March
Tuesday 5 February 2008 photo 1/2
|
jag tror att det är vid denna punkten i livet man börjar inse,
vad livet handlar om.
vilka man behöver & inte behöver,
vad man tycker om & inte tycker om.
vad som gör en glad & vad som gör en ledsen.
vad som spelar roll & vad som kvittar.
vad man aldrig hade klarat av utan stöd.
det som har hänt är helt fruktansvärt, tragiskt, omöjligt att förklara & förstå. nåt som man aldrig trodde skulle drabba dom det faktiskt drabbar.
dom som är värda nåt mycket större än vad de får.
det är snart en vecka sen du försvann, rebecka.
1 vecka. men, du försvann aldrig riktigt
- det kommer du aldrig göra.
du finns bland oss, det känner vi,
& du kommer aldrig bli bortglömd.
allting väcker minnen av dig, hela tiden.
igår hade vi minnesstund i skolan.
för dig & mickaela.
alla var så ledsna, det syns på så långt håll.
ibland behövs inga tårar, bara en blick kan säga så mycket.
och, igår var alla ledsna. det såg man.
själv var jag helt förstörd.
precis som de flesta andra.
allt gör så ont.
i hjärtat & i själen.
att se alla andra må så dåligt är helt fruktansvärt.
ingen kan förstå det, ni var så oskyldiga,
inte värda nåt så hemskt.
men, jag vet så väl att ni har det bra nu, hos er pappa.
rebecka, du kämpade så för att vara som oss, alla andra.
du gav aldrig upp & det är du guld värd för!
du orkade med så mycket,
så mycket som jag aldrig själv hade orkat med.
det visar att du var en stark & bra person,
en sån person som man borde se upp till.
varför gjorde man inte det då, innan det var försent?
varför är det alltid så, att man förstår vad man
går miste om först när man gått miste om det!?
varför stannade man inte upp ibland & tänkte lite?
förlåt för allt. verkligen.
du förtjänade inget av det vi gjorde.
vi alla är så ledsna för det, har så dåligt samvete.
förlåt rebecka.
man behöver inte veta vart man ska,
man behöver bara veta att man ska komma dit.
vi saknar dig, allihop.
vi är så annorlunda nu, klassen,
man är så rädd att förlora..
men vi ska klara detta tillsammans, stötta varandra.
vi har förlorat dig rebecka & det har slått hårt,
men, vi är fortfarande 21 små personer kvar i klassen.
& rebecka,
21 hjärtan
21 själar
- jag lovar, vi ska leva vidare, för dig.
vad livet handlar om.
vilka man behöver & inte behöver,
vad man tycker om & inte tycker om.
vad som gör en glad & vad som gör en ledsen.
vad som spelar roll & vad som kvittar.
vad man aldrig hade klarat av utan stöd.
det som har hänt är helt fruktansvärt, tragiskt, omöjligt att förklara & förstå. nåt som man aldrig trodde skulle drabba dom det faktiskt drabbar.
dom som är värda nåt mycket större än vad de får.
det är snart en vecka sen du försvann, rebecka.
1 vecka. men, du försvann aldrig riktigt
- det kommer du aldrig göra.
du finns bland oss, det känner vi,
& du kommer aldrig bli bortglömd.
allting väcker minnen av dig, hela tiden.
igår hade vi minnesstund i skolan.
för dig & mickaela.
alla var så ledsna, det syns på så långt håll.
ibland behövs inga tårar, bara en blick kan säga så mycket.
och, igår var alla ledsna. det såg man.
själv var jag helt förstörd.
precis som de flesta andra.
allt gör så ont.
i hjärtat & i själen.
att se alla andra må så dåligt är helt fruktansvärt.
ingen kan förstå det, ni var så oskyldiga,
inte värda nåt så hemskt.
men, jag vet så väl att ni har det bra nu, hos er pappa.
rebecka, du kämpade så för att vara som oss, alla andra.
du gav aldrig upp & det är du guld värd för!
du orkade med så mycket,
så mycket som jag aldrig själv hade orkat med.
det visar att du var en stark & bra person,
en sån person som man borde se upp till.
varför gjorde man inte det då, innan det var försent?
varför är det alltid så, att man förstår vad man
går miste om först när man gått miste om det!?
varför stannade man inte upp ibland & tänkte lite?
förlåt för allt. verkligen.
du förtjänade inget av det vi gjorde.
vi alla är så ledsna för det, har så dåligt samvete.
förlåt rebecka.
man behöver inte veta vart man ska,
man behöver bara veta att man ska komma dit.
vi saknar dig, allihop.
vi är så annorlunda nu, klassen,
man är så rädd att förlora..
men vi ska klara detta tillsammans, stötta varandra.
vi har förlorat dig rebecka & det har slått hårt,
men, vi är fortfarande 21 små personer kvar i klassen.
& rebecka,
21 hjärtan
21 själar
- jag lovar, vi ska leva vidare, för dig.
Comment the photo
Det är så ofattbart, så hemskt!
Jag kan inte sluta tänka på dem och på deras stackars familj.. FRUKTANSVÄRT!
Vila i frid Rebecka och Mickaela <3
ja, det är verkligen fruktansvärt.
det går knappt en sekund utan att man tänker på det..
jag säger detsamma. <3
så otroligt vackert.
<3
& det som gör att det är så sjukt fint är att det är sanningen, inget överdriv eller något som du döljer, det är precis sant! <3
älskar dig! <3
du ska veta att du har mitt stöd med !<3
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/a-amandaa/160623962/
Visa toppen
Show footer