Saturday 2 November 2013 photo 1/1
|
I brist på motivation till att resa mig upp och gå två meter för att hämta sladden och gå tillbaka och ladda över bilderna på de få Londonbilder jag har på mobilen, så bjuder jag på en gammal (snart ett år) bild. Känns konstigt att se mig sådär, känner knappt igen mig själv. Även om det mest är håret som förändrats så är det mycket sen dess som hänt. Men kan ta det någon annan gång när jag har lust att skriva om de upp och ned gångarna jag upplevt sedan denna bild i ren tristess togs.
Så. London.
Kom hem igår efter en minnesvärd och fartfylld resa med både gott och ont. Mest gott. Lägger upp fyra bilder där jag berättar om resan dag för dag så det inte blir för mycket på en gång.
Pappa väckte mig tjugo minuter innan mamma skulle skjutsa oss till flygbussarna, vilket var tjugo över fem på morgonen, måndagen den tjugoåttonde. Vi tog oss iväg, hajpade över att äntligen få resa till staden vi pratat om sedan länge. På väg över de halvt sovande vägarna mot Arlanda där bara några få bilar korsade oss, fick pappa ett sms från våra två resekamrater där det stod att deras plan i Göteborg var försenat med två timmar på grund av stormen. Jaha, tänkte vi, då kommer vi komma dit flera timmar innan dem. Inte så mycket att göra åt.
Vi hamnar på Arlanda och tar oss igenom spärrar, knöl och tråk innan vi sätter oss vid gaten. Då får vi ett besked att vårt plan också är sent. Den skulle egentligen gå åtta men skulle då gå vid halv nio, senast nio. Okej. Vi väntade en halvtimme och blev insläppta, med då goda nyheter att vi kunde åka tidigare. Men nej. Tio blev klockan istället. Ändå, vi var äntligen på väg. Två timmar efter den bestämda tiden, satt pappa bakom mig och jag bredvid en mamma och dotter som pratade med bred stockholmska och skämde ut sig med sina högljudda skratt. Är lite förvånad att jag överlevde. Särskilt vid landningen när planet skumpade som fan. Jag var extremt flygrädd när jag var yngre och det sitter fast som Karlssons Klister inom mig. Jag greppade åt armstöden och försökte andas normalt mellan dödsångesttankarna. Men vi kraschade inte så jag är okej nu.
Äntligen framme på Heathrow flygplats! Men då var jag för trött för att orka andas in London i mina lungor. Det var ändå mest turister där vi var. Jag och pappa försökte hitta en skylt där det stod när senare plan skulle komma, så vi kunde se om de kommit till London, om de är på väg eller om deras plan blir ännu senare. Nada. Så vi drog ner till Underground för att fixa Oystercards till buss och tunnelbana, sedan åt vi lunch och upplevde deras beroende av friterat än en gång (vi bilade i Storbritannien i somras) och hur de pumpar klår i dricksvattnet. Pappa fick ett till sms medan han höll på att betala 9.61 pund där det stod att de precis landat på Terminal 3. Det var en jävla tur, kan jag säga, då det kräver lång vandring/långa tunnelbaneturer mellan terminalerna. Vi letade upp dem och kunde förenas, pappa med sin bror och jag med min kusin.
Vi släpade iväg våra resväskor till tunnelbanan för att åka till hotellet Columbia. Vilken chock jag fick därnere, förresten. Jag är van vid Stockholms nya tunnelbanor där taken är höga och det får plats en hel del. Till skillnad från min dagliga tur skulle jag aldrig överleva mer än två månader i Londons. Där var det lågt i tak och väldigt få fick plats. Vi bogserade in våra resväskor, Svantes och pappas små men min och Linneas gigantiska, trängdes med vant Londonfolk. Jag och Linnea började direkt sätta oss in i våra bekväma positioner. Vi delar ett band, hon och jag. Hon har varit min allra bästa kompis sedan jag var 1 år och två månader (det är så mycket äldre jag är). Jag svär, när vi kommer igång finns det ingenting som stoppar oss. Hur många blickar och irriterade suckar vi får. Som tur var så var det knappt några som störde sig på våra högljudda skratt, miner och konstiga ljud som ofta lämnade våra läppar. Det var en tant som försökte gömma sin roade min men vi blinkade bara åt henne.
Vid Lancaster Gate Station hoppade vi av, efter att ha ursäktad oss miljarder gånger och trampat, trillat in i folks arslen efter dem vägrat flytta på sig.
Resten är ganska suddigt tills på kvällen, då vi var höga på det fattiga flygplanssyret och skratten som svalde våra hjärnor. Vi åkte i alla fall in till staden igen, vart kommer jag absolut inte ihåg namnet på även om vi gick på de gatorna väldigt ofta. Mitt minne plus gator går inte direkt hand i hand. Vi kollade in stadens människor, försökte hitta ungt kött att ragga upp men alltså det var så sjukt mycket tjejer där. Särskilt de som inte hört talas om att det finns annat än blonderade slingor eller hår och asiater. Resten var killar som inte alls föll sig i smaken… Och nej, vi var inte där för att ta med någon till hotellet, våra pappor var med! Men vi ville bara ha lite kul i ett par minuter. Men det hände inte. Suck. Jaja, vi hamnade i en fyravåningsstor affär med BARA M&M saker; godis, tröjor, koppar, gosedjur, tallrikar och så vidare. Det var färgglatt och musiken dundrade runtomkring oss. Man blev glad, euforisk och kände sig som ett barn igen. Vi kunde njuta av atmosfären så länge som våra ovana öron och ögon tillät oss. Resten av kvällen är faktiskt helt utsuddat. Skittråkigt men så är det med mig. Jag kommer ihåg det som tilltalar mig, saker som jag vill minnas.
Det här var första dagen i London, resten kommer kanske ikväll eller någon annan dag. PUSS.
Annons
Camera info
Camera iPhone 4S
Focal length 2 mm
Aperture f/2.4
Shutter 1/30 s
ISO 500
Comment the photo
The Joker
Sun 10 Nov 2013 23:24
Ska försöka fortsätta med resten av dagarna snart, har inte funnit min motivation riktigt haha
Drygdagboken
Sun 10 Nov 2013 23:27
Ingen brådska.
Frånvaron av en mysig text nu, kan leda till närvaron av en mysig text senare. Och glad är då det senare 'jag'.
Frånvaron av en mysig text nu, kan leda till närvaron av en mysig text senare. Och glad är då det senare 'jag'.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/agentofchaos/516559873/