Whatever you want to do, do it now.
For life is time, and time is all there is.

Hej. Long time no see.
Ibland är det lika bra, antar jag. Att lägga ifrån sig datorn.
Hoppa över Facebook och Dayviews. Och allt sådant.

Nu är det natt. Jag känner för att skriva lite här.
Jag tror det är Håkans fel. Hellström alltså. Han brukar få mig att vilja skriva. Eller sjunga. Oftast båda samtidigt.

Idag har varit en bra dag. Jag var i Hudik med mitt sötsär. Vi drack 153 koppar kaffe, käkade på Jambo, åt glass på Möljen och gick på Hälsinglands Museum. Senare på kvällen skulle vi köra gokart med min syster och hennes nya karl, men det var så fullt med folk där så det hanns inte med, dessvärre.

Annars då. Well. Jag har gått klart introduktion inför att bli personlig assistent, och imorgon har jag mitt första "riktiga" pass. Jag hoppas på att det går bra, då jag trivs väldigt bra. Men mer om det någon annan dag.

Jag antar att du sitter och väntar på att jag ska skriva något pretentiöst.
Det är ju trots allt natt. Och det är ju trots allt jag.
Jag har faktiskt mycket inom mig just nu. Som vanligt.
Känslorna dansar omkring mig, de känns så tydligt att jag nästan tror att
alla som jag möter på gatan kan se dem.
Jag känner så mycket, och det skrämmer mig så in i helvete.
Ingen dålig känsla dock, tvärtom. Jag är så jävla glad över att vara rädd igen.
Det känns bra, men mest av allt, mänskligt.
Jag har fokuserat så många år på att hålla mig borta från kärleksdravel.
Jag inser nu, att det var på grund av att jag var trasig. Helt och hållet förstörd, blåslagen och nedtrampad. Inte bokstavligen talat, men du fattar vad jag menar.
Jag inser nu att jag skulle ha sökt hjälp för länge sedan. Ingen skam i det.
Jag skulle ha insett för minst två år sedan att mina ärr var djupare än ett eller två skrapsår. Jag skulle ha insett att jag var helt förlorad.
För det var jag. Under en lång, lång, lång tid.

Men nu. Jag vet inte. Jag sökte aldrig hjälp, men jag hittade något annat.
Eller rättare sagt, någon annan. Någon som tog tag i mig, drog handen genom
mitt hår, torkade mina tårar och kysste mina blåmärken.
Jag ser han inte som min räddande ängel, jag tror inte på sådant längre,
men jag tror på att han är en helt underbar individ som på något mirakulöst sätt fick mig att öppna upp ögonen. Under en otroligt lång tid så har jag sagt att kärlek är bara något som man känner sekunden innan man blir sårad. Jag glömde bort att kärlek är något fantastiskt, och något som faktiskt är värt riskera att bli sårad över.

Och här står jag nu. På min röda ros, omringad av tusentals törnen.
Jag är helt plötsligt så jävla sårbar. Och jag älskar det. Jag älskar känslan över att vara livrädd, sårbar och utsatt igen. Det var fan inte igår alltså.
Simone Beatrice har, för första gången på sjutusen år,
blivit okontrollerat förälskad igen.
Och hur det än går med det här så är det väldigt skönt att veta,
att jag inte är helt jävla död inuti.

/Over&Out
Hej Kallenalle. Hej Jossegos.

Åh vad härligt! Hoppas det håller i sig och går bra!