March
Thursday 6 March 2008 photo 1/2
|
i could hold you in my arms forever. it still wouldn't been long enough.
igår var det begravning.
det finns egentligen inte ett enda ord som kan beskriva den.
allt var som i en film, helt overkligt var det.
precis som allt annat, att ni är borta. på riktigt.
att ni inte kommer tillbaka, tanken gör en galen!
vill bara krama om er båda två & säga att allt löser sig.
för, folk säger ju så, att allt löser sig.
& till just er, som haft det så jobbigt, vill jag säga det.
för ni förtjänar att höra något sånt.
saken är den att ni förtjänar det bästa av precis allt.
men varför insåg man inte det tidigare då?
i såna här stunder hoppas man att det finns en himmel,
jag hoppas så otroligt mycket på att ni får träffa er pappa nu.
men jag förstår bara inte, vad har familjen, alla anhöriga, vi på skolan, utomstående och
speciellt rebecka & mickaela gjort för att förtjäna detta?
varför vi allihop ska få gå igenom nåt sånt här fruktansvärt?
varför fick inte rebecka & mickaela leva sitt liv som så många andra får?
varför ska livet vara så makalöst orättvist, för!?
jag kan inte förstå det.
nej, jag kan fortfarande inte förstå något av det som hänt!
att huset faktiskt är borta, att se det med egna ögon är som att stirra på en bild.
jag lovar, det är inte verkligt någonstans.
man står där och stirrar på något man inte kan placera,
något som är helt overkligt & nytt för ögonen,
hjärtat slår men på något sätt slår det inte på samma sätt.
man vill förstå men det är way too overkligt ungefär,
man försår inte varför sånt här får hända.
för, sånt här får väl bara inte hända?!
usch, allt är bara så jobbigt hela tiden & överallt.
att gå till skolan, påminnas av varenda liten detalj.
varje dag när jag går från bussen, in till skolan, så tänker jag på det.
minns. hur rebecka också brukade gå där.
varje dag såg vi henne. varje dag fanns hon där.
det är så konstigt att hoppa in i bussen,
lägga märke till att varken rebecka eller mickaela sitter där.
eller att ha hemkunskap med bara matte&jag i gruppen,
inte rebecka jag & matte som de brukade vara, som det ska vara!
åh det är så svårt att acceptera, att det som varit inte kommer tillbaka.
aldrig någonsin. det är nog den värsta känslan som finns.
& jag saknar dom så otroligt mycket! vill bara att dom ska komma tillbaka & stanna,
vill ta vara på tiden vi hade med dom.
vill visa rebecka hur mycket jag faktiskt tyckte om henne, för det gjorde jag!
lilla rebecka, hon ville alla så väl!
det går inte sitta här utan att gråta, tanken på att aldrig mer få träffa henne gör mig förtvivlad!
börjar tänka på minnen jag har med henne, hemkunskapen, på onsdagen,
sista dagen du.. fanns :(
både du&jag hade raggsockar på oss och du lutade dig mot bänken och halkade till.
sen skrattade vi tillsammans i typ 5 minuter.
eller när vi gjorde en kladdkaka tillsammans,
den blev så enormt kladdig & verkligen ingen ville äta den!
eller när vi gick runt i skolan själva, du&jag, & pratade som riktiga kompisar.
vi pratade om allt och vi hade faktiskt väldigt kul.
jag saknar dig & alla bra stunder med dig! sjukt mycket.
eller ja, när vi tältade i gustavsfors,
vi sov runt elden & du var en av oss.
det var så viktigt för dig, att vara som oss andra.
& jag vill bara att du ska veta att du lyckades, du nådde ditt mål.
jag är så stolt över dig, rebecka!
önskar att jag kunde säga det till dig.
vill att du ska veta att jag uppskattar dig. otroligt mycket.
det är först nu, när det är försent,
som man kommer på att man inte tar vara på det man har när man väl har det.
varför kunde jag inte sagt att jag tycker om henne när hon fanns vid sidan om mig?
de tankarna kommer fram nu. på alla.
men, jag tror att rebecka hör oss nu ändå.
jag brukar iallafall prata med henne för jag vet att hon lyssnar.
& det är jag tacksam för.
hon är runt oss, hon skapar trygghet runt oss.
speciellt i klassrummet.
tack rebecka för att du inte lämnat oss helt & hållet, tack för att du vågar vara kvar.
jag tror att det betyder mycket för väldigt många.
iallafall, igår var det begravning för er.
det var verkligen sjukt jättehemskt, på riktigt.
men det var så otroligt fint.
det var så fint med alla blommor, ljus, musiken.
men allt var bara overkligt, som i en film.
fattar inte varför just ni & vi ska få gå igenom detta.
två oskyldiga hjärtan. två oskyldiga själar.
men vem vet? de kanske har det mycket bättre nu?
ingen kan svara på det, vi får bara tänka positivt för deras skull.
men alla saknar dom. det är ett som är säkert.
would you hold my hand if i saw you in heaven?
would you help me stand if i saw you in heaven?
jag önskar att jag kunde säga hejdå till er, ett riktigt hejdå.
eller nej, jag vill att ni ska komma tillbaka!
& stanna. för det är så otroligt tomt utan er.
så liten plats en människa tar på jorden,
mindre än ett träd i skogen.
så stort tomrum hon lämnar efter sig,
en hel värld kan inte fylla det.
jag antar att det är nu man ska säga,
sov gott,
så det ska jag göra,
rebecka bill & mickaela bill, sov gott.
vi ses i nangijala!
igår var det begravning.
det finns egentligen inte ett enda ord som kan beskriva den.
allt var som i en film, helt overkligt var det.
precis som allt annat, att ni är borta. på riktigt.
att ni inte kommer tillbaka, tanken gör en galen!
vill bara krama om er båda två & säga att allt löser sig.
för, folk säger ju så, att allt löser sig.
