Saturday 6 March 2010 photo 1/1
|
Idag är det två år och åtta månader sedan du försvann.
Nästan tre år sedan du lämnade oss.
Jag kan fortfarande inte förstå det. Allting har blivit så fel och tomt utan dig.
Varje gång man åker hem till Keifer så tror man att du ska vara där, att du ska stå vid dörren med världens största leende och hälsa oss varmt välkomna. Som vanligt, så som du alltid brukar göra. Så fort jag tänker på dig, så fort jag lyssnar på vissa låtar som påminner mig om dig, så börjar jag gråta, och det finns inget slut.
Är det meningen att man fortfarande ska vara så känslig efter så lång tid?
Men du fick se oss växa, du var en stor del i vårt liv! Du var verkligen den bästa. Du var alltid så glad och du stod alltid på ens sida. Du var så himla snäll mot oss. Men ingenting är sig likt nu. Vi som spenderade så mycket tid hemma hos er. Vårt andra hem. Jag saknar dig, du var världens mest underbara människa! Tack för att du fanns där för mig, för det var verkligen något jag behövde. Även fast att du inte var min riktiga pappa, så var du alltid en av de bästa i familjen. Jag såg dig som min riktiga pappa, och gör det fortfarande. För jag känner inte min riktiga. Träffar honom aldrig, han finns inte, och i den knipan har han satt sig själv. Efter allt som hänt, finns han inte för mig. Inte i mina tankar, inte någonstans. Utsuddad.
För mig är du min pappa, världens bästa!
Hoppas att du har det bra där uppe! Vi tänker på dig, dag in och dag ut. Tiden har gått fort och det känns fortfarande lika jobbigt, för jag minns dagen som om det var igår. Jag minns dagen du gick bort, jag minns alla stunder på sjukhuset, alla stunder då du vägrade att vara kvar på sjukhuset och insisterade på att åka hem. Dagen du dog så var mamma hälsade på dig och satt vid dig hela dagen. Trodde inte i min vildaste fantasi att det skulle hända just den dagen. Men sen vid lunchtid, fick jag reda på att du gått bort. Kommer inte ihåg hur jag fick reda på det. Kommer inte ihåg någonting.
Har fått total blackout sen dess.
Att sen på kvällen höra mamma skrika där nere, när hon väl kommit hem efter många många timmar gjorde mig så rädd. Hon låg här i soffan, skakade, kunde inte andas, och ett flertal läkare kom. Allt för att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Allt gick så snabbt. Precis efter Thomas hade åkt för att hämta Andreas hände det. Precis som att du väntade på det. Att du kämpade så länge han var där, och att du sedan inte orkade kämpa emot ännu lite till. Efter så många års kämpande, när inte ens läkarna trodde du skulle klara det. Du klarade allt till allas förvåning. En riktig kämpe som älskade livet, såsom alla älskade dig! Du var leendet hos alla.
Nu tror jag inte heller att döden är någonting farligt. Jag fruktar det inte, och är inte det minsta rädd. Har kommit underfund med att Gud tar de goda tillbaka till sig. Att det är en befrielse. Gud tar tillbaka sina finaste änglar! Du Stefan "Effa", och Gunilla. Det är ni som är de stora, fina, ljusa stjärnorna på himlen. Ni lyser upp oss alla, och vakar över oss. De finaste vi vet. Ni kommer alltid ha den största och varmaste platsen i mitt hjärta, för det är ni absolut värda. Vi glömmer er aldrig, det lovar jag.
Men jag hoppas du har det bra där uppe bland alla änglarna, för du gjorde så mycket i mitt liv så jag vet inte hur jag skulle visa min kärlek till dig tillräckligt.
Men vi ses snart, för jag saknar dig så förbaskat mycket så att det gör ont...
Comment the photo
du vet att jag finns vid dig i alla lägen älskar dig(L)
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alexandrrrra/446345451/