Monday 5 September 2011 photo 11/11
|
Okej, då ska jag alltså skriva en text om min och Breeze historia. För ungefär två år sen var jag djupt deprimerad och mådde allmänt dåligt, skadade mig själv, hade ångest, grät mig till sömns varje kväll och allt sånt. Till slut orkade jag inte med livet och ville bara dö, brydde mig inte i någonting och skötte mig aldrig i skolan. Jag skolkade ofta och när jag inte var i skolan satt jag inlåst på mitt rum och lyssnade på musik. Var nästan aldrig med kompisar, eftersom jag inte hade en enda riktig vän förutom mina klasskamrater som jag knappast träffade på fritiden. Tårar var vardagsmat på den tiden och Gud vet vad allt jag varit med om. Jag hade världens sämsta självförtroende och att se mig själv i spegeln var det bästa jag visste.
Som sagt orkade jag verkligen inte med livet längre, och det var precis när min livsgnista nästan slocknat helt som mamma den 6 mars 2010 sa att vi skulle åka och provrida en häst. Det var en vintervit b-ponny som stod på Ringnäs i Söderhamn. Vi åkte dit och jag var så förväntansfull, men när jag gick in i stallet blev jag helt tyst. Där på gången stod en sadlad, smutsig liten häst som inte hade ett enda tecken på livsglädje i sina ögon. Hon var så omusklad och var sur och grinig. Iallafall så provred jag, och jag tror aldrig jag känt en sån känsla förut, hon trippade på stället, var stel som en fjäder. Att ta i tyglarna kändes som att dra i en vägg, hon var helt skänkeldöv och att använda ett spö var inte att tala om. Ändå var hon så förvirrande att rida. Helt tvärtemot det grunderna inom ridningen sa. Flera gånger bockade och småstegrade hon, och vid minsta lilla ljud drog hon iväg flera varv i ridhuset. Höll på att ramla av flera gånger och var nästan rädd.
När det var dags att hoppa satte ägarna upp ett litet kryss på 20-30 cm, travade mot det och hon saktade av till skritt och ställde sig framför hindret. Noll bjudning och noll hopplust. Jag fick ett spö och då hoppade hon, typ 2 meter innan hindret och flög över med den värsta hopptekniken jag stött på i hela mitt liv. Hon gjorde en rad med bocksprång efter hindret men jag bara skrattade. Jag var helt säker, jag ska ha hästen.
Mamma hade inte så mycket att säga till om, det var Bris eller ingen. Och den 11 mars 2010 stod jag utanför hennes blivande box, jag hade fyllt på med massor av spån och gjort så fint jag bara kunde. Jag minns så väl när transporten rullade in på stallplanen. De hade berättat att hon var lite svårlastad och när de öppnade luckan ibak satte hon sig på bommen och kastade sig ut när den togs bort. Hon var högrest med utvidgade näsborrar, hade svansen högt i luften och frustade ljudligt när hon kom ut. Hon var så jävla vacker trots den fula kroppsbyggnaden och muskulatur.
Det som jag trodde skulle bli den bästa tiden i mitt liv visade sig som en mardröm. Hon stack med mig hela tiden, ute i skogen och på banan, hon hade av mig varenda dag. Hon hade ingen aning om hur man gick i form eller när man skulle hoppa av vid ett hinder. Jag var jätterädd för att hoppa henne och rida ut.När jag red ut skrittade jag bara och jag red inte så ofta på banan. En gång stegrade hon rakt upp i luften och ramlade av och nästan svimmade. Breeze stack tillbaka till stallet där några andra i stallet tog in henne och väntade på mig, sen klarnade jag och började halta tillbaka till stallet. Jag slutade rida henne länge länge och var så himla ledsen, för jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag hade provat med allt, pelhambett och gummisnoddar men ingenting hjälpte. Till slut orkade jag inget mer och var fast besluten om att göra mig av med henne.
Men det kunde jag ju inte göra, hon hade räddat mitt liv och jag älskade henne över allt annat. Hon var min bästa vän!
