Sunday 28 November 2010 photo 1/1
|
Dagar går, jag sitter kvar.
Fortfarande samma jag.
Du säger jag är olik mig,
men vet inte på vilket sätt.
Men jag vet att just nu så är
jag som lorten undr dina skor,
obetydelsebar. Jag sjunker till
marken och ser mina tårar trilla
ner för mina kinder. Svarta är dom
av mascaran som jag haft på.
Ingen lägger märke till mig där jag
sitter vid trädet med huvudet i händerna
gömd för verkligheten. Jag vet att
man behöver någon att prata med.
Men jag vill inte ha någons åsikt,
lika bra att sitta kvar. Jag tänker på allt
och hoppas jag drömmer, jag vet vad
som kommer hända. Jag vet vad han kommer
säga, och det är ord jag ej vill höra. Jag
sitter kvar tills jag hör en röst bakom mig.
Jag älskar dig, varför gömme du dig för
mig? Jag kan förstå om du är sårad, men
vi måste kunna prata och vara ärliga.
Jag kollar upp och där står han, han som
lovat att älska mig och inte få mig att
gråta, men titta på mig, jag gråter.
Men jag hade fel, han kommer alltid försöka
kämpa för mig, för oss. Han vill inte ge upp.
Och jag tänker inte ge upp, oavsett hur mörkt
det kommer bli. För han kommer alltid vara min.
Jag älskar dig, du är underbar. Flickan som tvivlade
var jag, men jag vet att han älskar mig, det har jag
sett. Jag vet att han alltid kommer försöka få
mig att förstå, för det är så man måste göra
för att kunna leva med varandra och kunna lita.
Jag hoppas detta blir ett bra slut, för jag är för svag
för att kunna slå tillbaka till den som vill ta honom
från mig. Jag vet att detta kommer funka. För
jag är tjejen i ditt undermedvetna. Ge dig
fan på att alt kommer fixa sig, så gör det de.
Jag har tvivlart många gånger och jag vet att det är
sant. Det vet ni med, för inerst inne vet alla det
självklara svaret. Allt går så länge man tror på det!
(Detta är en påhittad text, kände för att skriva helt random. Mitt förhållande är bra så ingen behöver tro att det är mitt förhållande. Jocke och jag är lyckliga och jag kommer aldrig tvivla på honom som denna text.)
Annons