November
Saturday 7 November 2009 photo 1/1
|
månderna går, dagarna går, minuterna går, sekunderna går.
en gång fanns du här hos oss men inte längre, försöker att
förtränga mina minnen med dig men det går inte. tio månader
har gått och jag undrar fortfarande vad som gick snett. borde
du inte finnas här och ställa upp, jo, men du skämdes. du svek
mig, bedrog mig och högg mig i ryggen. hur allt än någonsin blir
så kommer allting aldrig någonsin att bli desamma. du hade ännu
en chans, pappa. men du tog den inte, du försökte inte ens.
jag har jobbat med att vara stark, men jag gråter idag och känner
mig inte alls stark längre. två månader på behandlingshem för ett år
sen och du lovade mig en sak, men bara en till två veckor efter att
du kommit ut svek du mig, igen och igen. som jag har sagt förut,
jag har världens underbaraste pappa när han inte knarkar men nu
gör han det och jag vill inte se honom, jag vill inte veta av honom
så länge han gör det, även om jag samtidigt vill. det finns ingenting
med min pappa som gör att jag är stolt över honom, han är en lögnare.
ingenting som kommer ur hans mun är sant längre. jag har ingen tillit
kvar, inte alls, inte det lilla minsta. jag känner inte dig, du känner inte
mig, vi känner inte varandra. även om du kommer tillbaks, drogfri,
någon gång, så kommer du aldrig kunna ersätta tiden som gått förlorad,
det är omöjligt. du finns inte för mig längre, du har gjort för mycket
skada. jag är ledsen men jag kan inte fortsätta acceptera dig såhär.
jag hatar dig fast jag älskar dig än, du kommer alltid finnas inombords.
jag vet inte vad jag ska göra, men jag måste på något sätt känna att jag lever.
en gång fanns du här hos oss men inte längre, försöker att
förtränga mina minnen med dig men det går inte. tio månader
har gått och jag undrar fortfarande vad som gick snett. borde
du inte finnas här och ställa upp, jo, men du skämdes. du svek
mig, bedrog mig och högg mig i ryggen. hur allt än någonsin blir
så kommer allting aldrig någonsin att bli desamma. du hade ännu
en chans, pappa. men du tog den inte, du försökte inte ens.
jag har jobbat med att vara stark, men jag gråter idag och känner
mig inte alls stark längre. två månader på behandlingshem för ett år
sen och du lovade mig en sak, men bara en till två veckor efter att
du kommit ut svek du mig, igen och igen. som jag har sagt förut,
jag har världens underbaraste pappa när han inte knarkar men nu
gör han det och jag vill inte se honom, jag vill inte veta av honom
så länge han gör det, även om jag samtidigt vill. det finns ingenting
med min pappa som gör att jag är stolt över honom, han är en lögnare.
ingenting som kommer ur hans mun är sant längre. jag har ingen tillit
kvar, inte alls, inte det lilla minsta. jag känner inte dig, du känner inte
mig, vi känner inte varandra. även om du kommer tillbaks, drogfri,
någon gång, så kommer du aldrig kunna ersätta tiden som gått förlorad,
det är omöjligt. du finns inte för mig längre, du har gjort för mycket
skada. jag är ledsen men jag kan inte fortsätta acceptera dig såhär.
jag hatar dig fast jag älskar dig än, du kommer alltid finnas inombords.
jag vet inte vad jag ska göra, men jag måste på något sätt känna att jag lever.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/aankanistheshit/422680078/
Visa toppen
Show footer