Sunday 24 August 2008 photo 1/3
|
Den här bilden beskriver nog mina känslor just nu på bästa sätt.
Jag spanar efter vad min framtid har att ge, men än så länge ser jag ingenting. Jag har förväntningar, ganska höga sådana. Främst på mig själv.
Nu börjar allt. Nu börjar det nya livet.
Det är med blandade känslor jag lämnar min lilla hemort och reser västerut för att bosätta mig i en ny stad. Ensam.
Ja, det finns en ångest i mig. Den kommer upp till ytan ibland och får mig att dra efter andan och svälja tårarna.
Men det finns också en glädje och en förväntan som kommer desto oftare och som får mig att le och skratta inombords.
Nej, jag ska inte flytta utomlands. Nej, jag ska inte bosätta mig i Sveriges nordligaste stad och aldrig komma hem.
Jag ska flytta 30 mil hemifrån och kommer att komma hem de flesta helger.
Detta ska bli kul!
(för er som inte redan har märkt det är detta en övertalningsprocess jag har för mig själv för att inte bli totalt deprimerad inför flytten. allt är dock mina sanna känslor och ord, så läs om ni vill och orkar.)
Jag vet exakt varför jag har en klump i magen.
Det är inte för att jag ska bo ensam, det kommer jag klara. Det ser jag fram emot faktiskt.
Det är inte för att jag inte känner någon i min nya klass.
Det är inte för att jag nästan aldrig har varit i Varberg förut.
Det är inte för att jag har ekonomi-ångest.
Det är för att jag kommer sakna alla.
Det är en stor skillnad att inte kunna träffa vänner när man vill, att plötsligt bo 25 mil längre bort från någon och att inte kunna krama mamma godnatt längre.
Det känns. Det gör lite ont. Men det är så det är.
Att sakna är nyttigt.
Att sakna är att längta och att längta är att älska.
Jag älskar många, och jag vet att åtminstone några älskar mig.
Jag kommer sakna er.
Hejdå lilla Karlsborg!
Vi ses snart igen.
Vi kommer ses ganska ofta till och med.
Men nu bor jag inte här längre.
Nu bor jag i Varberg. TJOHO!
Jag spanar efter vad min framtid har att ge, men än så länge ser jag ingenting. Jag har förväntningar, ganska höga sådana. Främst på mig själv.
Nu börjar allt. Nu börjar det nya livet.
Det är med blandade känslor jag lämnar min lilla hemort och reser västerut för att bosätta mig i en ny stad. Ensam.
Ja, det finns en ångest i mig. Den kommer upp till ytan ibland och får mig att dra efter andan och svälja tårarna.
Men det finns också en glädje och en förväntan som kommer desto oftare och som får mig att le och skratta inombords.
Nej, jag ska inte flytta utomlands. Nej, jag ska inte bosätta mig i Sveriges nordligaste stad och aldrig komma hem.
Jag ska flytta 30 mil hemifrån och kommer att komma hem de flesta helger.
Detta ska bli kul!
(för er som inte redan har märkt det är detta en övertalningsprocess jag har för mig själv för att inte bli totalt deprimerad inför flytten. allt är dock mina sanna känslor och ord, så läs om ni vill och orkar.)
Jag vet exakt varför jag har en klump i magen.
Det är inte för att jag ska bo ensam, det kommer jag klara. Det ser jag fram emot faktiskt.
Det är inte för att jag inte känner någon i min nya klass.
Det är inte för att jag nästan aldrig har varit i Varberg förut.
Det är inte för att jag har ekonomi-ångest.
Det är för att jag kommer sakna alla.
Det är en stor skillnad att inte kunna träffa vänner när man vill, att plötsligt bo 25 mil längre bort från någon och att inte kunna krama mamma godnatt längre.
Det känns. Det gör lite ont. Men det är så det är.
Att sakna är nyttigt.
Att sakna är att längta och att längta är att älska.
Jag älskar många, och jag vet att åtminstone några älskar mig.
Jag kommer sakna er.
Hejdå lilla Karlsborg!
Vi ses snart igen.
Vi kommer ses ganska ofta till och med.
Men nu bor jag inte här längre.
Nu bor jag i Varberg. TJOHO!
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ajdun/257658226/