maj
fredag 22 januari 2010 bild 3/7
|
Mitt liv har stått helt stilla det senaste året. Jag kämpade brutalt i över ett år, men sen gav jag upp och sen dess har jag stått kvar på samma ruta. Varför vet jag inte, men det är tyvärr så det är just nu. Jag har lite av fastnat och ju längre jag står på den här rutan desto tyngre blir det att slita sig loss. Kruxet är bara det att det varit tungt redan från början, men det kanske inte är så konstigt, sista biten är alltid jobbigast. Jag kämpade så hårt så länge och när jag kom till sista biten, sista rutan, slutspurten, då slappnade jag av. Slappnade av, och nästan gav upp. Jag var så trött, så utsliten, att jag inte orkade mer. Jag nöjde mig med nuet även fast fortfarande jag hatade det, och där fastnade jag. Sen dess har allting sett likadant ut och jag har hela tiden hatat det exakt lika mycket.
Men jag vet inte vad jag ska göra, för att ta mig där ifrån. Jag har stått där så länge nu, att jag börjat koppla bort. Jag har stått helt stilla så pass länge att jag börjat gå vilse i mig själv och ibland så tror jag till och med att jag är tillbaks på ruta ett. Och är det någott jag är rädd för, då är det ruta ett. Att komma tillbaks dit, det skulle vara värre än en mardröm. Om inte värre. Jag hatade det, allting, från djupet av mitt hjärta och jag gjorde mitt yttersta för att komma där ifrån - och med turen vid min sida så lyckades jag. Det tog ett tag, ett ganska bra tag, men tillslut så lyckades jag faktiskt. Frågan är bara om jag kommer lyckas igen, en gång till? Det första steget var tyngre att ta än det sista, det vet jag, men det sista kommer bli betydligt mycket svårare. I samband med att jag tar det sista steget så lämnar jag allting bakom mig, och jag vet inte om jag är redo för det än. Att gå vidare och lämna är en sak, men att släppa taget och glömma är en annan. Efter tre års helvete och efter två års slit, är det dags att släppa allt då? Är det dags att lägga allt bakom sig, dags att gå vidare och låtsas som om ingenting? Klarar jag verkligen det? Jag vet fan inte. Jag vill, men styrkan i viljan finns inte längre. Den har dött ut med åren, kanske pga att jag användt den för mycket?
Jag vet att det är dags nu, dags att ta sista steget, dags att slita sig loss föralltid. Det jag kämpat för så länge står nu på glänt och det är dags nu. Men nej, jag vågar inte. Jag klarar inte av det. Jag har kämpat som jag vet inte vad för att komma fram till dörren, men nu när jag väl är framme så vågar jag inte öppna den. Jag har stått och stirrat mig blind på den i ett år nu, väntat på rätt tillfällle, men det kommer aldrig. Jag bara står här och väntar, väntar väntar väntar väntar och väntar. Men det händer aldrig något. Jag bara står här som ett fån och väntar på att någon ska öppna dörren åt mig så att jag kan ta sats och springa igenom den så fort som möjligt, så att det går över snabbt, men ingen öppnar dörren åt mig. Kanske måste jag göra det själv? Det är ju ändå mitt liv, varför skulle någon annan hjälpa mig ? Det är upp till mig vad jag vill göra med det och också upp till mig vad jag gör med det. Vill jag ha någonting gjort, så får jag göra det. Jag kan inte förvänta mig att någon annan ska göra det. Jag får göra mig själv lycklig och kan sjävklart ta hjälp av andra för det, men jag ska inte lägga ansvaret på dom. Det är ju fortfarande mitt liv, och där fattar jag alla beslut, det är jag som bestämmer och det är jag som styr. Det är meningen att jag ska köra mitt eget race och inte sitta i baksätet och hoppas på att den som syr väljer rätt väg. Sen om jag tar med mig mina vänner i min bil och tar hjälp av dom när det gäller att välja rätt väg, då är det ju en helt annan sak, men jag ska inte låta dom välja åt mig. Men till en början, så måste jag trycka på gaspedalen. Jag kan inte står här i korsningen och tveka längre, det är dags att börja leva igen.
