April
Wednesday 8 June 2011 photo 1/1
|
Det går inte att beskriva med ord min smärta, jag trodde aldrig jag skulle komma tillbaka till detta igen.
Jag hade önskat att denna tiden var borta, att allting kunde bli en ny början.
Det blev ett nytt liv med nya förväntningar, men jag föll tillbaka.
Jag var mig själv och försökte bli accepterad.
Jag vet att de som inte accepterade mig för den jag var de var inte värda mig, men det kunde jag inte inse och kan fortfarande inte det.
Mitt liv har varit ett helvete, jag har haft vänner som stöttat mig men speciellt min familj vi har klarat allt tillsammans.
Jag har varit med om mycket, och förstår hur de flesta känner sig även om ni inte tror det.
Ni kanske tycker jag skryter om att jag varit med om mycket, men jag vill bara att ni ska förstå att det går inte att leka med mina känslor, jag tar åt mig och ni får mig att må dåligt.
Jag försöker låtsas att allt är som vanligt, men smärta skär i mig och jag står inte ut längre.
Jag försöker förklara hur jag mår, men det är komplicerat, jag försöker men får inte fram ord.
Jag försöker hålla det inom mig och inte ta ut det på andra, men ni märker ändå hur jag mår.
Jag försöker verkligen finnas för er, men jag har inte de perfekta svaren och oftast mår jag inte särskilt bra själv och då går det bara sämre.
Jag förlorade min morfar och mitt liv förändrades, det hände saker och mitt liv förändrades.
Jag förlorade min morfar, som inte bara var en morfar utan även min bästavän, jag kollar upp mot himmlen ibland och undrar om jag någonsin kommer få höra hans röst igen eller se honom igen, tårarna börjar rinna nerför kinden och jag vet inte längre vem jag ska prata med.
Jag trodde att jag kunde bli accepterad, speciellt från de som känner mig som bäst, men jag ska aldrig förvänta mig något sånt igen.
Många personer är så bra på att dölja sin smärta, jag försöker för att det inte ska drabba någon annan än mig själv, men smärtan blir större och större och tillslut orkar jag inte mer bara, känns som att jag är i en helt annan värd där ingen förstår mig.
Jag vet att jag skelar, jag är född med det och det är jag som har blivit drabbad av det och jag ser inte dubbelt eller sämre för det och jag hatar det själv, men jag behöver inte få en massa kommentarer, för även om ni inte tror att jag tar det så hårt så gör jag det.
Jag kan inte hjälpa det okej?!
Jag ser inte perfekt ut, men ni behöver inte bedöma mig som person efter mitt utseende, tror inte ni själva vill bli det.
Det är inte mitt fel att jag fått stå ut med såhär mycket, jag hade inte kunnat göra något åt det mer än att kämpa med smärtan, så sätt inte skulden på mig.
Jag hade önskat att denna tiden var borta, att allting kunde bli en ny början.
Det blev ett nytt liv med nya förväntningar, men jag föll tillbaka.
Jag var mig själv och försökte bli accepterad.
Jag vet att de som inte accepterade mig för den jag var de var inte värda mig, men det kunde jag inte inse och kan fortfarande inte det.
Mitt liv har varit ett helvete, jag har haft vänner som stöttat mig men speciellt min familj vi har klarat allt tillsammans.
Jag har varit med om mycket, och förstår hur de flesta känner sig även om ni inte tror det.
Ni kanske tycker jag skryter om att jag varit med om mycket, men jag vill bara att ni ska förstå att det går inte att leka med mina känslor, jag tar åt mig och ni får mig att må dåligt.
Jag försöker låtsas att allt är som vanligt, men smärta skär i mig och jag står inte ut längre.
Jag försöker förklara hur jag mår, men det är komplicerat, jag försöker men får inte fram ord.
Jag försöker hålla det inom mig och inte ta ut det på andra, men ni märker ändå hur jag mår.
Jag försöker verkligen finnas för er, men jag har inte de perfekta svaren och oftast mår jag inte särskilt bra själv och då går det bara sämre.
Jag förlorade min morfar och mitt liv förändrades, det hände saker och mitt liv förändrades.
Jag förlorade min morfar, som inte bara var en morfar utan även min bästavän, jag kollar upp mot himmlen ibland och undrar om jag någonsin kommer få höra hans röst igen eller se honom igen, tårarna börjar rinna nerför kinden och jag vet inte längre vem jag ska prata med.
Jag trodde att jag kunde bli accepterad, speciellt från de som känner mig som bäst, men jag ska aldrig förvänta mig något sånt igen.
Många personer är så bra på att dölja sin smärta, jag försöker för att det inte ska drabba någon annan än mig själv, men smärtan blir större och större och tillslut orkar jag inte mer bara, känns som att jag är i en helt annan värd där ingen förstår mig.
Jag vet att jag skelar, jag är född med det och det är jag som har blivit drabbad av det och jag ser inte dubbelt eller sämre för det och jag hatar det själv, men jag behöver inte få en massa kommentarer, för även om ni inte tror att jag tar det så hårt så gör jag det.
Jag kan inte hjälpa det okej?!
Jag ser inte perfekt ut, men ni behöver inte bedöma mig som person efter mitt utseende, tror inte ni själva vill bli det.
Det är inte mitt fel att jag fått stå ut med såhär mycket, jag hade inte kunnat göra något åt det mer än att kämpa med smärtan, så sätt inte skulden på mig.
Camera info
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/a78/491187906/
Visa toppen
Show footer