January
Tuesday 8 July 2008 photo 1/1
|
Jag orkar inte mera.
Jag orkar inte bråka.
Varför tar de aldrig slut?
Varför känns de hela tiden som att jag splittras mer och mer.
Jag kollar mig i spegeln och jag hatar de jag ser.
Jag kan inte göra nåt annat än att försöka.
Men är de försent?
Borde jag sluta?
Vart tog den där snälla pojken vägen, kvar är den här främlingen...
Jag vet inte vem jag är mer.
Varför känns de som att man alltid är ensam när man verkligen behöver nån?
När alla andra mår dåligt då finns jag här.
Men när jag mår dåligt, då drar sig alla undan, ingen hjälper en.
Först nu börjar jag förstå varför DU är där och jag är här. Varför DU tror som DU tror. Medans jag sitter här och vet inte vart jag ska ta vägen, vart jag ska gå, vem jag ska prata med.
Varför säger DU inte som de är i stället för att ljuga. Varför blundar DU när du vet att detta kan bara sluta med att nån försvinner ur världen.
Främlingen i spegeln ler mot mig, han vet precis vad som kommer hända, medans jag bara står där och väntar på nästa vindpust som ska få mig att ramla.
Med dom här raderna så beskriver jag en väldigt förvirrad pojkes liv, en pojke som ber om en chans mer att ställa allt till rätta innan det är försent.
Jag sitter i mitt rum med vita väggar jag tänker tbx på minnen om dig, om er, om han, men främligen som är så stark, medans jag är så svag. han bestämmer att jag ska lida, han säger saker som jag aldrig skulle säga, som jag aldrig skulle sagt, Men en sak har jag och han gemensamt, vi vet hur detta kommer sluta, när boken kommer stängas, för detta är inte första gången jag är ensam, som alla lämnar än. Dör inte folk, så sticker dom, Sticker dom inte, då lämnar jag dom. När är botten nåd? När ska någon svara i telefonen när jag ringer.
Frågan jag ställer mig nu när jag skriver så mina fingrar blöder är..... varför? Varför? VARFÖR?!
Svaret finns där ute nånstans, frågan är. Är det främligen eller pojken som får reda på det. eller blir det bara ett tomt sökande efter luft som vi andas...
Jag orkar inte bråka.
Varför tar de aldrig slut?
Varför känns de hela tiden som att jag splittras mer och mer.
Jag kollar mig i spegeln och jag hatar de jag ser.
Jag kan inte göra nåt annat än att försöka.
Men är de försent?
Borde jag sluta?
Vart tog den där snälla pojken vägen, kvar är den här främlingen...
Jag vet inte vem jag är mer.
Varför känns de som att man alltid är ensam när man verkligen behöver nån?
När alla andra mår dåligt då finns jag här.
Men när jag mår dåligt, då drar sig alla undan, ingen hjälper en.
Först nu börjar jag förstå varför DU är där och jag är här. Varför DU tror som DU tror. Medans jag sitter här och vet inte vart jag ska ta vägen, vart jag ska gå, vem jag ska prata med.
Varför säger DU inte som de är i stället för att ljuga. Varför blundar DU när du vet att detta kan bara sluta med att nån försvinner ur världen.
Främlingen i spegeln ler mot mig, han vet precis vad som kommer hända, medans jag bara står där och väntar på nästa vindpust som ska få mig att ramla.
Med dom här raderna så beskriver jag en väldigt förvirrad pojkes liv, en pojke som ber om en chans mer att ställa allt till rätta innan det är försent.
Jag sitter i mitt rum med vita väggar jag tänker tbx på minnen om dig, om er, om han, men främligen som är så stark, medans jag är så svag. han bestämmer att jag ska lida, han säger saker som jag aldrig skulle säga, som jag aldrig skulle sagt, Men en sak har jag och han gemensamt, vi vet hur detta kommer sluta, när boken kommer stängas, för detta är inte första gången jag är ensam, som alla lämnar än. Dör inte folk, så sticker dom, Sticker dom inte, då lämnar jag dom. När är botten nåd? När ska någon svara i telefonen när jag ringer.
Frågan jag ställer mig nu när jag skriver så mina fingrar blöder är..... varför? Varför? VARFÖR?!
Svaret finns där ute nånstans, frågan är. Är det främligen eller pojken som får reda på det. eller blir det bara ett tomt sökande efter luft som vi andas...
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ztarboy/235247941/
Visa toppen
Show footer