Sitter och lyssnar på min gamla musiklärares låtar på myspace. Daniel Gidlund, grymt bra. Men det gör så ont. Tankarna går tillbaka till Tomtberga-tiden. Jag såg min gamla engelskalärare för ett tag sen, även det var jobbigt. Att gå förbi Tomtberga är jobbigt.
På ett sätt är jag lyckligare än på länge. Gymnasiet är bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. Lärarna är bra, klasskompisarna är underbara och skolan i sig är riktigt grym. Allt känns så bra med gymnasiet, i stort sett varje dag är riktigt rolig och allt är bara allmänt super. Men på ett annat sätt finns saknaden av Tomtberga fortfarande kvar. Jag kan inte påstå att den växer sig större, men den finns kvar där inne.
Vissa dagar är det inte svårt, då känns det som att allt är på väg att ordna sig. Men andra dagar är det inte alls lika lätt. Det kan räcka med att jag ser någon gammal tomtbergare, åker förbi skolan, ser en lärare - helt enkelt något som har med Tomtberga att göra. Då kan hela mitt humör sjunka och ligga där på botten hela dagen. Saknaden finns kvar, och kommer nog finnas kvar ett bra tag framöver, även fast det kommer bli lättare med tiden. Men såret har inte läkt helt än, och det är oerhört lätt att råka riva upp det såret. Och det svider som bara den.
Jag ångrar väldigt mycket att jag inte uppskattade tomtberga-tiden mer. Jag tog alla för givet, mådde delvis riktigt dåligt och för det mesta kändes allt riktigt dåligt. Det var inte förrän de sista veckorna jag började inse hur lyckligt lottad jag faktiskt var. Jag var omringad av flera underbara vänner och en massa lärare som brydde sig. Visst att det inte var lätt alla dagar, men finns det något som alltid känns lätt? Det är som dom säger, you never know what you have until it's gone.

Annons

The photo has no tags

Camera K810i

Focal length mm

Aperture f/2.8

Shutter 1/25 s

ISO 200

Date

May 2012