February
Wednesday 18 July 2012 photo 1/1
|
Emotional blabbering going on beyond this point.
Rörigt osv.
Jag hittade just den här på en thread på /b/, och den beskriver i princip mitt vardagsliv. Det skrämde mig lite att läsa den här texten, eftersom ju längre ner jag kom i texten, desto mer kände jag igen mig. Inte bara ett "lol det där händer mig ibland", utan ibland, om inte ofta, kan jag stanna upp mitt på dagen och fundera över varför jag är så glad nu, när jag vet att jag kommer bli mer eller mindre upprörd när natten kommer smygande. Men om jag är glad, i alla fall nu, så är jag glad.
Visst, alla brukar få en "late night sadness", många varje kväll, vissa ibland, vissa i princip aldrig. Jag anser att jag är en nästan varje kväll/ofta. Jag har enda sen jag varit väldigt liten försökt få andra att le och vara glada, jag minns hur jag showat, satt upp små egna pjäser, tom skämt ut mig själv för att få andra att skratta.(självdistansen är stålstark, kan jag ju minst säga) Jag vet inte riktigt varför, kanske var det mitt sätt att passa in på en gård med massvis med ungar, mitt sätt att sticka ut och bli sedd. Men genom att jag gjort så i så många år, så kan jag aldrig riktigt slappna av i vänner och bekantas sällskap. Inte ens vänner jag haft i flera år. För om de inte skrattar, så tycker de inte om mig, då försvinner jag i mängden, och glöms bort.
Men eftersom jag alltid haft det sättet att göra mig omtyckt på, är det inte många som försökt se efter under den ytan. Och jag klandrar dem inte, en person som gömmer sig bakom uppspelta skämt och ett glatt humör är ju alltid lätt att umgås med, men det är ingen man öppnar sig för, försöker skapa en konversation med, eller ens intresserar sig för. Man skrattar , har kul, sen går man till sina riktiga kompisar. Jag förstår, jag hade säkert gjort likadant.
Och det har resulterat i att jag aldrig riktigt haft en bästa vän. Visst, jag har haft vänner som kallat mig sin bästa vän, men ett tag senare när jag väl vågat öppna mig har de steg för steg dragit sig undan, av anledningar jag inte kan förstå mig på än idag. Och det kan man väl tycka är fånigt, "vadå, varför ska man behöva en bästa vän för? man kan ha många bra kompisar!" Helt sant, men det känns som att det skulle vara en sån fantastisk samhörighet på något vis, att ha någon som faktiskt är så nära. Två av mina bästa vänner, är indeed, bästa vänner. Jag umgås med dem ofta, och jag avundas dem. De "sitter ihop vid höften", och man ser verkligen att de alltid kommer ha varandra. Och då känner jag mig som en liten liten flicka igen, vars enda chans till samhörighet är att få dem att skratta, så jag också får vara med.
så i större delen av min uppväxt har jag aldrig riktigt fått vara med, det är ingen som har tänkt direkt på att vilja ha med mig på olika saker, eftersom att jag satt mig i en sits man kan kalla bakrundsfigur, eller bara en flyktig personlighet. För jag har bara gett dem någonting att skratta åt, eller hittat på en rolig lek (jag var en riktig jävel på det) eller sådär precis lagom spontan eller galen, och alltid en smula pinsam. jag visste det själv, men jag kunde inget annat, och vem skulle kunna tänka på att jag faktiskt också skulle vilja följa med på ditten eller datten när jag nu är så konstig av mig.
Jag vill gärna tro att fler människor ser mig mer som en personlighet nu för tiden, kallas fortfarande rolig ofta, det är ju det enda jag riktigt kan egentligen, om man har en del av min humor. Sedan klassas det ju so en komplimang att kallas rolig, för de flesta. Men det känns aldrig bra att bli kallad rolig, för då tänker jag mest på ensamheten jag alltid upplevde som liten. Haha, jag vågade inte ens ha ett eget födelsedagskalas som liten, för jag visste att bara en eller två skulle komma (på den tiden bjöd man in hela klassen, för det var de vännerna man hade), och jag ville inte vara den där flickan som satt och väntade.
Och genom den ensamheten har jag tappat mitt självförtroende. jag är alltid rädd att någon ska ta illa upp på något jag säger, eller att någon ska bli arg på mig, eller om ingen skrattar till något skämt jag drar eller kallar mig dum när jag pratar, så tappar jag allt och min lilla mur rasar ner i smulor. Fast jag är rätt bra på att hålla masken, så jag tror inte folk märker det när det händer, även fast ger händer varje dag,även för harmlösa saker mina vänner gör. Jag är konstant medveten om hur jag ser ut fysiskt, som alla andra tonåringar och unga människor. Men eftersom jag tänker på det i princip varje vaken minut av dygnet, så känns det som om min världsbild är mer än lite skev, även fast man inte kan kalla mig för skönhetsdrottning.
Jag minns att jag en gång komponerade en liten sång på min keyboard när jag var nio år gammal, dock minns jag inte texten, förutom två meningar som gick "Ingen tycker om mig, jag gör bara fel".
Patetiskt, va?
Jag är paranoid och fruktansvärt osäker, jag är konstant rädd för att göra fel, och tror att alla skrattar åt mig och pratar om hur ful, äcklig och korkad jag är bakom min rygg, jag känner mig alltid som en dum liten flicka som hamnat fel och bara borde dra sig utom synhåll, och även fast det kan verka på mig som om jag trivs bortom rimlighetens gränser så maler det sig alltid något genom mitt huvud.