Jag tränade hårt varje dag, gick långa promenader och var insatt på att hon skulle lita på mig till 100% innan jag satte mig på henne igen. Till slut litade hon på mig tillräckligt mycket för att vi skulle börja rida igen, och jag tränade lika hårt. Gjorde lydnadsövningar på ridbanan och kom på knep när hon stack med mig i skogen. Till slut slutade hon sticka med mig och jag red ut i bara grimma. Jag började intressera mig i trickträning och lärde henne tricks. Och den 11 augusti 2010 startade jag och Breeze vår första tävling nånsin. Min medryttare och bästavän Sofie (@mynicelife) startade också en klass, och vi vann båda. Gissa om vi var lyckliga! <3
En gång när jag och Sofie red ut i somras ramlade jag av så Breeze stack iväg över stora vägen. Hon blev påkörd av en bil och jag trodde det var slutet, hon snurrade runt ett helt rakt ben som hon inte kunde böja, en nerv hade gått i kläm och veterinären trodde inte det skulle gå över. Men på kvällen gick det över, och hon gick rent på alla fyra, lite öm och febrig men annars var hon helt okej, min älskade lilla kämpe!
Och i slutet av Maj 2010 fick Breeze kolik pågrundav vattenbrist (hon stod i en gårdshage utan skydd.) och jag cyklade i full fart från skolan och gick med henne runt runt på ridbanan och jag grät så jävla mycket, de var så hemskt. Hela tiden vek sig benen under henne och jag var tvungen att slå och skrika på henne för att hon skulle resa sig igen. Ibland låg hon kvar fastän jag slog henne riktigt hårt med spöt och smackade och smackade. Till slut kom veterinären och hon blev bättre. Livet gick vidare och den 2 juni startade vi vår första lokala hopptävling! Det var en LD och LC på SORF i Söderhamn på Söderhamnshoppet 2010. I LDn blev jag felfri och fick vår första rosett och plakett och gissa om jag var lycklig? Jappjapp.
Vi bodde kvar i Söderhamn hos Breeze förra ägare och det var så himla kul! Jag och Melina red ut varje dag och gjorde roliga saker med hästarna. Jag fick även möjlighet att träna för Jessica Mård på Ringnäs, det var jättekul!
Sen åkte vi hem till Gävle igen och vi var då tvungna att byta stall eftersom ett äckel (hatar henne så djupt fortfarande) i vårt stall som hatade oss hade köpt en till häst och behövde en stallplats (som vi hade) och började snacka skit och hitta på saker till stallägaren så vi blev utslängda därifrån. Och inget av det hon sagt var sant.. Vi fick flytta till grannstallet där Breeze fick stå i en risig gårdshage med stekande sol varje dag, och vatten som var odrickbart. Hon slutade dricka vattten och då valde vi att flytta henne igen eftersom att vi inte ville riskera att hon fick kolik igen. Hon vantrivdes sjukt i stallet och så kunde vi inte ha det..
Vi flyttade henne till ett litet stall med en ENORM hage ute i Sikvik. Det blev en bra bit för mig att åka varje dag men det var det värt! För efter det blev hon världens lyckligaste ponny. Hon la på sig hull och muskler och var så jävla glad att jag blev alldeles varm inombords. Vi fortsatte åka ut på tävlingar men när vintern kom och tävlingarna anordnades inomhus blev det katastrof. Vår första inne-tävling var verkligen bland de värsta jag varit med om, hon var så jävla rädd så ni anar inte! Hon stegrade och sparkade och vi kom inte ens över startlinjen. Jag utgick från båda klasserna gråtandes.
Då slutade jag tävla och vi blev skogsmullar, Breeze och jag. Vi åkte ut på små klubbtävlingar ibland och bara hade kul. Vi samlade på oss en hel del rosetter! Sen när sommaren kom blev allt så perfekt, de andra hästarna åkte på bete så B skulle bli ensam kvar. Då tog vi hem Lukas. Jag, Hanna, Sofie och Alice hade så himla kul tillsammans! Vi red ut, badade med hästarna, hopade, fotade, tränade. Så mycket fina minnen som vi skapat!
Och den 27-28 augusti 2011 startade vi vår sista tävling någonsin. Det var en LC:1 och LB:1 och LC och LB som en Cup hela helgen. Och det gick så himla bra! Fick med mig två fina rosetter hem. Sen när jag var hemma fick jag det lyckliga beskedet att jag vunnit hela cupen! Gissa om jag blev glad, snacka om ett härligt avslut på vår karriär?!
