Wednesday 15 October 2008 photo 2/2
|
skulle bara vilja skrika ut alla känslor just nu.
men det funkar inte. vet inte om det hjälper att
skriva. och jag antar att det kommer bli sånt där
onödigt tjat som ingen orkar läsa. men liksom,
vad är det för mening att lägga ner sig och orka
med allt som samhället ser ut, det ena är ju
värre än det andra. och man ska prestera över allt.
visst, det är ingen som tvingar dig att lägga ner
dig, men vahfasen. man gör väl så gott man kan.
men ibland har man högre press på sig själv än
vad man tror. och ja, det är väl där skon klämmer.
men det går liksom inte ändra på. det bara är så,
har alltid varit och kommer alltid att vara.
och jag har klarat det, och kommer klara det.
men ibland stöter man på hinder, stora grova
förjävliga hinder som man aldrig tror man kommer
ta sig över. men så plötsligt ser man hur hindret
sakta men säkert drar ifrån bakom ryggen..
man kommer längre och längre ifrån det.
och så vips, så var det inget hinder där mer.
problemet är som bortblåst, så vänder man sig om,
går tre steg. så plötsligt, ett hinder till.
och ja, så fortsätter det. tror det allid kommer göra det.
det är väl sånt man får leva med,
men man brukar ta sig över hindren till slut.
men nu, nu tror jag inte på det längre.
det hindret som står framför mig.
som du, ja du orsakade, med all rätt viserligen.
och jag accpeterar det till fullo.
men ja, att klättra över det hindret, som är det högsta
och bredaste hinder jag någonsin
behövt komma över, ja där finns det tvivel vill jag lova.
stort tjockt jävla tvivel. kommer aldrig ta mig över,
det bara är så. varje gång min blick nuddar vid dig svir det,
inte bara i ögonen, utan i hela jävla kroppen.
och jag kan inte styra det, hur mycket varenda liten maskin
i kroppen försöker motverka den där känslan, så går det inte.
den bara finns där. ja, alla problem och hinder når tillslut en punkt.
och jag är så otroligt medveten om vad det är för punk,
punken är du, dududu bara du. mh, för jag saknar dig.
något så otroligt så det skriker i hela mig.
och ja, det finns inte ord. men de orden jag nu
formade genom att trycka ner dessa silvriga knappar
på min dator behövde jag bara få ur mig.
helst skulle jag vilja skrika rätt ut.
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
typ så. men nu har jag tjatat färdigt.
och jag kräver inte att du har läst ända hit ner.
du behövde inte ens börja läsa. så det så.
det var i alla fall allt, blir bara så här ibland, rent onödgt tjat.
sov så gott, och ta hand om er. / amada nilsson!
men det funkar inte. vet inte om det hjälper att
skriva. och jag antar att det kommer bli sånt där
onödigt tjat som ingen orkar läsa. men liksom,
vad är det för mening att lägga ner sig och orka
med allt som samhället ser ut, det ena är ju
värre än det andra. och man ska prestera över allt.
visst, det är ingen som tvingar dig att lägga ner
dig, men vahfasen. man gör väl så gott man kan.
men ibland har man högre press på sig själv än
vad man tror. och ja, det är väl där skon klämmer.
men det går liksom inte ändra på. det bara är så,
har alltid varit och kommer alltid att vara.
och jag har klarat det, och kommer klara det.
men ibland stöter man på hinder, stora grova
förjävliga hinder som man aldrig tror man kommer
ta sig över. men så plötsligt ser man hur hindret
sakta men säkert drar ifrån bakom ryggen..
man kommer längre och längre ifrån det.
och så vips, så var det inget hinder där mer.
problemet är som bortblåst, så vänder man sig om,
går tre steg. så plötsligt, ett hinder till.
och ja, så fortsätter det. tror det allid kommer göra det.
det är väl sånt man får leva med,
men man brukar ta sig över hindren till slut.
men nu, nu tror jag inte på det längre.
det hindret som står framför mig.
som du, ja du orsakade, med all rätt viserligen.
och jag accpeterar det till fullo.
men ja, att klättra över det hindret, som är det högsta
och bredaste hinder jag någonsin
behövt komma över, ja där finns det tvivel vill jag lova.
stort tjockt jävla tvivel. kommer aldrig ta mig över,
det bara är så. varje gång min blick nuddar vid dig svir det,
inte bara i ögonen, utan i hela jävla kroppen.
och jag kan inte styra det, hur mycket varenda liten maskin
i kroppen försöker motverka den där känslan, så går det inte.
den bara finns där. ja, alla problem och hinder når tillslut en punkt.
och jag är så otroligt medveten om vad det är för punk,
punken är du, dududu bara du. mh, för jag saknar dig.
något så otroligt så det skriker i hela mig.
och ja, det finns inte ord. men de orden jag nu
formade genom att trycka ner dessa silvriga knappar
på min dator behövde jag bara få ur mig.
helst skulle jag vilja skrika rätt ut.
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
typ så. men nu har jag tjatat färdigt.
och jag kräver inte att du har läst ända hit ner.
du behövde inte ens börja läsa. så det så.
det var i alla fall allt, blir bara så här ibland, rent onödgt tjat.
sov så gott, och ta hand om er. / amada nilsson!
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/aamand-a/280816726/