February
Friday 3 April 2015 photo 1/1
|
@Ronion-bro gråt, hora.
★☆★
Så jag ringde.
Det var en konstig upplevelse. "Hej Marianne, det är Jeanette."
"Åh, men det trodde jag väl aldrig."
Kort och gott vill hon träffas. Hon vill träffa mig, 50% av någon anledning, vet inte riktigt helt varför, och 50% för att hon vill prata om vad jag ska ärva.
"Eftersom att min familj tar slut efter Mikael vore det ju roligt om något fördes vidare efter jag är borta. Eftersom jag inte har några barnbarn."
För att klargöra så är jag hennes systers barnbarn. Hon är min pappas moster.
Det kam tyckas rart. och lite vemodigt. vilket jag också borde tycka. men jag ser det bara som att hon vill locka mig att bli hennes sällskap, och muta mig till att spendera tid med henne under hennes sista år. Försöka snärja mig. Hon har alltid använt sin son till att prata med min pappa om mig och min bror så hon får reda på allt hon kan om oss.
Jag förstår inte.
Ingen sida av min släkt har brytt sig om mig. Jag har faktiskt blivit medvetet förbisedd många gånger. Lämnad ensam kvar när det var dags för aktiviteter, fick höra kvädesord och fick aldrig göra min röst hörd, fick aldrig någonsin vara fört, eller bättre, än någon annan. Jag fick ofta höra att jag inte var önskad bland kusiner och under lekar. Min bror har alltid varit i solskenet. om det nu är för att han var förstfödd, eller för att han var pojke av nån jävla anledning, det vet inte jag, men han har alltid varit barnet de vill träffa, barnet det pratas stolt om, barnet som skulle bli nått.
Många många gånger, har pappa berättat för mig, att när folk kommit och frågat och pratat med honom om hans barn, så är det bara min bror de pratat om, frågat om, uppskattat. "Jag har faktiskt en dotter också, Jeanette, och ja, det är bra med henne också, hon är en jättesöt liten tjej". Bland annat Marianne var en av de. I flera år låtsades hon att jag inte ens fanns till. Överöste min bror i uppmärksamhet och gåvor tex. Det finns en bild, där min bror på kanske fyra sitter i hennes knä, fikar och skrattar, och jag daltar runt på marken med en bulle, två år gammal. En mer övertydlig bild har aldrig tagits.
Av alla människor som öppet föredragit min bror, av vad det nu finns för anledning att föredra ett barn framför ett annat, har hon varit en av de värsta.
Så varför är det mig hon vill träffa, och inte min bror.
Den här kvinnan har ingen empati eller ånger i sin gamla kropp. Det finns inget hon vill ha av mig som person. Jag vet inte vad hon vill.
★☆★
Så jag ringde.
Det var en konstig upplevelse. "Hej Marianne, det är Jeanette."
"Åh, men det trodde jag väl aldrig."
Kort och gott vill hon träffas. Hon vill träffa mig, 50% av någon anledning, vet inte riktigt helt varför, och 50% för att hon vill prata om vad jag ska ärva.
"Eftersom att min familj tar slut efter Mikael vore det ju roligt om något fördes vidare efter jag är borta. Eftersom jag inte har några barnbarn."
För att klargöra så är jag hennes systers barnbarn. Hon är min pappas moster.
Det kam tyckas rart. och lite vemodigt. vilket jag också borde tycka. men jag ser det bara som att hon vill locka mig att bli hennes sällskap, och muta mig till att spendera tid med henne under hennes sista år. Försöka snärja mig. Hon har alltid använt sin son till att prata med min pappa om mig och min bror så hon får reda på allt hon kan om oss.
Jag förstår inte.
Ingen sida av min släkt har brytt sig om mig. Jag har faktiskt blivit medvetet förbisedd många gånger. Lämnad ensam kvar när det var dags för aktiviteter, fick höra kvädesord och fick aldrig göra min röst hörd, fick aldrig någonsin vara fört, eller bättre, än någon annan. Jag fick ofta höra att jag inte var önskad bland kusiner och under lekar. Min bror har alltid varit i solskenet. om det nu är för att han var förstfödd, eller för att han var pojke av nån jävla anledning, det vet inte jag, men han har alltid varit barnet de vill träffa, barnet det pratas stolt om, barnet som skulle bli nått.
Många många gånger, har pappa berättat för mig, att när folk kommit och frågat och pratat med honom om hans barn, så är det bara min bror de pratat om, frågat om, uppskattat. "Jag har faktiskt en dotter också, Jeanette, och ja, det är bra med henne också, hon är en jättesöt liten tjej". Bland annat Marianne var en av de. I flera år låtsades hon att jag inte ens fanns till. Överöste min bror i uppmärksamhet och gåvor tex. Det finns en bild, där min bror på kanske fyra sitter i hennes knä, fikar och skrattar, och jag daltar runt på marken med en bulle, två år gammal. En mer övertydlig bild har aldrig tagits.
Av alla människor som öppet föredragit min bror, av vad det nu finns för anledning att föredra ett barn framför ett annat, har hon varit en av de värsta.
Så varför är det mig hon vill träffa, och inte min bror.
Den här kvinnan har ingen empati eller ånger i sin gamla kropp. Det finns inget hon vill ha av mig som person. Jag vet inte vad hon vill.
Camera info
Jag vet inte om det är skäl nog att se förbi allt ont hon gjort, men se det som en chans till att få ut något gott av allt dåligt?
Igga föregående kommentars fråga btw.
Det här gjorde ditt predikament ännu jobbigare. Skadar det dig på något sätt att träffa henne? Det kanske kan röja mer vad hon kan vara ute efter, om det nu inte är bara ren och skär ensamhet, lathet, eller - man vet faktiskt aldrig - ånger.
I dunno mang, best wishes to ya :/
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alcorexic/519662522/
Visa toppen
Show footer