Och den 3 september 2011 var det dags för oss att ta farväl. Jag har aldrig varit så ledsen som jag var när vi lastade ut Breeze på Närsjö Gård i Eskilstuna efter en 4 timmars lång resa. Jag gick med henne en bit och sen när vi skulle gå tillbaka till stallet klarade jag inte av det, Sofie fick gå tillbaka med henne medans jag sprang till bilen och grät, och grät, och grät. Till slut gick jag in i hennes nya box och gav henne en stor kram. Grät så mycket, grät i hennes man, kramade henne om och om igen, ville aldrig släppa taget. Vi tog ut henne på en liten promenad för att knäppa några sista kort. Sen när jag skulle säga hejdå för sista gången i hennes nya box, minns jag att en tår hamnade på hennes mule. Då gick jag därifrån, och när jag vände mig om för att ge henne en sista blick rann tåren sakta ner och hon tittade mig rakt in i ögonen.
Och den 3 september 2011, 14:25 såg jag min allra bästa vän för allra sista gången. Ingenting har gjort så ont, så ont. Jag gråter än varje kväll, så fort jag hör hennes namn eller tänker på henne rinner tårarna. Jag kan inte ens le till våra minnen, vetskapen om att hon inte finns nräa mig längre, att jag itne kan åka ner till stallet och ge henne en kram och kanske pyssla med henne lite skrämmer mig.
Hur ska jag klara mig utan dig?
Hur överlever man att förlora en del av sig själv?
Jag älskar dig så mycket Shantung Breeze,
jag glömmer dig aldrig. <3
(att "jag vet hur det känns" till mig är att be om en smäll på käften. så håll tyst om du inte har nåt bättre att säga.)
När det var dags att hoppa satte ägarna upp ett litet kryss på 20-30 cm, travade mot det och hon saktade av till skritt och ställde sig framför hindret. Noll bjudning och noll hopplust. Jag fick ett spö och då hoppade hon, typ 2 meter innan hindret och flög över med den värsta hopptekniken jag stött på i hela mitt liv. Hon gjorde en rad med bocksprång efter hindret men jag bara skrattade. Jag var helt säker, jag ska ha hästen.
Jag tränade hårt varje dag, gick långa promenader och var insatt på att hon skulle lita på mig till 100% innan jag satte mig på henne igen. Till slut litade hon på mig tillräckligt mycket för att vi skulle börja rida igen, och jag tränade lika hårt. Gjorde lydnadsövningar på ridbanan och kom på knep när hon stack med mig i skogen. Till slut slutade hon sticka med mig och jag red ut i bara grimma. Jag började intressera mig i trickträning och lärde henne tricks. Och den 11 augusti 2010 startade jag och Breeze vår första tävling nånsin. Min medryttare och bästavän Sofie (@mynicelife) startade också en klass, och vi vann båda. Gissa om vi var lyckliga! <3
En gång när jag och Sofie red ut i somras ramlade jag av så Breeze stack iväg över stora vägen. Hon blev påkörd av en bil och jag trodde det var slutet, hon snurrade runt ett helt rakt ben som hon inte kunde böja, en nerv hade gått i kläm och veterinären trodde inte det skulle gå över. Men på kvällen gick det över, och hon gick rent på alla fyra, lite öm och febrig men annars var hon helt okej, min älskade lilla kämpe!
Hur ska jag klara mig utan dig?
Hur överlever man att förlora en del av sig själv?
Annons
Comment the photo
Ida Bååth
Thu 29 Sep 2011 20:03
Jag hade gjort samma sak! sålt hästen för jag är för gammal och får lång! och villl inte heller att den sak va en skogs mulle häst ;) den ska fö göra det den tycker om!!<333
DuVeetHon
Sat 10 Sep 2011 15:00
Du kommer klara det här Amanda jag vet det! du är stark!♥
finns alltid!♥
finns alltid!♥
Priory
Tue 6 Sep 2011 20:33
Nästan så att tårarna kom när jag läste denna texten...Som i en film! <3
Assii
Tue 6 Sep 2011 20:11
''vetskapen om att hon inte finns nära mig längre'' ......... ifall ni stog varandra nära i livet så är hon fortfarande nära och kommer alltid att vara. Så länge du sörjer kommer hon också vara närvarande. Så länge du minns och så länge hennes namn utalas så kommer en bit av henne alltid finnas kvar i dig
Anonymous
Tue 6 Sep 2011 20:08
Nää nu stor bölar jag..kan inte föreställa mig vad du har gått igenom!
