mars
fredag 4 mars 2011 bild 1/1
|
den där tjejen saknar jag ganska hårt faktist...
Flickan tittar ner mot vattnet från den höga bron,
hon undrar hur det skulle vara om solen kunde lysa för henne,
som den gör för alla andra.
Om blommorna kunde blomma på vägen där hon går
så hon kunde känna sig speciell.
Men flickan är blek och svag och det ser ut som hon inte fått en ända
stråle sol på sitt ansikte,
Och på vägen där hon går växer det inga blommor,
bara ogräset som slingrar sig runt hennes ben,
som att det vill dra ner henne under jorden till det svarta.
Hennes svarta hår är långt och slitet,
hon känner hur händerna värker när hon trycker hårt händerna mot räcket.
Hon kollar mot hennes byxficka, där hennes mobil ligger.
Hennes mamma hade ringt henne 6 gånger nu,
flickan hade bara slagit igen dörren och sprungit iväg,
mamman visste inte varför, så hon sprang efter, men flickan var snabbare och mamman tappade bort henne.
En tår föll ner för flickans kind när hon stod på bron.
Flickan började frysa, hon hade bara på sig byxor, en t-shirt och en tunn tröja som hon en gång fått av sin mormor,
hon förstod att det skulle vara ännu kallare i vattnet än vad det var på land, det hade nyss blivit vår,
och isen på vattnet hade nästan försvunnit helt.
Klockan närmade sig 00.00, hon kände hur det högg i hjärtat
när den hårda, kalla vinden svepte igenom hennes hår,
hon blundade hårt och det rann ännu en tår.
Hon hade en lillasyster där hemma, hon var 5 år nu,
hon tänkte på hur roligt dom haft tillsammans,
det var nog hennes lillasyster, som hon skulle sakna mest när hon lyftes upp till himmelen av änglarna,
hennes mamma hade aldrig förstått när flickan förklarade att hon var ledsen,
flickan visste att hennes mamma brydde sig, för hon såg oron i hennes ögon,
men ändå, mamman kunde inte bry sig på rätt sätt, inte trösta eller förstå.
Men det var inte därför hon stod på bron och kollade ner mot det strömmande vattnet, flickan hade inte berättat sin hemlighet för någon,
hon vet inte hur hon ska säga det, eller Vem hon ska säga det till,
det finns ingen hon kan lita på, förutom hennes lillasyster,
men hon var så liten för att förstå,
det finns inte så mycket som hon kan göra.
Hon håller hårt i räcket, hon börjar skaka.
Hon kände ingen rädsla, bara svek och folk som stör salt i hennes öppna sår.
Flickan tar ett djupt andetag och sväljer smärtan som ligger och skaver i hennes hals, hon klättrar över räcket och vänder sig ut mot vattnet,
hon känner vinden och ser fram imot att flyga där uppe bland molnen.
Flickan tar ännu ett djupt andetag, blundar och släpper taget...
Såhär kan vissa människor ha det just nu, bli utsatta för allt det här,
smärta, svek och sådant, men kan inte berätta det för någon som kan trösta.
Den här flickan hade en gång ett lyckligt liv, med många kompisar och massor som älskade henne, men sedan stod hon ensam kvar, hon sa aldrig till någon vad det igentligen var som hade hänt, och det kommer vi troligen aldrig få reda på, men Jag bryr mig om människor som mår dåligt, inte har några vänner, ingen att lita på eller bara olycklig på ett eller annat sätt, för en dag, kan det kanske vara Jag eller Du som är den utsatta för det här. Kopiera och sätt in på din bilddagbok om du bryr dig om sådana folk.
Flickan tittar ner mot vattnet från den höga bron,
hon undrar hur det skulle vara om solen kunde lysa för henne,
som den gör för alla andra.
Om blommorna kunde blomma på vägen där hon går
så hon kunde känna sig speciell.
Men flickan är blek och svag och det ser ut som hon inte fått en ända
stråle sol på sitt ansikte,
Och på vägen där hon går växer det inga blommor,
bara ogräset som slingrar sig runt hennes ben,
som att det vill dra ner henne under jorden till det svarta.
Hennes svarta hår är långt och slitet,
hon känner hur händerna värker när hon trycker hårt händerna mot räcket.
Hon kollar mot hennes byxficka, där hennes mobil ligger.
Hennes mamma hade ringt henne 6 gånger nu,
flickan hade bara slagit igen dörren och sprungit iväg,
mamman visste inte varför, så hon sprang efter, men flickan var snabbare och mamman tappade bort henne.
En tår föll ner för flickans kind när hon stod på bron.
Flickan började frysa, hon hade bara på sig byxor, en t-shirt och en tunn tröja som hon en gång fått av sin mormor,
hon förstod att det skulle vara ännu kallare i vattnet än vad det var på land, det hade nyss blivit vår,
och isen på vattnet hade nästan försvunnit helt.
Klockan närmade sig 00.00, hon kände hur det högg i hjärtat
när den hårda, kalla vinden svepte igenom hennes hår,
hon blundade hårt och det rann ännu en tår.
Hon hade en lillasyster där hemma, hon var 5 år nu,
hon tänkte på hur roligt dom haft tillsammans,
det var nog hennes lillasyster, som hon skulle sakna mest när hon lyftes upp till himmelen av änglarna,
hennes mamma hade aldrig förstått när flickan förklarade att hon var ledsen,
flickan visste att hennes mamma brydde sig, för hon såg oron i hennes ögon,
men ändå, mamman kunde inte bry sig på rätt sätt, inte trösta eller förstå.
Men det var inte därför hon stod på bron och kollade ner mot det strömmande vattnet, flickan hade inte berättat sin hemlighet för någon,
hon vet inte hur hon ska säga det, eller Vem hon ska säga det till,
det finns ingen hon kan lita på, förutom hennes lillasyster,
men hon var så liten för att förstå,
det finns inte så mycket som hon kan göra.
Hon håller hårt i räcket, hon börjar skaka.
Hon kände ingen rädsla, bara svek och folk som stör salt i hennes öppna sår.
Flickan tar ett djupt andetag och sväljer smärtan som ligger och skaver i hennes hals, hon klättrar över räcket och vänder sig ut mot vattnet,
hon känner vinden och ser fram imot att flyga där uppe bland molnen.
Flickan tar ännu ett djupt andetag, blundar och släpper taget...
Såhär kan vissa människor ha det just nu, bli utsatta för allt det här,
smärta, svek och sådant, men kan inte berätta det för någon som kan trösta.
Den här flickan hade en gång ett lyckligt liv, med många kompisar och massor som älskade henne, men sedan stod hon ensam kvar, hon sa aldrig till någon vad det igentligen var som hade hänt, och det kommer vi troligen aldrig få reda på, men Jag bryr mig om människor som mår dåligt, inte har några vänner, ingen att lita på eller bara olycklig på ett eller annat sätt, för en dag, kan det kanske vara Jag eller Du som är den utsatta för det här. Kopiera och sätt in på din bilddagbok om du bryr dig om sådana folk.
Annons
Kommentera bilden
2 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/aaamanda-hh/485906205/
Visa toppen
Visa sidfoten