Ingen ska se mig gå ner mig
Jag kommer tillbaka

--
Hej.

Det är natt och jag vill berätta lite om texten på bilden idag. Så här ligger det till. Bredvid vårt hus här i Irland är några andra hus. I ett av dem husen lämnar dem varje natt ljuset på i ett visst rum. Jag vet, för varje kväll tittar jag igenom det fönstret. Varför? För att på väggen hänger en fantastisk tavla som jag avgudar. Verkligen avgudar. Den föreställer ett dansande par. Mannen har grå kavaj och kvinnan en lång röd klänning. Dem står tätt intill och mannen håller upp kvinnans ena arm. Seriöst, färgerna är fantastiska och det känns som att det är någon sorts perfekt symetrisk balans i det hela.. Jag vet inte. Men jag vet att igår var rummet släckt. Jag kände, konstig som jag är, att jag inte ville gå och lägga mig innan jag fick se tavlan, så jag öppnade upp mitt egna fönster, tittade på stjärnbilder och väntade på att mannen med grått hår skulle tända lampan.. Undrar om man ska knacka på och fråga om en kopp kaffe någon dag? Hah. Tavlan måste bli min i alla fall. Hm..

Anyway, måste även berätta om min
och Jolandas promenad idag!
Om du finner det intressant kan jag dock inte lova, men lite roligt kanske. Vid 20.00 tog jag och Jolanda en promenad. Vi vandrade på vägar vi inte sett förr och pratade om allt. Himlen var otroligt vacker, skiftande röd. En man gick på vägen med en pinne och ledde en grupp kor från en åker till en annan. Vi såg söta vovvehundar och pratade med främlingar. Det luktade Sverige, och när himlen förvandlades till rosagul tog Jolanda lite foton. Vi promenerade i två timmar, och det låter helt okej, tycker du inte?
Men.. men men men. I slutet av promenaden var det mörkt, varmt och öde. Enbart några få hus, men precis bredvid ett av dem husen, vet ni vad som händer? En fladdermusjävel kommer snabbt flygande, jag skriker till lite, och sedan flyger den RÄTT IN I MITT BEN! Jag börjar hoppa upp och ner, skriker, Jolanda börjar skrika för att jag skriker, och sedan börjar vi springa.. HAHA så jävla rädda. Resten av vägen hem bestod av skratt och skakningar. Det var liksom roligt i efterhand, men seriöst, vi höll på att dö först. Tror jag dog lite grann och därför är dagens bild halv. Haha åh gud. Jadu. Så kan det vara. Nog om det. Nu ska jag läsa igenom allt det jag hittills skrivit på min bok. Måhända att dem två första kapitlena är heeeelt klara nu. Galet.

/Over&Out

--
Här guppar ingen herrelös båt
Ett vingslag får luften att skaka

Annons

The photo has no tags

March 2018