Anonymous
Tue 6 Sep 2011 19:24
Det var en fin text, vet inte vad jag ska säga, fick ju tårar i ögonen...
Qellav
Tue 6 Sep 2011 18:36
Så himla bra skrivet...
Sedan undrar jag bara vad som är felet med meningen "jag vet hur det känns."
Det finns fler som har varit med om liknande saker... Jag menar inget illa nu!
Sedan undrar jag bara vad som är felet med meningen "jag vet hur det känns."
Det finns fler som har varit med om liknande saker... Jag menar inget illa nu!
sweetofc
Tue 6 Sep 2011 17:19
haha trodde inte jag skulle orka läsa allt med det va bra skrivet! :)
måste kännas skit hemskt... min bästa vänn är snart 27 år nu.... och jag bara väntar på att mamma ska säga att vi måste ta bort min prins... :(
kommer bli helt knäckt...
men du kommer klara detta jag lovar och framförallt sluta inte rida fördet är det underbaraste som finns!<3
måste kännas skit hemskt... min bästa vänn är snart 27 år nu.... och jag bara väntar på att mamma ska säga att vi måste ta bort min prins... :(
kommer bli helt knäckt...
men du kommer klara detta jag lovar och framförallt sluta inte rida fördet är det underbaraste som finns!<3
Alicia vh
Tue 6 Sep 2011 16:10
Jättefin text,läst vartenda ord,rörande text.Ni verkar haft det riktigt kul,hoppas att du med tiden mår bättre..Och kanske senare kan göra en ny ponny lika lycklig?fast det är såklart,ingen kommer nånsin kunna ersätta Breeze för dig.var stark
lozan
Tue 6 Sep 2011 16:08
fin text, jätteintressant att läsa och du skriver skitbra.
Vad roligt att du lyckades så bra med henne, hon hade aldrig blivit en så bra ponni utan dig!
Jag ska inte säga att jag vet hur det känns för Just dig, men jag vet hur det känns att förlora en häst, ens bästa vän. Och det finns inget värre..
<3!
Vad roligt att du lyckades så bra med henne, hon hade aldrig blivit en så bra ponni utan dig!
Jag ska inte säga att jag vet hur det känns för Just dig, men jag vet hur det känns att förlora en häst, ens bästa vän. Och det finns inget värre..
<3!
lozan
Tue 6 Sep 2011 16:13
jodå, vissa som skriver sånhär texter fattar man inte ett skiit av, sjukt rörigt och dåligt helt enkelt.. Det var så lätt att hänga med, precis som man själv upplevt de! =)
amich
Tue 6 Sep 2011 16:15
Jag personligen tyckte min text var riktigt riktigt rörigt..
Men tack så mycket! :D<3
Men tack så mycket! :D<3
Allybally
Tue 6 Sep 2011 15:58
så hemskt!!!
men en vacker historia på något sätt, hon verkar ju ha blivit lycklig!!!
men en vacker historia på något sätt, hon verkar ju ha blivit lycklig!!!
amich
Tue 6 Sep 2011 16:00
japp, hon såldes till en 6-åring som inte ens ndåde nedanför sadelkåporna på henne. såå snäll. hon har förändrats sjukt =)
emma
Tue 6 Sep 2011 20:53
ska inte skriva mer här nu,
kan inte heller påstå att jag vet hur det känns.
Men det borde vara helt för jävligt,
jävligt fin häst du hade iaf.
kan inte heller påstå att jag vet hur det känns.
Men det borde vara helt för jävligt,
jävligt fin häst du hade iaf.
Anonymous
Tue 6 Sep 2011 15:54
fin text, förutom de hemska sakerna :)
57 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alltomhastar/495778463/