& till just er, som haft det så jobbigt, vill jag säga det.
för ni förtjänar att höra något sånt.
saken är den att ni förtjänar det bästa av precis allt.
men varför insåg man inte det tidigare då?
jag hoppas så otroligt mycket på att ni får träffa er pappa nu.
speciellt rebecka & mickaela gjort för att förtjäna detta?
varför vi allihop ska få gå igenom nåt sånt här fruktansvärt?
varför fick inte rebecka & mickaela leva sitt liv som så många andra får?
varför ska livet vara så makalöst orättvist, för!?
nej, jag kan fortfarande inte förstå något av det som hänt!
att huset faktiskt är borta, att se det med egna ögon är som att stirra på en bild.
jag lovar, det är inte verkligt någonstans.
man står där och stirrar på något man inte kan placera,
något som är helt overkligt & nytt för ögonen,
hjärtat slår men på något sätt slår det inte på samma sätt.
man vill förstå men det är way too overkligt ungefär,
man försår inte varför sånt här får hända.
för, sånt här får väl bara inte hända?!
att gå till skolan, påminnas av varenda liten detalj.
varje dag när jag går från bussen, in till skolan, så tänker jag på det.
minns. hur rebecka också brukade gå där.
varje dag såg vi henne. varje dag fanns hon där.
det är så konstigt att hoppa in i bussen,
lägga märke till att varken rebecka eller mickaela sitter där.
eller att ha hemkunskap med bara matte&jag i gruppen,
inte rebecka jag & matte som de brukade vara, som det ska vara!
åh det är så svårt att acceptera, att det som varit inte kommer tillbaka.
aldrig någonsin. det är nog den värsta känslan som finns.
& jag saknar dom så otroligt mycket! vill bara att dom ska komma tillbaka & stanna,
vill ta vara på tiden vi hade med dom.
vill visa rebecka hur mycket jag faktiskt tyckte om henne, för det gjorde jag!
lilla rebecka, hon ville alla så väl!
det går inte sitta här utan att gråta, tanken på att aldrig mer få träffa henne gör mig förtvivlad!
börjar tänka på minnen jag har med henne, hemkunskapen, på onsdagen,
sista dagen du.. fanns :(
både du&jag hade raggsockar på oss och du lutade dig mot bänken och halkade till.
sen skrattade vi tillsammans i typ 5 minuter.
eller när vi gjorde en kladdkaka tillsammans,
den blev så enormt kladdig & verkligen ingen ville äta den!
eller när vi gick runt i skolan själva, du&jag, & pratade som riktiga kompisar.
vi pratade om allt och vi hade faktiskt väldigt kul.
jag saknar dig & alla bra stunder med dig! sjukt mycket.
eller ja, när vi tältade i gustavsfors,
vi sov runt elden & du var en av oss.
det var så viktigt för dig, att vara som oss andra.
& jag vill bara att du ska veta att du lyckades, du nådde ditt mål.
jag är så stolt över dig, rebecka!
önskar att jag kunde säga det till dig.
vill att du ska veta att jag uppskattar dig. otroligt mycket.
det är först nu, när det är försent,
som man kommer på att man inte tar vara på det man har när man väl har det.
varför kunde jag inte sagt att jag tycker om henne när hon fanns vid sidan om mig?
de tankarna kommer fram nu. på alla.
men, jag tror att rebecka hör oss nu ändå.
jag brukar iallafall prata med henne för jag vet att hon lyssnar.
& det är jag tacksam för.
hon är runt oss, hon skapar trygghet runt oss.
speciellt i klassrummet.
tack rebecka för att du inte lämnat oss helt & hållet, tack för att du vågar vara kvar.
jag tror att det betyder mycket för väldigt många.
det var verkligen sjukt jättehemskt, på riktigt.
men det var så otroligt fint.
det var så fint med alla blommor, ljus, musiken.
men allt var bara overkligt, som i en film.
fattar inte varför just ni & vi ska få gå igenom detta.
två oskyldiga hjärtan. två oskyldiga själar.
men vem vet? de kanske har det mycket bättre nu?
ingen kan svara på det, vi får bara tänka positivt för deras skull.
men alla saknar dom. det är ett som är säkert.
would you help me stand if i saw you in heaven?
eller nej, jag vill att ni ska komma tillbaka!
& stanna. för det är så otroligt tomt utan er.
mindre än ett träd i skogen.
så stort tomrum hon lämnar efter sig,
en hel värld kan inte fylla det.
sov gott,
så det ska jag göra,
rebecka bill & mickaela bill, sov gott.
vi ses i nangijala!
Comment the photo
Måste bara säga att det var väldigt vackert skrivet =)
*ryser* du är duktig på att skriva amanda.
Jag saknar dom så sketans mkt:/
Vill bara ha dom tillbax.<3
och det där var riktigt fint skrivit du måste jag säga.
<3
jag ska ta eb dag & läsa egenom noga och tänka efter..
men det är skitfint & det är nog att det är sanningen som gör det så fint!
sov gott!
Mickaela & Rebecka! <3<3
(& kom tillbaka NU!)
älskar dig, & saknar dig <3
jag älskar & saknar dig med, ska du veta
<3
otroligt fint skrivet Amanda !
<3
helt sjukt sorgligt!
29 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/a-amandaa/175278398/
Visa toppen
Show footer