January
Saturday 25 April 2015 photo 1/1
|
Jag visste inte ens att dom känslorna fanns
Och nu kräver jag att dom känns hela tiden, för vem som helst
Hej.
Vad länge sedan det var nu.
Jag har officiellt blivit en upptagen individ.
Inte på ett negativt sätt. Inte helt, i alla fall.
Jag har fått börja jobba heltid på mitt jobb, på förskolan.
Det är jätteroligt. Jag trivs fortfarande till tusen, och mer ändå.
I söndags åkte jag till Stockholm. Tog två dagar ledigt och stannade till tisdagen. Träffade Kallenalle, som jag inte sett på över två år. Det var fint. Vädret var fint. Till och med Stockholm kändes fint, mitt i all den stress som jag inte är uppvuxen i.
På måndagen var vi på Scalateatern, där Värvet firade tre år.
Vi var väl inte direkt där just för att fira det (även fast det är rätt awesome), utan mer för att min älskade Lasse Winnerbäck var där och blev intervjuad, samt spelade lite. Lasse var så söt. Så obekväm, så blyg, så fascinerande. Bianca Kronlöf och Nour El Refai var också med. Två helt FANTASTISKA individer. Jag orkar inte skriva så mycket mer ingående om det, plus att det blir ett sådant jävulskt långt inlägg. Men det var en jättejättejättebra kväll. Innan jag åkte hem till mitt Hälsingland så hann vi med promenader, vin, chili con carne, prat och skratt. Needless to say, jag hade det bra.
En tid att andas, en tid att lägga kalendern åt sidan.
Under en ganska lång tid nu så har jag känt mig
som en tråkig, upptagen människa. Känt, och varit.
Jag har så många bollar i luften att jag till och med
måste planera in en kaffe med min lillasyster.
Jag jobbar långa dagar, kommer sällan hem tidigare än sex. Jag är en av två från Röda Korset som är med och planerar niornas skolavslutning. Jag är på möten, och talar inför 30 - 40 pers. Jag har spenderat helgerna med att sova, eller varit på Röda Korsets "öppet hus". Jag måste packa, då jag flyttar in i min lägenhet på fredag. Jag har inte ens börjat packa, inte nå. Alla böcker står kvar, vitrinskåpen är fyllda med gamla kameror, och tavlor från Irland. Vinylskivorna är utspridda, och dagböckerna står i sin vanliga ordning på bokhyllan.
Jag borde börja med det. Packa alltså.
Jag får ta tid, då jag egentligen inte har någon.
Jag borde ta tillbaka mitt sociala liv också. Just nu orkar jag knappt svara på sms, liksom. Inte för att jag är trött, egentligen. Jag orkar bara inte.
Jag känner liksom inte stress över något. Jo, ibland såklart.
När jag ska hinna från ett ställe till ett annat under begränsad tid.
Eller när klockan är nio på kvällen och jag inte har hunnit duscha.
Men jag mår inte dåligt över alla saker jag gör. Det bränner mig inte.
Jag älskar det jag håller på med. Det är bara så jävla drygt att det bara
finns 24 timmar på ett dygn. Det är 24 timmar för lite.
Jag tar till exempel aldrig en kaffe med en kompis på ett café längre.
Jag lunchar aldrig med min lillasyster.
Jag läser knappt. Jag skriver skamligt lite.
Folk kontaktar mig, jag svarar inte, eller så skickar jag ett halvhjärtat svar,
för att några dagar senare få dåligt samvete, utan ork att göra något åt det.
Imorgon ska jag i alla fall gå på bio. Med en vän, samt lite nya människor.
Jävlar vad jag ska snacka sönder dem. Jävlar vad jag ska dra dåliga skämt, och vara den enda som skrattar. Jävlar vad Simone jag ska vara.
Men nu är klockan 11, och det är lördag. Jag är trött, och jag ska sova.
Vi får se hur länge det tar innan jag känner att jag hinner eller orkar skriva nå mer här. Spännande. Eller inte.
/Over&Out
Annons
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alamia/519753655/
Visa toppen
Show footer