inte vill vara med vissa människor. jag menar, hur orkar man skratta åt ingenting? no offence att skratta, det är fantastiskt, och att skratta åt ingenting är asroligt. men liksom, typ ställa sig i någons öra och skrika "ha-ha-ha" och fortsätta för att ingen annan skrattar, liksom för att bevisa att det faktiskt var roligt, är bara extremt jobbigt.
tyvärr är nog dessa människor jag har minst medkänsla för. jag kan liksom inte riktigt tycka synd om dem, inte så mycket iaf. de verkar ju iaf ha roligt, fast de kanske bara skrattar så för att dölja dåliga barndomsminnen eller deras ångest över hunden de inte har.
jag vet inte riktigt, jag är ingen psykolog, trots att jag inte har något emot att vara en. många säger att det måste vara jobbigt att vara psykolog. tror ni det? jag tror inte att det är jobbigt, på det sättet. även fast jag alltid dras in i andras känslor, alldeles för mkt. tror ni inte att det skulle typ, heala en? liksom hjälpa en fatta allting?
den bästa känslan är verkligen när man helt bara inser att man bara fattar allting. inte allt i ordets riktiga bemärkelse, utan typ att man bara kan titta på sig själv när man ser ledsen ut och skratta åt en för att man ser så töntig ut när man gråter åt en sak som man egentligen inte behöver vara ledsen för.
har ni aldrig tänkt på hur ofta man börjar tänka på dåliga saker och blir ledsen och negativ, helt i onödan? typ, som att "ååh va dåligt allt är", istället tänka, "fan va dålig jag är som står och tycker synd om mig själv istället för att vara glad". och sen gå därifrån med ett leende och sen blir resten av dagen bra.
det kanske bara är jag som tänker så iofs.
en dag kom jag även på att man kan ha såna där spiktavlor. ni vet, spiktavlor som alla pillar på för att man kan trycka in sitt ansikte så att det avbildas där. om man är riktigt trött och aldrig lärt sig meditera, kan man lägga den på huvudet så blir man frisk.
funkar kanske inte på alla, men kanske på någon mer och då har jag gjort något glad, iaf.
det allra värsta kan faktiskt vara att jag sitter här vid datorn, 01:04, ensam, halvttrött och skriver om typ spisar, skratt, barndomsminnen, psykologi och spiktavlor.
ibland kan det behövas. kanske.
alltså, jag menar, jag är faktiskt ganska konstig ibland. jag menar inte typ out-freakin som vanligt folk vet om, utan jag menar sånt som typ bara jag själv vet om. typ, helt plötsligt kan jag bara komma på mig själv att jag lagt med jämte spisen för att titta på tv.
ibland när jag känner mig frisk, alltså inte friskfrisk, utan på ett annat sätt, så står jag helt plötsligt (ensam hemma) på en stol med ena benen runt halsen eller nåt och sjunger. kanske inte runt halsen, men jag svär på min undulat picco att jag verkligen gör sånt här när jag är ensam. det är liksom ingen impningsteknik jag har att lägga mig vid en spis, vilket en del kan försöka tro, utan att det bara blir så.
från och med har jag typ inga kompisar kan jag tänka mig. alla bara; oh shit vilken psyhco-woman, henne klarar jag mig utan.
okej, tänker jag då :] mahahaha.
jag har kommit på att jag liksom inte vill vara med vissa människor. jag menar, hur orkar man skratta åt ingenting? no offence att skratta, det är fantastiskt, och att skratta åt ingenting är asroligt. men liksom, typ ställa sig i någons öra och skrika "ha-ha-ha" och fortsätta för att ingen annan skrattar, liksom för att bevisa att det faktiskt var roligt, är bara extremt jobbigt.
tyvärr är nog dessa människor jag har minst medkänsla för. jag kan liksom inte riktigt tycka synd om dem, inte så mycket iaf. de verkar ju iaf ha roligt, fast de kanske bara skrattar så för att dölja dåliga barndomsminnen eller deras ångest över hunden de inte har.
jag vet inte riktigt, jag är ingen psykolog, trots att jag inte har något emot att vara en. många säger att det måste vara jobbigt att vara psykolog. tror ni det? jag tror inte att det är jobbigt, på det sättet. även fast jag alltid dras in i andras känslor, alldeles för mkt. tror ni inte att det skulle typ, heala en? liksom hjälpa en fatta allting?
den bästa känslan är verkligen när man helt bara inser att man bara fattar allting. inte allt i ordets riktiga bemärkelse, utan typ att man bara kan titta på sig själv när man ser ledsen ut och skratta åt en för att man ser så töntig ut när man gråter åt en sak som man egentligen inte behöver vara ledsen för.
har ni aldrig tänkt på hur ofta man börjar tänka på dåliga saker och blir ledsen och negativ, helt i onödan? typ, som att "ååh va dåligt allt är", istället tänka, "fan va dålig jag är som står och tycker synd om mig själv istället för att vara glad". och sen gå därifrån med ett leende och sen blir resten av dagen bra.
det kanske bara är jag som tänker så iofs.
en dag kom jag även på att man kan ha såna där spiktavlor. ni vet, spiktavlor som alla pillar på för att man kan trycka in sitt ansikte så att det avbildas där. om man är riktigt trött och aldrig lärt sig meditera, kan man lägga den på huvudet så blir man frisk.
funkar kanske inte på alla, men kanske på någon mer och då har jag gjort något glad, iaf.
det allra värsta kan faktiskt vara att jag sitter här vid datorn, 01:04, ensam, halvttrött och skriver om typ spisar, skratt, barndomsminnen, psykologi och spiktavlor.
ibland kan det behövas. kanske.
Comment the photo
i slutsats att tänka å fundera mycket är positvit i min synvinkel men de är ju inte så för alla såklart,kanske tillochmed inte för mig själv,de kanske bara är så att jag tror så stark på det att jag lyckats förföra mig själv in i nån lite egen värld,men de hehe,de vet ju inte jag men varför spekulera i det när jag redan är nöjd:)de tros å tänka på altt igenkligen
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/zoozi/292032646/
Visa toppen
Show footer