June
Wednesday 16 June 2010 photo 3/5
|
<|3
Jag vet att det inte blir som innan, jag har insett det nu. Men jag kan inte lyssna på mina tankar, för då går jag under, du var så mycket mer än det jag trodde. Jag glömmer bort att andas och faller sakta tillbaka till det förflutna, känner känslan en gång till, när jag har dig tätt intill. För en sekund sen så kunde jag se klart, sakta men säkert kommer det tillbaka, inget kan någonsin ta din plats. Varför kan jag inte bara ta och glömma dig? Varför är det du som är där när jag faller? Varför kan du inte bara försvinna? Tyvärr blev allt knas, fast att du var en del av mitt liv, jag vill inte känna mer. "You were my last, my first" - det är sant, jag klarar inte av att veta att det inte är dig jag får. Med dagarna kommer jag att bli allt mer och mer förlorad, förtina med gräsets grodd,förskjutas med vindens blåst. De säger det blir bra, inte ditt fel och glöm honom! Men är det anledningen till att det är som det är? Att han behandlade mig illa och sen vände mig ryggen till? Att det faktiskt är MITT fel att det är som det är, att det är slut och jag inte kan vinna honom tillbaka? Att jag inte kan glömma den där tönten...
vem är det jag lurar? enbart mig själv! vad är det jag håller på med? vad fan sysslar jag med? jag vill härifrån! försvinna från grunden till all ondska, springa ifrån all förtärelse och all sorg. Jag kan gråta ett par tårar och sedan ställa mig med rak tills tankarna är ifatt mig igen, "WHAT HURTS THE MOST OF BEEING SO CLOSE?", det som kunde varit oss är idag en trasig del i en vissen murgröna, det där lilla bladet som inte får plats. Jag kan inte ta mer tankar, jag behöver försvinna bort härifrån, bort från dig, jag vill härifrån, jag gör vad som helst bara jag inte behöver ha dessa tankar längre, SNÄLLA LÄMNA MIG!
Jag vet att det inte blir som innan, jag har insett det nu. Men jag kan inte lyssna på mina tankar, för då går jag under, du var så mycket mer än det jag trodde. Jag glömmer bort att andas och faller sakta tillbaka till det förflutna, känner känslan en gång till, när jag har dig tätt intill. För en sekund sen så kunde jag se klart, sakta men säkert kommer det tillbaka, inget kan någonsin ta din plats. Varför kan jag inte bara ta och glömma dig? Varför är det du som är där när jag faller? Varför kan du inte bara försvinna? Tyvärr blev allt knas, fast att du var en del av mitt liv, jag vill inte känna mer. "You were my last, my first" - det är sant, jag klarar inte av att veta att det inte är dig jag får. Med dagarna kommer jag att bli allt mer och mer förlorad, förtina med gräsets grodd,förskjutas med vindens blåst. De säger det blir bra, inte ditt fel och glöm honom! Men är det anledningen till att det är som det är? Att han behandlade mig illa och sen vände mig ryggen till? Att det faktiskt är MITT fel att det är som det är, att det är slut och jag inte kan vinna honom tillbaka? Att jag inte kan glömma den där tönten...
vem är det jag lurar? enbart mig själv! vad är det jag håller på med? vad fan sysslar jag med? jag vill härifrån! försvinna från grunden till all ondska, springa ifrån all förtärelse och all sorg. Jag kan gråta ett par tårar och sedan ställa mig med rak tills tankarna är ifatt mig igen, "WHAT HURTS THE MOST OF BEEING SO CLOSE?", det som kunde varit oss är idag en trasig del i en vissen murgröna, det där lilla bladet som inte får plats. Jag kan inte ta mer tankar, jag behöver försvinna bort härifrån, bort från dig, jag vill härifrån, jag gör vad som helst bara jag inte behöver ha dessa tankar längre, SNÄLLA LÄMNA MIG!
Visa toppen
Show footer