August
Wednesday 19 May 2010 photo 1/1
|
Jag hade bott i Göteborg tillsammans med min älskade Adrian. Även då hade jag varit en beryktad dansös, men jag var inte på långa vägar lika omtalad som nu. Adrian sysslade också med konst. Han skrev musik till dramatiseringar på olika teatrar runt om i landet. Jag var så fruktansvärt stolt över honom. Han skrev så fina melodier att man blev helt förtrollad av dem, så det var inte så underligt att han hade mycket och göra och att många ville få honom att arbeta åt dem. Det var dock sällan som han hade tid med mig. Musiken tog upp det mesta av hans tid och när han hade en ledig stund var han för trött för att ödsla tid på mig. Jag klandrade honom aldrig, jag visste hur mycket musiken betydde för honom, men vissa dagar kände jag mig helt obetydlig i hans närvaro. Som om att det inte gjorde någon skillnad om jag var hos honom eller inte.
I september samma år så hade han som mest att göra. Vi hade knappt pratat med varandra under en månads tid då jag inte vågade störa honom när han satt vid pianot och arbetade. Han skulle resa bort för att framföra sitt verk om bara några dagar och jag visste att han inte hade någon tid alls till övers för mig. Jag lät honom hållas. När han kom hem så skulle vi ha all tid i världen för varandra, hans nästa stora komposition skulle inte vara klar förens i november, så oktober skulle bli en lugn månad.
När det bara var någon dag kvar till hans avfärd så tittade han upp på mig när jag kom hem från en lång dags arbete. Han bad mig att sitta ner bredvid honom på pianopallen och makade lite på sig för att jag skulle få plats. Jag kunde inte tro något av vad mina sinnen sa mig. Han borde vara djupt försjunken i sitt komponerande, han borde inte ödsla någon tid alls på mig. Men jag gjorde självfallet som han sa, utan att protestera.
När jag hade satt mig tillrätta bredvid honom var han först bara helt tyst och såg på mig med en outgrundlig blick, den blicken som jag höll så kär, blicken som fick mitt hjärta att slå knut på sig självt och min andhämtning att öka. Han satt så en stund. Tyst och orörlig och bara tittade mig djupt in i ögonen. Tillslut släppte han min blick fri och vände sig återigen mot pianot. Inte på något avvisande sätt, utan som att han ville att jag skulle sitta kvar och lyssna på när han arbetade. Han började spela en vals. Tonerna klingade bittersött i mina öron och jag blev blixtkär i den lilla melodin hans långa, smala fingrar skapade under tiden de rusade fram över tangenterna. Utan att sluta spela vände han sig åter mot mig och viskade mjukt i mitt öra.
"Det är din vals, Angela. Angelas vals."
En tår kom krypande ur min ögonvrå och rullade utför min kind. Han hade komponerat en melodi, ett verk, en vals. Till mig...
När melodin började om lät jag mitt huvud lägga sig till rätta mot hans axel, jag blundade och andades in hans enkla men ändå så oemotståndliga parfym. Den lukten skulle jag aldrig glömma, hur långt borta han än var...
Jag trodde liksom inte att jag skulle lägga ut så mycket här. Men jag blev ganska nöjd med just detta stycket.. Uh yäh! ^^ Så läs medan ni kan! Ehehe!
Det firar vi med en bild på en tepåse på en gaffel på en tallrik! :D
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/allasajsa/457951566/
Visa toppen
Show footer