Johanna ska tillbaks, hur lite ni andra än vill, så ska hon tillbaks. Ni ska inte få stå ivägen för mig längre, det ska ingen få. Jag ska ta tag i det här nu, jag ska slita upp dörren och slänga mig igenom den, så är det över sen.
Men jag vet inte vad jag ska göra, för att ta mig där ifrån. Jag har stått där så länge nu, att jag börjat koppla bort. Jag har stått helt stilla så pass länge att jag börjat gå vilse i mig själv och ibland så tror jag till och med att jag är tillbaks på ruta ett. Och är det någott jag är rädd för, då är det ruta ett. Att komma tillbaks dit, det skulle vara värre än en mardröm. Om inte värre. Jag hatade det, allting, från djupet av mitt hjärta och jag gjorde mitt yttersta för att komma där ifrån - och med turen vid min sida så lyckades jag. Det tog ett tag, ett ganska bra tag, men tillslut så lyckades jag faktiskt. Frågan är bara om jag kommer lyckas igen, en gång till? Det första steget var tyngre att ta än det sista, det vet jag, men det sista kommer bli betydligt mycket svårare. I samband med att jag tar det sista steget så lämnar jag allting bakom mig, och jag vet inte om jag är redo för det än. Att gå vidare och lämna är en sak, men att släppa taget och glömma är en annan. Efter tre års helvete och efter två års slit, är det dags att släppa allt då? Är det dags att lägga allt bakom sig, dags att gå vidare och låtsas som om ingenting? Klarar jag verkligen det? Jag vet fan inte. Jag vill, men styrkan i viljan finns inte längre. Den har dött ut med åren, kanske pga att jag användt den för mycket?
Jag vet att det är dags nu, dags att ta sista steget, dags att slita sig loss föralltid. Det jag kämpat för så länge står nu på glänt och det är dags nu. Men nej, jag vågar inte. Jag klarar inte av det. Jag har kämpat som jag vet inte vad för att komma fram till dörren, men nu när jag väl är framme så vågar jag inte öppna den. Jag har stått och stirrat mig blind på den i ett år nu, väntat på rätt tillfällle, men det kommer aldrig. Jag bara står här och väntar, väntar väntar väntar väntar och väntar. Men det händer aldrig något. Jag bara står här som ett fån och väntar på att någon ska öppna dörren åt mig så att jag kan ta sats och springa igenom den så fort som möjligt, så att det går över snabbt, men ingen öppnar dörren åt mig. Kanske måste jag göra det själv? Det är ju ändå mitt liv, varför skulle någon annan hjälpa mig ? Det är upp till mig vad jag vill göra med det och också upp till mig vad jag gör med det. Vill jag ha någonting gjort, så får jag göra det. Jag kan inte förvänta mig att någon annan ska göra det. Jag får göra mig själv lycklig och kan sjävklart ta hjälp av andra för det, men jag ska inte lägga ansvaret på dom. Det är ju fortfarande mitt liv, och där fattar jag alla beslut, det är jag som bestämmer och det är jag som styr. Det är meningen att jag ska köra mitt eget race och inte sitta i baksätet och hoppas på att den som syr väljer rätt väg. Sen om jag tar med mig mina vänner i min bil och tar hjälp av dom när det gäller att välja rätt väg, då är det ju en helt annan sak, men jag ska inte låta dom välja åt mig. Men till en början, så måste jag trycka på gaspedalen. Jag kan inte står här i korsningen och tveka längre, det är dags att börja leva igen.
Johanna ska tillbaks, hur lite ni andra än vill, så ska hon tillbaks. Ni ska inte få stå ivägen för mig längre, det ska ingen få. Jag ska ta tag i det här nu, jag ska slita upp dörren och slänga mig igenom den, så är det över sen.
Visa toppen
Visa sidfoten