<p align="left">Jag vet att du hade det svårt även den sista tiden också, även fast du inte sa något. Jag visste att du helst ville glömma, så därför tog jag aldrig upp ämnet om din pappa. Han var en idiot, det vet både du och jag, så lägg inte skulden på dig själv, det var din mammas fel att det blev så här från första början. Du var stark som stod ut med allting på samma gång, jag vet att du inte orkade minsta lilla mer, jag vet att du inte ville annt hellre än ge upp. Men du fortsatte kämpa ialla fall, varför? Du gav aldrig upp, varför? Du stod ut med den där jävla smärtan år efter år med hopp på att allt skulle ordna sig, även fast du visste att det här egentligen aldrig skulle få ett slut. Du visste att du skulle få stå ut med det här hela livet. Det enda som kunde få stopp på det här var döden. Så du gick och hoppades på att han skulle dö, men det fatta du väl antagligen också själv, att han inte skulle göra på ett tag. Men du hoppades ialla fall, det var det enda du kunde göra. Det fanns ingen utväg.
Du levde på det stöd du fick av andra, men ändå så visste knappt hälften om det här med din pappa. Du skämmdes så över att han betedde sig som han gjorde och bestämmde dig därför att dölja det, jag förstår dig och varför du gjorde som du gjorde. Jag kan väl inte riktigt säga att du gjorde rätt, för det gjorde du inte. Men hade du gått ut med det hade det nog blivit ännu värre.
Du fick mig att se livet på ett helt annat sätt, du hjälpte mig att hitta ljuset när jag trodde det hade slocknat helt. Dominic, hade det inte varit för dig så hade jag inte funnits idag. Du intalade mig att aldrig ge upp, aldrig sluta hoppas. Du fick mig att inse, att hur mycket det än regnar, så kommer solen alltid tillbaks. Du såg till att jag gick vidare och slutade nöta på det gamla. Du gjorde mig till en helt annan person. En lycklig. Platsen du har i mitt hjärta, jag lovar, den ska ingen få ta ifrån dig. Anledningen till att vi bara träffades på nätterna var ju för att du inte ville ta risken att stöta på din pappa, och det känndes fel att det var så, att du var tungen att gömma dig för din egen pappa. Men du var van vid det och jag tog det nästan hårdare än dig.
Vi sa föralltid, och jag var helt säker på att det skulle bli så, och det ska det också, även fast du inte finns här på jorden längre så finns du alltid inom mig.
Det tog hårt på mig när jag fick reda på att du inte klarat av operationen, men jag är ändå glad för din skull, att du fick slippa det här. Det var bäst att det blev så här, för din skull.
<p align="right">Med både skratt och tårar så hoppas jag att du har det bäst där uppe, älskade vän! <3

Annons

The photo has no tags

August 2012