jag kan inte tänka mig att jag faktiskt har förlorat dig.. känns som det var igår jag höll om dig och sa jag älskar dig. jag vill bara ha dig här igen, efter alla år som gått så undrar jag fortfarande när detta ska få ett slut, när den dagen kommer då jag äntligen kan andas ut. Att leva utan dig är som att leva i en glaskub med vatten, man måste hela tiden hålla andan för att undvika alla skratten bakom ens rygg, den enda tröst man får är stjärnornas underbara glans på natten. det har gått för lång tid för att jag ska minnas din röst, tänk att bara kunna ringa dig där du nu är och lyssna på din röst men inget säga. det känns som att jag är fast i detta ögonblick där alla kollar och ser mitt misslyckande men ingen förstår varför, ingen förstår varför jag misslyckades så mycket med en ynka liten sak. jag kan le men jag kan inte skratta, jag kan skratta men inte gråta, det är som en förbannelse. jag tar mig inte ut och jag är rädd att jag kommer vara fast en lång tid framöver, om jag måste vara uppriktig mot mig själv så kommer det ta mig en hel livstid att ta mig upp och orka med morgondagen som kommer. folk har sett mig le och skratta vareviga dag, jag vet att jag menar det jag gör, men det är ingen som ser på nätterna när jag gråter som mest, då jag verkligen inte kan hålla ifrån tårarna, då jag tar ut min smärta i ett enda långt andetag. jag har en ytterliggare anledning till att inte försöka mer, en stor anledning jag inte vill erkänna, och det är min största rädsla, det jag verkligen inte klarar av att tänka på. jag är rädd att bli ensam, därför är mina handlingar ibland så himla idiotiska och jag inser inte förens efter olyckan är skedd vad jag gjort. jag kommer för alltid vara insvept i dina armar, det är det enda jag är säker på, jag tror på att du finns där när allt har fallit men vad har jag för nytta av den tron när du lämnat mig kvar att förtvina med åren? all kärlek du gav, var den stulen från en annan människa för att en dag lämnas tillbaka eller var den som hämtad ur en saga utan slut? det är frågor jag inte kan besvara själv, jag behöver ditt stöd, ditt mod, ditt medlidande och framför allt det jag mest behöver är DIG. jag har inte längre lust att stå här i regnet för mig själv och vänta på det sagoslut jag vill ha, jag vet att det inte kommer tillbaka, jag vet att jag inte får det, men jag vill än idag inte släppa in det som jag mest behöver. de säger skönhet kommer inifrån, de säger skönhet är något alla har, men de talar om inre skönhet, yttre skönhet då? när allt har svept förbi så kommer min skönhet från min smärta, jag anstränger mig så hårt att vara skönhet på utsidan, jag har skönhet på insidan men det räcker inte för mig. jag undrar varför Gud låter mig gå igenom de här tankarna och dessa frågor vareviga dag, efter allt jag gjort och efter allt jag sagt så finns det bara en sak som betyder något, det är DU. för i slutet är det dig jag går tillbaka till, det är dig jag pratar om med alla, det är dig jag vill ha tillbaka. men som sagt, det är ju bara en flickas hjärta, vem säger att det inte kan krossas en liten stund till? jag har gått från allt till till inget, från inget till allt, denna gången tänker jag stanna, jag orkar inte falla ner till inget igen, jag har allt jag behöver, eller nej det har jag inte, jag har ju inte dig, men jag tänker inte falla pågrund av att du inte inser att du är allt denna lilla flickas hjärta behöver. nu när jag äntligen känner mig hemma hos någon så vill jag inte att du ska ta överhand, jag vill orka leva så som jag blivit tillsagd och så som jag vill leva. ännu idag känner jag din lukt pasera förbi, jag ser ditt ansikte i mina drömmar, jag kan röra vid dig, jag kan säga jag älskar dig, det är du och jag igen. men det här är verkligheten, jag måste vakna nu, ha det bra min älskade, jag glömmer dig aldrig och jag vet du inte glömmer mig heller. det här är nu slut, farväl för alltid.

Annons

The photo has no tags

September 2013