December
Tuesday 26 May 2009 photo 1/1
|
för nästan exakt ett år sen sa jag ifrån med min bästa kompis..... jag klarade inte av honom längre. han hängde upp allt på mig. samtidigt som jag var så kallat mobbat av alla femmor, skulle jag ta hand om honom.... det klarade inte jag!
åttan har varit en dröm! alldrig har mitt liv varit som i åttan. inte förrns nu börjar komma in nån tröttgrej, ledsen, orkar ingentingperiod igen. jag litar inte på nån längre, eller jo. JS och VR. nu IGEN har jag fått säga ifrån med min bästa kompis. jag tappar förtroende för folk. umgås inte med folk efter skolan, är mycket ensam, klarar inte av skolan..... de e endå sommarlov snart? men dum som jag e funderar jag endå, varför??
från sexårs till ettan hade jag en person, en riktig vän. hehe, inte vet jag om vad han tyckte om mig men han var verkligen en kompis. till fyran flyttade han, fyran femman blev bara ett helvete. sexan var bra. jobbig men endå rolig. en del nytt folk, nya kompisar och så vidare.... men där var också jobbigt. alltid finns det nåt att klaga över. sjuan, blev som de blev.åttan har varit toppen..... tills nu
jag vill itne vara hemma. mamma e jämt sur, skulle vilja bo hos pappa men där ser ut som en svinstia. elelr gjorde iaf. har inte varit där på två/tre veckor nu. skolan är asbra, bortsett från proven. men jag vill kunna sätta tillit till folk. JA jag känner mig sviken, men jag har försökt strunta i det. men jag kan inte gömma mig längre. min barnsliga humor, den glädje jag har när jag umgås med treorna. om man behöver stöd då? de e ju inte direkt så att man kan ta ett seriöst snack med dem... de e inte meningen att de ska kunna sånt. de lever här och nu, det ska de göra.... men jag behöver folk att prata med. någon att verkligen lita på, som inte skiter i så fort man vill nåt. jag har kompisar, men inte den typen av kompisar. där försvinenr jag. till den barnsliga typen. den jag görna skulle vilja vara jämt. den omogna, töntiga killen med hatt. JA TACK! sålänge man mår bra iaf...
om folk ska kunna lita på mig, då vill jag kunna lita på dem. det finns folk, man måste bara försöka. men har man inget kvar i sig, hur ska man då kunna hitta folk, när man inte har hittat sig själv? så JÄVLA TRÖTT på alla som behandlar mig som skit. varför ska jag ställa upp för dem när jag inte får nåt tillbaka? va? ge mig en förklaring så kan jag försöka lösa det här mellan dig och mig. INTE innan dess.
önskar bara allt var som i trean. allting var inte så allvarligt. man brydde sig inte om hur folk var, nu måste man, för att själv kunna andas.
åttan har varit en dröm! alldrig har mitt liv varit som i åttan. inte förrns nu börjar komma in nån tröttgrej, ledsen, orkar ingentingperiod igen. jag litar inte på nån längre, eller jo. JS och VR. nu IGEN har jag fått säga ifrån med min bästa kompis. jag tappar förtroende för folk. umgås inte med folk efter skolan, är mycket ensam, klarar inte av skolan..... de e endå sommarlov snart? men dum som jag e funderar jag endå, varför??
från sexårs till ettan hade jag en person, en riktig vän. hehe, inte vet jag om vad han tyckte om mig men han var verkligen en kompis. till fyran flyttade han, fyran femman blev bara ett helvete. sexan var bra. jobbig men endå rolig. en del nytt folk, nya kompisar och så vidare.... men där var också jobbigt. alltid finns det nåt att klaga över. sjuan, blev som de blev.åttan har varit toppen..... tills nu
jag vill itne vara hemma. mamma e jämt sur, skulle vilja bo hos pappa men där ser ut som en svinstia. elelr gjorde iaf. har inte varit där på två/tre veckor nu. skolan är asbra, bortsett från proven. men jag vill kunna sätta tillit till folk. JA jag känner mig sviken, men jag har försökt strunta i det. men jag kan inte gömma mig längre. min barnsliga humor, den glädje jag har när jag umgås med treorna. om man behöver stöd då? de e ju inte direkt så att man kan ta ett seriöst snack med dem... de e inte meningen att de ska kunna sånt. de lever här och nu, det ska de göra.... men jag behöver folk att prata med. någon att verkligen lita på, som inte skiter i så fort man vill nåt. jag har kompisar, men inte den typen av kompisar. där försvinenr jag. till den barnsliga typen. den jag görna skulle vilja vara jämt. den omogna, töntiga killen med hatt. JA TACK! sålänge man mår bra iaf...
om folk ska kunna lita på mig, då vill jag kunna lita på dem. det finns folk, man måste bara försöka. men har man inget kvar i sig, hur ska man då kunna hitta folk, när man inte har hittat sig själv? så JÄVLA TRÖTT på alla som behandlar mig som skit. varför ska jag ställa upp för dem när jag inte får nåt tillbaka? va? ge mig en förklaring så kan jag försöka lösa det här mellan dig och mig. INTE innan dess.
önskar bara allt var som i trean. allting var inte så allvarligt. man brydde sig inte om hur folk var, nu måste man, för att själv kunna andas.
Visa toppen
Show footer