February
Monday 4 January 2010 photo 1/1
|
Norrland .
Jonas Gardells nyårskåseri.
Jag bor uppe vid Fjällgatan i Stockholm som är stadens inofficiella utsiktsplats vid fyrverkerier.
Det är en liten smal gata upp från Folkungagatan. Här bor bara fint kulturfolk som jag, Tomas Tranströmer och Per Anders Fogelström, men Per Anders Fogelström är död så nu är det bara Tomas Tranströmer och jag kvar.
I vanliga fall är det inte många som hittar hit men just på nyårsafton får ungefär hälften av Stockholms två miljoner invånare idén att se nyårsfyrverkerierna från utsikten på Fjällgatan, och pappa i familjen säger myndigt "vi klär på oss och åker redan lite över elva så är vi där i god tid".Och det är ju både klokt och förutseende.
Problemet är bara att samtliga pappor i Stockholm säger samma myndiga sak om att vara där i god tid och åka redan lite över elva, vilket gör att när tolvslaget närmar sig är inte bara lilla Fjällgatan utan hela Folkungagatan och halva östra söder helt och hållet igenproppat av tutande bilar som är ute i god tid och som därför varken kommer fram eller tillbaka, helt och hållet blockerade av alla andra som är ute i lika god tid, och i bilarna sitter gråtfärdiga mammor, skrikande barn och pappor som ser sin myndighet krympa ihop som en snopp i en isvak och som inser att den där goda tiden de skulle vara ute i passerat för länge länge sen, och att de istället är ute i en mycket dålig tid.
För att inte helt förlora ansiktet och värdigheten inför sin familj tutar fäderna då och då, för att liksom visa på initiativkraft och mannadåd, och den ena tutan blandas med ljudet från den andra tutan och alla bilornas tutor, och tillsammans bildar tutorna en sorgsen orkester som i den kalla decembernatten spelar en melodi om tillvarons vilsenhet och tafatthet och den stora stora orättvisan.
Alltmer desperat inser familjen att de kommer att spendera tolvslaget instängda i bilen som i sin tur är instängd mellan andra bilar halvvägs upp i backen till Fjällgatan, ja, de är instängda i livets eländiga bilkö där alla våra goda intentioner och vår noggranna planering möter verklighetens krassa avgaser och obevekliga trafikproppar, och de som sitter i bilarna kommer att missa både tolvslag, fyrverkerier och champagne, kanske kan de höra lite smällar på avstånd men det är också allt.
Är det en sällsynt storstilad pappa säger han då åt sin hustru och barnen att lämna bilen och gå till fots men då säger hans kvinna nåt om att då hittar vi aldrig varandra igen och då protesterar ungarna: "Men vi vill se fyrverkerierna!" och då säger mamman att "nåja, det viktigaste är att vi får vara tillsammans" och sen sitter dom tysta, för alla vet att det inte är sant att det viktigaste är att få vara tillsammans, fyrverkerierna är mycket mycket viktigare.
Men de blir ändå kvar där de är, tills de hör knallarna från fyrverkerier som bränner av, och pappan suckar och säger att "jaha ungar, nu är klockan över tolv, gott nytt år i alla fall", och så tutar han lite grann för att visa alla att han firar.
Kanske vill han få någon att tro att det är med flit de sitter där i bilen instängda mellan alla de andra bilarna, att det här är deras idé om trevligt nyårsfirande.
Tut, säger alla bilarna i de besviknas bilorkester, och sedan är det bara att vända hem igen med bilen, och nyårsafton är över.
Det märkligaste är att varje år är det samma sak.
Samma igenproppade gator. Samma tutande bilar. Samma förtvivlade familjefäder som var ute i god tid. Historien lär oss att vi inget lär oss. Vi kraschar alltid i samma bil. Och vår enda klagan är våra bilars tafatta tut.
Jonas Gardells nyårskåseri.
I vanliga fall är det inte många som hittar hit men just på nyårsafton får ungefär hälften av Stockholms två miljoner invånare idén att se nyårsfyrverkerierna från utsikten på Fjällgatan, och pappa i familjen säger myndigt "vi klär på oss och åker redan lite över elva så är vi där i god tid".Och det är ju både klokt och förutseende.
För att inte helt förlora ansiktet och värdigheten inför sin familj tutar fäderna då och då, för att liksom visa på initiativkraft och mannadåd, och den ena tutan blandas med ljudet från den andra tutan och alla bilornas tutor, och tillsammans bildar tutorna en sorgsen orkester som i den kalla decembernatten spelar en melodi om tillvarons vilsenhet och tafatthet och den stora stora orättvisan.
Alltmer desperat inser familjen att de kommer att spendera tolvslaget instängda i bilen som i sin tur är instängd mellan andra bilar halvvägs upp i backen till Fjällgatan, ja, de är instängda i livets eländiga bilkö där alla våra goda intentioner och vår noggranna planering möter verklighetens krassa avgaser och obevekliga trafikproppar, och de som sitter i bilarna kommer att missa både tolvslag, fyrverkerier och champagne, kanske kan de höra lite smällar på avstånd men det är också allt.
Är det en sällsynt storstilad pappa säger han då åt sin hustru och barnen att lämna bilen och gå till fots men då säger hans kvinna nåt om att då hittar vi aldrig varandra igen och då protesterar ungarna: "Men vi vill se fyrverkerierna!" och då säger mamman att "nåja, det viktigaste är att vi får vara tillsammans" och sen sitter dom tysta, för alla vet att det inte är sant att det viktigaste är att få vara tillsammans, fyrverkerierna är mycket mycket viktigare.
Men de blir ändå kvar där de är, tills de hör knallarna från fyrverkerier som bränner av, och pappan suckar och säger att "jaha ungar, nu är klockan över tolv, gott nytt år i alla fall", och så tutar han lite grann för att visa alla att han firar.
Kanske vill han få någon att tro att det är med flit de sitter där i bilen instängda mellan alla de andra bilarna, att det här är deras idé om trevligt nyårsfirande.
Tut, säger alla bilarna i de besviknas bilorkester, och sedan är det bara att vända hem igen med bilen, och nyårsafton är över.
Det märkligaste är att varje år är det samma sak.
Visa toppen
Show footer