April
Friday 2 April 2010 photo 1/1
|
Ångest är min vardag.
I dont give a fuck om ni läser eller om ni inte läser.
De här är till för mig för att jag ska få ut de någonstans.
Kan knappt prata med folk längre så det här blir mitt sätt..
Sitter här ensam i mörkret framför en skärm, det är tomt i microsoft word men snart blir det fullt.
Och jag ska försöka fylla med hur jag känner.
Tårarna är nära, det bränner i ögonlocken varje dag, har blivit så känslig nu så det är sjukt.
Okej ärligt jag gråter nu, men so what?
Har ni aldrig gråtit?
Men saken är den, det är min vardag, varför just jag?
Vad har jag gjort för att må så här?
Jag blir irriterad på min omgivning, som sagt, pratar knappt med någon längre och det är synd.
Har blivit som en mussla, har allt inom mig tills det rinner över och sedan går ut i ilska.
Varför?
De e de jag undrar, varför mår jag så här?
Jag vet ju inte ens själv och ni säger att ni vill ställa "PostTraumatiskStressDiagnos" på mig,
och vad innebär det undrar man ju?
Ställer så många frågor men får aldrig några svar, ni säger att ni vill mitt bästa men varför är det ingen som hjälper mig?
JA, DET KALLAS FEL BEHANDLAD!
Just de, det är ni personalen som skapat den jag är idag, ärligt jag är helt hjärntvättad.
Ni gör så jag vill tillbaka och vet ni vad de kallas?
Instutionsskadad!!
Det är helt sjukt hur mycket jag längtade till friheten men grejen är det är för mycket ansvar, för mycket krav.
Folk pressar mig.
På instution är man inte självständig, det är det personalen vill att du inte ska bli, du lever i en bubbla, du vet exakt varje dag vad du ska göra och vad du inte får göra.
Här ute är det tvärtom, ni förväntar er för mycket av en tjej som snart fyller 18 år men som är som en 14-15 årig tjej i huvudet.
Det funkar inte..
Ni har haft mig för länge och bollat med mitt liv att ni tror verkligen allt ska gå på räls direkt när jag kommer ut?
NO way.
Känner mig så jävla ensam..
Jag saknar mina vänner i örebro, ni vet vilka ni är.
Känns som om vi tappat så mycket och jag lovade er att det skulle bli bra men ärligt tarlat så vet jag inte längre.
Kommer det verkligen bli bra?
Har mått så här i en vecka nu, ont i magen varje dag när jag går upp på morgonen, har ingen lust med någonting.
Tappat aptiten, ja men det kallas också depprision.
Jag saknar min mamma, vill verkligen inte svika dig, jag vill göra allting bra men jag vet inte hur jag ska göra.
Vill inte svika mina närmsta, mina vänner, min släkt, mina syskon, min pappa, hela min familj!!
Ni är allt jag har och jag vill inte förlora er igen men ibland känns det som jag bara inte orkar, att det skulle vara lika bra att bara dra.
För det är lättare att dra än att ta tag i problemen.
Men för första gången på länge har jag fått facea verkligheten, ska jag må så här?
Då är det fan inte värt det!
Vill tillbaka, vill inte tillbaka, det skiftar från dag till dag.
Hur orkar en människa leva i ovisshet hela tiden, ni som känner som jag, hur fan orkar vi?
Och Ellie, herregud, min bästa vän, förlåt för allt som du fått genomlida det var verkligen inte meningen och fortfarande är.
Ibland känns det som det bästa vore om jag bara lämna er ifred, mina vännner.
Ni har det bättre utan mig och det är inte för att vara självisk eller få uppmärksamhet men öppna ögonen.
Jag är bara ett STORT problem.
Ni skulle aldrig vilja vara i mina skor, men jag skulle dö för att kunna få vara i era.
Men glöm aldrig bort att jag älskar er, även fast jag är i Stockholm och ni i örebro och vi inte ses så ofta så hoppas jag ni vet det.
Ni som hjälpt mig, ni som stöttat mig och bryr er om mig.
Jag ger hela mitt hjärta till er, all kärlek som jag har kvar den bankar för er.
Jag glömmer er aldrig!
Och till socialen om ni läser det här, jag förväntar mig inte eran hjälp så fuck off!
Jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort, behöver bara min familj och mina nära, inte er.
Vi ses,
<3
/ Alexandra
De här är till för mig för att jag ska få ut de någonstans.
Kan knappt prata med folk längre så det här blir mitt sätt..
Och jag ska försöka fylla med hur jag känner.
Okej ärligt jag gråter nu, men so what?
Har ni aldrig gråtit?
Men saken är den, det är min vardag, varför just jag?
Vad har jag gjort för att må så här?
Jag blir irriterad på min omgivning, som sagt, pratar knappt med någon längre och det är synd.
Har blivit som en mussla, har allt inom mig tills det rinner över och sedan går ut i ilska.
Varför?
De e de jag undrar, varför mår jag så här?
Jag vet ju inte ens själv och ni säger att ni vill ställa "PostTraumatiskStressDiagnos" på mig,
och vad innebär det undrar man ju?
Ställer så många frågor men får aldrig några svar, ni säger att ni vill mitt bästa men varför är det ingen som hjälper mig?
JA, DET KALLAS FEL BEHANDLAD!
Just de, det är ni personalen som skapat den jag är idag, ärligt jag är helt hjärntvättad.
Ni gör så jag vill tillbaka och vet ni vad de kallas?
Instutionsskadad!!
Det är helt sjukt hur mycket jag längtade till friheten men grejen är det är för mycket ansvar, för mycket krav.
Folk pressar mig.
På instution är man inte självständig, det är det personalen vill att du inte ska bli, du lever i en bubbla, du vet exakt varje dag vad du ska göra och vad du inte får göra.
Här ute är det tvärtom, ni förväntar er för mycket av en tjej som snart fyller 18 år men som är som en 14-15 årig tjej i huvudet.
Det funkar inte..
Ni har haft mig för länge och bollat med mitt liv att ni tror verkligen allt ska gå på räls direkt när jag kommer ut?
NO way.
Känner mig så jävla ensam..
Jag saknar mina vänner i örebro, ni vet vilka ni är.
Känns som om vi tappat så mycket och jag lovade er att det skulle bli bra men ärligt tarlat så vet jag inte längre.
Kommer det verkligen bli bra?
Har mått så här i en vecka nu, ont i magen varje dag när jag går upp på morgonen, har ingen lust med någonting.
Tappat aptiten, ja men det kallas också depprision.
Jag saknar min mamma, vill verkligen inte svika dig, jag vill göra allting bra men jag vet inte hur jag ska göra.
Vill inte svika mina närmsta, mina vänner, min släkt, mina syskon, min pappa, hela min familj!!
Ni är allt jag har och jag vill inte förlora er igen men ibland känns det som jag bara inte orkar, att det skulle vara lika bra att bara dra.
För det är lättare att dra än att ta tag i problemen.
Men för första gången på länge har jag fått facea verkligheten, ska jag må så här?
Då är det fan inte värt det!
Vill tillbaka, vill inte tillbaka, det skiftar från dag till dag.
Hur orkar en människa leva i ovisshet hela tiden, ni som känner som jag, hur fan orkar vi?
Och Ellie, herregud, min bästa vän, förlåt för allt som du fått genomlida det var verkligen inte meningen och fortfarande är.
Ibland känns det som det bästa vore om jag bara lämna er ifred, mina vännner.
Ni har det bättre utan mig och det är inte för att vara självisk eller få uppmärksamhet men öppna ögonen.
Jag är bara ett STORT problem.
Ni skulle aldrig vilja vara i mina skor, men jag skulle dö för att kunna få vara i era.
Men glöm aldrig bort att jag älskar er, även fast jag är i Stockholm och ni i örebro och vi inte ses så ofta så hoppas jag ni vet det.
Ni som hjälpt mig, ni som stöttat mig och bryr er om mig.
Jag ger hela mitt hjärta till er, all kärlek som jag har kvar den bankar för er.
Jag glömmer er aldrig!
Och till socialen om ni läser det här, jag förväntar mig inte eran hjälp så fuck off!
Jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort, behöver bara min familj och mina nära, inte er.
Vi ses,
<3
/ Alexandra
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/aleexaandra/450780189/
Visa toppen
Show footer