Vet inte vart jag skall börja..
satt och tvekade ifall jag skulle skriva ut detta eller inte... MEN...jag har inget annat sätt att uttrycka mina känslor om hur mkt en kompis verkligen kan betyda för mig. För det jag känner just nu är att jag är rädd att inte bara förlora en vän.. utan någon som för första gången på JÄTTE länge jag hade kunnat kalla min bästa vän.
Vi har gått igenom kanske alla typer av relationer, Vänner, ett par, hatade fiender, ännu bättre vänner nu än nånsin. Skall jag vara ärlig bara på denna korta tiden har du fått mig att du 'är som den brodern jag aldrig fick. Den brossan jag verkligen kunde dela allt med. När nått tyngde mig så fanns du där för mig, det samma fanns jag där för dig. Jag kände det var det rätt jag kunde göra trotts allt det som hänt. När du förstådd hur jag kände för fyra år sen visste jag att du fanns kvar. Samma person som förr.
Nu har du tagit ett beslut du sa att du inte skulle, och skulle du ändå ta det så skulle inget ändå kunna skilja oss åt igen. Du skulle inte dissa mig, du sa du trodde mig och saknade mig. Du sa sist vi träffades att du ångrade allt.
Och nu är vi där, det var sanningens ögonblick och det blev såhär. Blev en kväll med röda ögon och blöta kinder. Men du verkar inte förstå.
Behövde tröst och tala ut, Fick rådet att låta dig va.
Men känns som jag inte har nått att kämpa för nu igen.
Men jag är inte långsint.
Jag har klarat mig igenom just det med att förlora dig en gång, förhoppningsvis behöver jag inte gå igenom det igen.
Men isåfall är det ju inget nytt ifall jag måste.
Men nu skall jag gå vidare och hoppas på ett mirakel

Peace

Annons

The photo has no tags

July 2013