April
Sunday 22 November 2009 photo 1/2
|
Det börjar gå bra nu och är så jävla glad och tacksam över den här chansen, sista chansen..
Mina vänner, nära och kära..
Snälla läs det här!
Allt flyter på borta på Högantorp men jag börjar bli så spyfärdig på de där stället, jag är så jävla instutionsskadad att jag måste ha med personal nästan överallt där jag går, annars känner jag mig otrygg.
Känner mig trygg inom husets väggar men när jag kommer ut blir allting så osäkert och jag flackar med blicken efter dom "personalen."
Det är så jävla jobbigt när jag har permisson för jag måste alltid ringa personalen "även fast dom inte tvingar mig" för att prata med dom.
Ibland så nästan längtar jag tillbaka, efter den där tryggheten i huset.
Jag känner mig så liten i en stor stor värld, och snart kommer jag ut och måste möta den världen, själv.
Stå på egna ben.
Ni kommer aldrig förstå som inte har varit i den här situationen själva, för nu tänker ni säkert "är hon helt dum i huvudet som kan längta tillbaka till det där helvetet?"
Då får ni tycka de, jag tycker det är skit jobbigt och det känns som om jag aldrig kommer att bli fri ifrån deras klor, dom har mig i ett fast grepp.
Men det är så jag levt dom 3 senaste åren och jag förstår inte hur jag ska kunna komma ut i samhället igen.
Är så jävla rädd..
Vill inte att någonting ska förstöras nu när jag har kommit så här långt, vill verkligen bli drogfri och leva ett normalt liv.
Jag tror på mig själv och jag måsta klara det här för mina nära o käras skull.
Jag får inte fucka det här nu!
Jag saknar er, alla mina vänner.
Det känns som det var evigheter sen vi sågs, mår psykiskt dåligt att inte ha kontakt med er när jag är därborta.
Ingen telefon, inget internet, bara ringa 2 samtal om dagen "Soc, Advokat, Kurator, Mamma, Pappa, Robin, Ellie, David, Mormor och Farmor"
Det är i princip dom jag har haft kontakt med sen i Maj, som jag FÅR ha kontakt med för socialen.
Fan, jag saknar er så jävla mycket, ibland känner jag mig så bortglömd..
Och jag vet att det är mitt fel :(
Men jag ska ta igen all den tiden som vi har missat när jag flyttat till liljeholmen, det lovar jag er.
Det är som en klump i magen att jag inte får träffa er när jag vill, ringa till er när jag vill.
Snälla finns för mig nu, för det är nu jag behöver er som mest.
Ingen är glömd, ni finns i mitt hjärta.
Jag älskar er!
Love and Peace <3
Eran Alexandra
Mina vänner, nära och kära..
Snälla läs det här!
Allt flyter på borta på Högantorp men jag börjar bli så spyfärdig på de där stället, jag är så jävla instutionsskadad att jag måste ha med personal nästan överallt där jag går, annars känner jag mig otrygg.
Känner mig trygg inom husets väggar men när jag kommer ut blir allting så osäkert och jag flackar med blicken efter dom "personalen."
Det är så jävla jobbigt när jag har permisson för jag måste alltid ringa personalen "även fast dom inte tvingar mig" för att prata med dom.
Ibland så nästan längtar jag tillbaka, efter den där tryggheten i huset.
Jag känner mig så liten i en stor stor värld, och snart kommer jag ut och måste möta den världen, själv.
Stå på egna ben.
Ni kommer aldrig förstå som inte har varit i den här situationen själva, för nu tänker ni säkert "är hon helt dum i huvudet som kan längta tillbaka till det där helvetet?"
Då får ni tycka de, jag tycker det är skit jobbigt och det känns som om jag aldrig kommer att bli fri ifrån deras klor, dom har mig i ett fast grepp.
Men det är så jag levt dom 3 senaste åren och jag förstår inte hur jag ska kunna komma ut i samhället igen.
Är så jävla rädd..
Vill inte att någonting ska förstöras nu när jag har kommit så här långt, vill verkligen bli drogfri och leva ett normalt liv.
Jag tror på mig själv och jag måsta klara det här för mina nära o käras skull.
Jag får inte fucka det här nu!
Jag saknar er, alla mina vänner.
Det känns som det var evigheter sen vi sågs, mår psykiskt dåligt att inte ha kontakt med er när jag är därborta.
Ingen telefon, inget internet, bara ringa 2 samtal om dagen "Soc, Advokat, Kurator, Mamma, Pappa, Robin, Ellie, David, Mormor och Farmor"
Det är i princip dom jag har haft kontakt med sen i Maj, som jag FÅR ha kontakt med för socialen.
Fan, jag saknar er så jävla mycket, ibland känner jag mig så bortglömd..
Och jag vet att det är mitt fel :(
Men jag ska ta igen all den tiden som vi har missat när jag flyttat till liljeholmen, det lovar jag er.
Det är som en klump i magen att jag inte får träffa er när jag vill, ringa till er när jag vill.
Snälla finns för mig nu, för det är nu jag behöver er som mest.
Ingen är glömd, ni finns i mitt hjärta.
Jag älskar er!
Love and Peace <3
Eran Alexandra
Comment the photo
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/aleexaandra/425765318/
Visa toppen
Show footer