June
Tuesday 10 March 2009 photo 8/16
|
Nu ska jag berätta hela min sanning om mitt liv. LÄS SNÄLLA!
Det börjar en Lördag, när mamma åå Morfar ska spela bingo,
mamma är på g att få sitt tredje barn (mej).
Hon föder precis den kvällen, och blir så lycklig att hon fick mej.
Hon hade bara fått missfall innan och det ena barnet levde bara en månad.
Jag växte upp i Gunnebo tills jag blev 6½, då hitta pappa en tjej som jag bodde hos varannan helg.
Hos henne blev det alltid problem, antingen bråka jag med Simon eller Emma.
Det fanns två barn till, Tim och Mikael~. Tim var alltid snäll,
åå Micke med, men han höll alltid på med jävelskap xd.
Aja iallafall så blev det 6 lyckade/misslyckade år i Blankaholm.
Men sen mitt i allt, den 13 maj 2006 dör Mikael.(Bil olycka)
Det var den svåraste tiden i mitt liv tror jag, att få veta det två dagar efteråt,
De ee de värsta som kan hända någon. Helvete också!
Efter det så strulade tjejen pappa var ihop med med en annan.
Efter en månad fick jag reda på de, att pappa åå Birgitta som hon hette hade gjort slut.
Jag blev glad men endåst förkrossad.Sen i Oktober, min 12 års dag, (8 Oktober),
då var jag lycklig som jag vet inte vad, tre dagar efteråt, dör min morfar.
Och han dör på ett dåligt sätt, han dör i hjärtinfarkt. Den natten sov jag inte, inte på fyra nätter framöver heller. Det är det mest värsta som hänt mej i livet. Jag kommer fortfarande ihåg,
när jag skulle åka och hälsa på honom på Gulldringen, hur snäll han var,
jag kunde säga mmitt namn, men efter tio minuter var jag glömd.
Jag var så besviken! Han kunde inte ens mitt namn, och han hade jag levt med i 10 år!
Efter någon månad eller två, säger pappa att han avlivat Gismo(min hund).
För att alla sa att han var farlig för samhället,
Men vafaan har dom med det åå göra, han var världens snällaste!
År 2006, det var det året som allt startade.
Såren blev djupare och djupare i armen, jag visste att jag en dag skulle ta mitt liv.
Dagen är snart kommen, men jag kämpade endån.
Sen gick året, det blev sommar, och jag blev kär.
Han var underbar, och han namn är Timmie. Även fast han är tre år yngre älskade jag han.
Årena gick, åå år 2008 den 19 Februari blev han min,
den dagen minns jag föralltid! En månad och 14 dar,
sen blev jag desperat igen, såren i armarna blev mer och mer.
Hösten i Augusti blev jag lycklig igen,
när jag träffade den jag visste var den rätta, tre underbara månader fick jag av hans liv,
sen sumpa jag min chans genom att skära mej i armen igen.
Det tog slut, efter två veckor blev vi tsm igen, men då var det jag som gjorde slut härnäst.
Olyckan kom igen. Rakhyvel stog högst på listan, men den 23 Februari 2009, blev allt förändrat,
Jag träffade Dennis, han var den som älskade mej på riktigt. Och jag sabbar chansen igen.
Nu väntar bara ytterligare år av smärta.
Det börjar en Lördag, när mamma åå Morfar ska spela bingo,
mamma är på g att få sitt tredje barn (mej).
Hon föder precis den kvällen, och blir så lycklig att hon fick mej.
Hon hade bara fått missfall innan och det ena barnet levde bara en månad.
Jag växte upp i Gunnebo tills jag blev 6½, då hitta pappa en tjej som jag bodde hos varannan helg.
Hos henne blev det alltid problem, antingen bråka jag med Simon eller Emma.
Det fanns två barn till, Tim och Mikael~. Tim var alltid snäll,
åå Micke med, men han höll alltid på med jävelskap xd.
Aja iallafall så blev det 6 lyckade/misslyckade år i Blankaholm.
Men sen mitt i allt, den 13 maj 2006 dör Mikael.(Bil olycka)
Det var den svåraste tiden i mitt liv tror jag, att få veta det två dagar efteråt,
De ee de värsta som kan hända någon. Helvete också!
Efter det så strulade tjejen pappa var ihop med med en annan.
Efter en månad fick jag reda på de, att pappa åå Birgitta som hon hette hade gjort slut.
Jag blev glad men endåst förkrossad.Sen i Oktober, min 12 års dag, (8 Oktober),
då var jag lycklig som jag vet inte vad, tre dagar efteråt, dör min morfar.
Och han dör på ett dåligt sätt, han dör i hjärtinfarkt. Den natten sov jag inte, inte på fyra nätter framöver heller. Det är det mest värsta som hänt mej i livet. Jag kommer fortfarande ihåg,
när jag skulle åka och hälsa på honom på Gulldringen, hur snäll han var,
jag kunde säga mmitt namn, men efter tio minuter var jag glömd.
Jag var så besviken! Han kunde inte ens mitt namn, och han hade jag levt med i 10 år!
Efter någon månad eller två, säger pappa att han avlivat Gismo(min hund).
För att alla sa att han var farlig för samhället,
Men vafaan har dom med det åå göra, han var världens snällaste!
År 2006, det var det året som allt startade.
Såren blev djupare och djupare i armen, jag visste att jag en dag skulle ta mitt liv.
Dagen är snart kommen, men jag kämpade endån.
Sen gick året, det blev sommar, och jag blev kär.
Han var underbar, och han namn är Timmie. Även fast han är tre år yngre älskade jag han.
Årena gick, åå år 2008 den 19 Februari blev han min,
den dagen minns jag föralltid! En månad och 14 dar,
sen blev jag desperat igen, såren i armarna blev mer och mer.
Hösten i Augusti blev jag lycklig igen,
när jag träffade den jag visste var den rätta, tre underbara månader fick jag av hans liv,
sen sumpa jag min chans genom att skära mej i armen igen.
Det tog slut, efter två veckor blev vi tsm igen, men då var det jag som gjorde slut härnäst.
Olyckan kom igen. Rakhyvel stog högst på listan, men den 23 Februari 2009, blev allt förändrat,
Jag träffade Dennis, han var den som älskade mej på riktigt. Och jag sabbar chansen igen.
Nu väntar bara ytterligare år av smärta.
Visa toppen
Show footer