Men om jag är glad och ler, så glömmer jag säkert bort det där en stund, och om jag alltid har ett skämt på tungspetsen av något slag så ska du se att ingen märker det, och då är allting frid och fröjd. Tills natten kommer.
så i större delen av min uppväxt har jag aldrig riktigt fått vara med, det är ingen som har tänkt direkt på att vilja ha med mig på olika saker, eftersom att jag satt mig i en sits man kan kalla bakrundsfigur, eller bara en flyktig personlighet. För jag har bara gett dem någonting att skratta åt, eller hittat på en rolig lek (jag var en riktig jävel på det) eller sådär precis lagom spontan eller galen, och alltid en smula pinsam. jag visste det själv, men jag kunde inget annat, och vem skulle kunna tänka på att jag faktiskt också skulle vilja följa med på ditten eller datten när jag nu är så konstig av mig.
Jag vill gärna tro att fler människor ser mig mer som en personlighet nu för tiden, kallas fortfarande rolig ofta, det är ju det enda jag riktigt kan egentligen, om man har en del av min humor. Sedan klassas det ju so en komplimang att kallas rolig, för de flesta. Men det känns aldrig bra att bli kallad rolig, för då tänker jag mest på ensamheten jag alltid upplevde som liten. Haha, jag vågade inte ens ha ett eget födelsedagskalas som liten, för jag visste att bara en eller två skulle komma (på den tiden bjöd man in hela klassen, för det var de vännerna man hade), och jag ville inte vara den där flickan som satt och väntade.
Och genom den ensamheten har jag tappat mitt självförtroende. jag är alltid rädd att någon ska ta illa upp på något jag säger, eller att någon ska bli arg på mig, eller om ingen skrattar till något skämt jag drar eller kallar mig dum när jag pratar, så tappar jag allt och min lilla mur rasar ner i smulor. Fast jag är rätt bra på att hålla masken, så jag tror inte folk märker det när det händer, även fast ger händer varje dag,även för harmlösa saker mina vänner gör. Jag är konstant medveten om hur jag ser ut fysiskt, som alla andra tonåringar och unga människor. Men eftersom jag tänker på det i princip varje vaken minut av dygnet, så känns det som om min världsbild är mer än lite skev, även fast man inte kan kalla mig för skönhetsdrottning.
Jag minns att jag en gång komponerade en liten sång på min keyboard när jag var nio år gammal, dock minns jag inte texten, förutom två meningar som gick "Ingen tycker om mig, jag gör bara fel".
Patetiskt, va?
Jag är paranoid och fruktansvärt osäker, jag är konstant rädd för att göra fel, och tror att alla skrattar åt mig och pratar om hur ful, äcklig och korkad jag är bakom min rygg, jag känner mig alltid som en dum liten flicka som hamnat fel och bara borde dra sig utom synhåll, och även fast det kan verka på mig som om jag trivs bortom rimlighetens gränser så maler det sig alltid något genom mitt huvud.
Men om jag är glad och ler, så glömmer jag säkert bort det där en stund, och om jag alltid har ett skämt på tungspetsen av något slag så ska du se att ingen märker det, och då är allting frid och fröjd. Tills natten kommer.
Annons
Flamso
Wed 18 Jul 2012 12:48
Oj, här känner man igen sig med att få folk att skratta och ha få riktiga vänner. Jag blev lite förvirrad, men ja, alla är ju olika, så någon ska man väl vara lik. :D
Äh, jag kan inte få dig att må bättre. Men vill man bli bra kompis med folk så kan man ju tona ner på sin humoristiska sida, för det är inte allt man är!
Äh, jag kan inte få dig att må bättre. Men vill man bli bra kompis med folk så kan man ju tona ner på sin humoristiska sida, för det är inte allt man är!
Anonymous
Wed 18 Jul 2012 11:07
På ett sätt kan jag förstå hur du menar och hur du känner, men personligen har jag aldrig kunnat... föreställa mig för människor, antar jag, kanske inte den bästa termen men ja. Jag hade alltid svårt att få kontakt med människor när jag var liten och det ledde till att jag bara hade en eller ett par vänner jag faktiskt kunde umgås med, för ingen annan stod ut med mig, och jag stod inte ut med dem.
Men nu ska jag vara tyst om det och säga att jag har iallafall alltid sett dig som en av de ballaste personerna i Sverige. True story.
Men nu ska jag vara tyst om det och säga att jag har iallafall alltid sett dig som en av de ballaste personerna i Sverige. True story.
Anonymous
Wed 18 Jul 2012 07:13
Virituel kram från mig...
(vilket säkert är patetiskt i sig från min sida)
Jag tänker inte dra den tröttsamma linen om hur jag vet hur det är, men jag känner igen tankesättet att man är rädd för att göra fel och att man tror folk alltid talar illa och ser snett på en.
Så jag kan inte göra så mycket mer från min sits än att erbjuda någon sorts virituell sympati...
(vilket säkert är patetiskt i sig från min sida)
Jag tänker inte dra den tröttsamma linen om hur jag vet hur det är, men jag känner igen tankesättet att man är rädd för att göra fel och att man tror folk alltid talar illa och ser snett på en.
Så jag kan inte göra så mycket mer från min sits än att erbjuda någon sorts virituell sympati...
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alcorexic/507656410/
Visa toppen
Show footer