Friday 3 July 2009 photo 1/1
|
Demons, disappear!!
Nej, det är aldrig någon som förstår mig. Jag tänker mycket på det. Men så slog det mig, att jag aldrig berättar något heller. Att erkänna sina brister och blödande sår för sig själv är en sak. Och det är avklarat. At last. Men att erkänna inför andra att man är lika mänsklig som alla andra, med brister och sår, är så otroligt mycket svårare. Berätta om alla sina svagheter, berätta vad som hemsöker en i mardrömmarna och vad som får en att blöda... Att blotta sig helt. Lägga fram allt på bordet. Allt det man skäms som mest över. Det man inte ens nämner vid namn när man tänker på det. Det som är för fult för andras ögon. Och ens egna ögon med för den delen. Det måste nog vara något a det svåraste man kan göra. Att låta någon annan ta del av det man skäms så mycket över att man en gång i tiden inte ens ville erkänna för sig själv. Det som man till in i det sista försökte förneka.
Men jag är så förbannat jävla trött på det nu! Jag pallar inte leva i nån jävla tabu längre. Jag vill att allt ska försvinna, men jag börjar väl inse att jag inte kan klara av det här själv. Även om jag önskar att jag kunde. ÅÅH! Vad jag önskar att jag kunde klara av det på egen hand. Men det är väl det som är mitt största problem. Att jag alltid tror att jag är ensam om allt. Att jag alltid tror att ingen skulle orka höra, att ingen förstår mig. Men jag fattar nu att ingen har kunnat förstå mig eftersom att jag aldrig tillåtit dem! Och det är aldrig någon som har lyssnat eftersom att jag aldrig berättar något.
Ja, jag är livrädd för att berätta. Jag vill inte att någon ska se mina svagheter. Men jag är så trött på det här nu. Denna förbannade jävla nyckfullhet. Jag hatar den av hela mitt hjärta. Det enda i hela världen som jag verkligen, verkligen avskyr, det finns inom mig själv. Och jag vill bli av med det en gång för alla.
Jag behövde bara skriva av mig.
Nej, det är aldrig någon som förstår mig. Jag tänker mycket på det. Men så slog det mig, att jag aldrig berättar något heller. Att erkänna sina brister och blödande sår för sig själv är en sak. Och det är avklarat. At last. Men att erkänna inför andra att man är lika mänsklig som alla andra, med brister och sår, är så otroligt mycket svårare. Berätta om alla sina svagheter, berätta vad som hemsöker en i mardrömmarna och vad som får en att blöda... Att blotta sig helt. Lägga fram allt på bordet. Allt det man skäms som mest över. Det man inte ens nämner vid namn när man tänker på det. Det som är för fult för andras ögon. Och ens egna ögon med för den delen. Det måste nog vara något a det svåraste man kan göra. Att låta någon annan ta del av det man skäms så mycket över att man en gång i tiden inte ens ville erkänna för sig själv. Det som man till in i det sista försökte förneka.
Men jag är så förbannat jävla trött på det nu! Jag pallar inte leva i nån jävla tabu längre. Jag vill att allt ska försvinna, men jag börjar väl inse att jag inte kan klara av det här själv. Även om jag önskar att jag kunde. ÅÅH! Vad jag önskar att jag kunde klara av det på egen hand. Men det är väl det som är mitt största problem. Att jag alltid tror att jag är ensam om allt. Att jag alltid tror att ingen skulle orka höra, att ingen förstår mig. Men jag fattar nu att ingen har kunnat förstå mig eftersom att jag aldrig tillåtit dem! Och det är aldrig någon som har lyssnat eftersom att jag aldrig berättar något.
Ja, jag är livrädd för att berätta. Jag vill inte att någon ska se mina svagheter. Men jag är så trött på det här nu. Denna förbannade jävla nyckfullhet. Jag hatar den av hela mitt hjärta. Det enda i hela världen som jag verkligen, verkligen avskyr, det finns inom mig själv. Och jag vill bli av med det en gång för alla.
Jag behövde bara skriva av mig.
Comment the photo
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alivebyapril/387268109/